Det som gör att de svenska frikyrkorna sedan begynnelsen skrämt politiker och statliga byråkrater är att frikyrkorna länge aldrig utbad sig om nådegåvor och understöd ur statskassan.
Politiker och byråkraters makt vilar på att människor förlitar sig på dem, låter sig ledas och accepterar att de staten tar över allt mer av de funktioner som människor tidigare skötte själva – som till exempel fostran av de egna barnen.

Var det någon ovan där som såg till att blixten träffade en av Mattias Gardells lärjungar?

Frikyrkornas folk levde i vad som bäst kan betecknas som ett parallellt samhälle. Man svarade inför en högre makt än den som fastställdes i de allmänna valen, eller på bolagsstämmor.

Här ligger allt sedan Pingströrelsens första år brottytan mellan kyrkan och omgivande samhälle. Rörelsen har förvisso efterhand låtit en del kanter rundas av och slipas till av samhällsutvecklingens ständiga våg.
Brottytan har dock inte blivit mindre eftersom samhället utvecklats på ett sådant sätt att staten kräver att få kontrollera allt mer av individens liv – inte bara vad han eller hon gör – utan också individens tankar; en ständigt föränderlig värdegrund där alla är lika mycket värda innebär också att viktiga kulturella skillnader måste utplånas; som den mellan Bibeln och koranen.

Frikyrkorna och det största samfundet – Pingst – är trots en ökande anpassning från deras sida ett exempel på att ett stillsamt motstånd är möjligt.
Pingst måste därför angripas.

När jag läser texter av Tomas Poletti Lundström – en av de två forskare vars artikel i AB inledde kampanjen mot Lewi Pethrus – förundras jag över vagheten.
I en tidigare artikel i AB sörjer han att 1970-talets amerikanska Jesus-hippie-rörelse inte överlevde och utvecklades, han ser den rörelsen som progressiv – och han beklagar att i dag sluter amerikanska evangelikala upp kring Donald Trump och bekämpar ”woke”. Lundström ser valet av den ”tämligen radikale demokraten” Jimmy Carter till president som det sista beviset för att det funnits en mer vänsterinriktad ”born again”-rörelse i USA.

Men i dag är det annorlunda i USA när det gäller väckelsekristna, menar Lundström … de är inte längre fredliga hippie-typer utan krigshetsare.
Han verkar inte ha en aning om att den Jimmy Carter – som Lundström alltså uppskattar – var en president som bröt med Nixons avspänningspolitik, såg till att nedrustningssamtal kollapsade, intervenerade i centralamerikanska inbördeskrig genom sitt stöd till dödsskvadroner, utökade USA:s militära närvaro i Afrika – och framförallt förde en politik vars uttalade syfte var att få Sovjetunionen att se sig som tvunget att invadera Afghanistan. Carter och hans rådgivare ville att Sovjet skulle få uppleva sitt eget Vietnam … och man bidrog senare till det genom det omfattande stödet till islamistiska organisationer; i de afghanska bergen föddes de terrorgrupper som i dag sprider elände och död över världen – en gång i tiden tränade och beväpnade av USA. Och då och då fortfarande använda för amerikanska intressen när så befinns lämpligt.

Trumps presidentperiod var utrikespolitiskt sett långt fredligare. Inga krig startades, vare sig direkt eller genom ombud.

Ändå är Lundström i den här artikeln mycket bekymrad av att det i svenska frikyrkor finns medlemmar som ser Trump som en bra president.
Själv tycker han alltså att Jimmy Carter var bättre – vilket säger en hel del om Lundströms ringa förståelse för världspolitiska skeenden liksom om hans mycket begränsade historiska kunskaper.

Det är lättare att debattera med kunniga personer konstruerar teorier genom att ur historien plocka enskilda händelser och sedan skapa en sammanhängande linje.
När man bemöter dem diskuterar man åtminstone faktiska historiska händelser och hur de hänger ihop över tid.
Men vad gör man med någon som Lundström som inte verkar ha någon kunskap om vad som utspelat sig i historien och förbinder rent fiktiva händelser och personer?
Något som utverkar den institution på Uppsala universitet där Lundström är verksam, och där Mattias Gardell är ledargestalt.
Jag ser i Enköpings-Posten att en av Lundströms kollegor träffats av blixten – men överlevt.
Jag väljer att se det som en liten varning från ovan till Gardells adepter – men de verkar inta vara vakna för sådana sätt att förmedla budskap.

I artiklar i kristna publikationer uttrycker ofta Lundström sin oro för att frikyrkliga rörelser ska förlora sin själ – och det menar han att de gör om de så att säga rör sig åt höger och ger sitt stöd till Trump … eller SD.
Men han verkar se med visst välbehag på frikyrkliga strömningar som betraktas som vänster.
Hans kritik mot politisering av frikyrkorna blir därför lite märklig – och ändå petar han i det som är grundproblemet, – och det är att frikyrkor politiseras så att de dras in i partipolitiken … men hur var det nu igen:
”Mitt rike är inte av denna världen”.
Man kan träta mycket om innebörden av detta bibelord – men en rimlig tolkning som de flesta borde kunna enas om är väl att frikyrkornas folk inte ska låta sig omvandlas till valboskap … åt någon form av parti.

De som nu angriper Lewi Pethrus refererar till Lundström som ”forskaren” … för att på något sätt kunna ge sken av att det är vetenskapligt belagt att Lewi Pethrus och hans närmaste medarbetare var nazister. Hänvisningar till ”vetenskapen” används alltid numera för att försöka tysta dem som har invändningar mot överhetens diktat och krav.

Jag är väl inte så väldigt imponerad av Lundströms forskargärning, som också resulterat i doktorsavhandlingen Trons försvarare: Idéer om religion i svensk radikalnationalism 1988-2020.
Där analyserar Lundström analyserar Sverigedemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen samt ”The Golden One”.

I en intervju i samband med avhandlingen förklarade Lundström sin syn på sina forskningsobjekt:

Religionen är inbäddad i själva tankesystemet. Man tänker sig att svenska folket har en själ som färdas genom generationer och som står över individen. Denna folksjäl är förknippad med ett antal sätt att vara och tänka. Där ingår även kyrkan, både i sin funktion och med sin lära.

En sådan syn menar forskaren Lundström är ovetenskaplig.
Men sedan 1920-talet har mentalitetsforskning var en etablerad och växande del av historiska studier, kanske bäst utvecklad inom Annales-skolans ramar. Man studerar de idéer som människor i olika samhällsskikt utvecklar under olika perioder för att hantera livet och vardagen – och hur dessa idéer utvecklas över tid. Många grundläggande idéer och uppfattningar lever kvar århundrade efter århundrade … och påverkar människors tänkande i situationer som är vitt skilda från den miljö i vilken idéen ursprungligen uppstod.
För en Annales-historiker är det inte något underligt att uppfattningar därför skulle ”kunna färdas genom generationer” och stå ”över individen”, och att ”denna folksjäl är förknippad med ett antal sätt att vara och tänka. Där ingår även kyrkan, både i sin funktion och med sin lära”.

I en intervju har Lundström uttryckt sitt misshag med att man i Pingströrelsens begynnelse ansåg sig vara förbunden med ”den svenska folksjälen”.
För Lundström existerar ingen svensk folksjäl.

Men Lundströms försök att de senaste åren angripa för honom misshagliga grupper och uppfattningar med denna argumentering har inte fått något genomslag.
Alltså har han bestämt sig för att använda ett annat argument – Pingströrelsens grundare var antisemit och därför måste kyrkan göra upp med sin historia och arvet efter Lewi Pethrus – och då kan man samtidigt till exempel göra sig av med hans uppfattningar om äktenskapet.
Vill kyrkan inte göra det visar det bara att det finns starka antisemitiska strömningar i församlingarna.

Risken är stor att Lundströms attack kommer att fungera. Ingen vill bli stämplad som anti-semit – och det kan vem som helst bli som uttrycker kritik mot något som är judiskt.
Anti-semitism är socialism för de korkade, menade Friedrich Engels.
Och visst, antisemiter är sällande de vassaste knivarna i bestickslådan.
Men dagens situation visar att anti-antisemiterna är de plattaste skedarna som skådats i den lådan.
(Fortsättning följer.)

Boris Benulic