I detta nummer av QLN handlar det om utvecklingen i Syrien och Sverige. Det som hände i Damaskus – och hur det påverkar Sverige – kan vara svårt att förstå i sin helhet om man inte funderar på vad som hände i sultanat och kalifat för 1000 år sedan.

Glöm inte! Lucia! 13 december är det dags. Då presenteras nya QLN. Tills dess är det bra om du förhandsbeställt ”Bränn alla båtar!. Den ger dig obegränsad tillgång till QLN. Du beställer här.

Nästa nummer av QLN utkommer redan i morgon, onsdagen 11 december.

Sultaner och sossepampar

Under sekler hördes varje år gråten från mödrarna, och svordomarna från fäderna, när de inte kunde förhindra att deras små pojkar rövades bort.
Många folk drabbades; serber, kroater, albaner, greker, bulgarer, rumäner och ukrainare.
De som tvingade föräldrarna att lämna ifrån sig sina barn var soldater utsända av sultanen i Istanbul. Barnen som rövades bort under dessa 500 år, från början av 1300-talet till början av 1800-talet, kunde sammanlagt räknas i hundratusental. Hur många hundratusen kan inte historikerna enas om.

Men varför rövades barnen bort? De slets bort från sina hem därför att de skulle drillas till att bli medlemmar av sultanens elitstyrkor – janitsjarerna – och ju förr de kunde formas till muslimer desto bättre. Det är lättare att hjärntvätta ett barn. Det var nämligen enbart kristna småpojkar som kidnappades för att i sinom tid bli janitsjarer.
Varför just kristna?
Orsaken var enkel – sultanerna litade inte på sitt eget folk och på andra folk av samma tro. Sultanen kunde aldrig vara säker på om lojaliteten till klanen eller familjen var större än troheten till sultanen. Det ottomanska rikets härskare ville ha elitstyrkor och ett livgarde uppbyggt av män som tidigt fått alla mänskliga band avklippta, och som kunde formas till fanatiska soldater som uppvisade total lydnad samt trohet till sultanen.

Nu var detta inget ny idé – den hade utvecklats av de abbasidiska kaliferna i Egypten, Syrien och Irak redan under 800-talet då de skapade elitstyrkan mamlukerna. Pojkbarn rövades bort från sina kristna hem i Kaukasus, Balkan och Centralsien. Eller så köptes de på marknader, och den slavhandeln var omfattande.

Jag funderar på janitsjarer och mamluker när jag ser teveinslagen från Syrien om Assads fall.
Inte för att sådana styrkor var inblandade; janitsjarerna upplöstes som sagt i början på 1800-talet, mamlukerna förlorade sin ställning ungefär samtidigt.

I studien From Deep State to Islamic State: The Arab Counter-Revolution and Its Jihadi Legacy hävdar den franske historikern och diplomaten Jean-Pierre Filiu att man inte kan förstå det som händer i arabstaterna – och muslimska länder – i dag, om man inte inser vilken roll janitsjarerna och mameluckerna spelat för att forma en inre kärna i arabstaterna och Turkiet, deras existens under flera sekler skapade en djup stat i de stater dit de en gång kommit som bortrövade barn. Den av kolonialmakterna hopsnickrade skapelsen Syrien är ett utmärkt exempel på en ranglig byggnad som länge hölls ihop av den mamelukiska djupa statens bärande – och beväpnade – balkar.

Men när jag ser rapporteringen från Syrien kommer jag också att tänka på de minderåriga mördarna i Sverige – de kriminella gängens barnsoldater. Inte så att de skulle vara en gång bortrövade kristna barn som hjärntvättats och beväpnats.
Dock, där finns samband – och för att se dem bör vi påminna oss själva några förhållanden.

De regeringar och de krafter som styr Sverige litar likt sultaner och kalifer förr i tiden inte på sitt eget folk.
Den bristande tilltron, för att inte säga föraktet, visar sig i de hårda ideologiska kampanjerna. Mångkultur är bra emedan kulturer från den tredje världen (samt USA) är överlägsen den svenska. En hård klimatpolitik måste föras eftersom svenskar genom sin blotta existens bidrar till klimatkatastrofer.
Det här bäddar för en stark tillväxt av statsapparaten så att kampanjerna och verksamheterna kan planeras, administreras, genomföras och resultaten konstant övervakas.
De ideologiska kampanjerna och formandet börjar tidigt, och varar länge. Socialdemokraterna vill dessutom införa obligatorisk förskola från tre års ålder, med tanke på att många också genomgår en högskoleutbildning kan 18 år i skolsystemet komma att bli tämligen normalt.

I Sverige kan vi definitivt tala om en djup stat, en inre kärna i den byråkratiska apparaten vars förstahandsmål är den egna tillväxten i form av mer ansvarsområden, mer personal, mer resurser och medel.
Den delen av den djupa staten har i sig inte som mål att lösa några problem – dess tillväxt är beroende av problem. Den delen av den djupa staten förklarar alltid sina misslyckanden med att den har för lite resurser; som polisen, socialtjänsten, och sjukvården.
För en överhet som misstror och föraktar sitt eget folk blir förstås invandrargrupperna viktiga – inte bara genom att de lägger sin röst på ”rätt” parti i utbyte mot förmåner och bidrag – utan de kan också användas för att skrämma den svenska befolkningen. Då blir klanerna, familjerna och deras barn användbara.
Har ni någonsin sett en effektiv, offensiv propagandakampanj från den svenska staten … som angriper efterblivna muslimska värderingar?
Nej, det har ni inte.
Har ni sett extremt omfattande kampanjer om vikten av mångkultur och grön omställning?
Ja, det har ni.

Alltså, förmågan och resurserna finns – men inte viljan.
Överheten vill istället värna den muslimska kulturen – trots att den givetvis ser att det är i denna kultur som kriminaliteten växer och frodas. Att gängens mördare blir yngre och yngre har förvisso något att göra med den svenska lagstiftningens ringa påföljder för den som inte fyllt 18 – men det är lika mycket en följd av en långvarig tradition i den muslimska kulturkretsen.

I den muslimska världen växte sig till slut janitsjarerna och mamlukerna så mäktiga att de kunde ta makten och bli det härskande skiktet – men innan dessa hade bestämmelserna luckrats upp för vem som kunde vinna tillträde till dessa grupper. Föräldrar som noterade gruppernas växande makt i staten mutade till sig platser för de egna barnens räkning – på så sätt säkrades avkommans karriär.

Självklart förs tankarna till det vi ser i Sverige i dag. De socialdemokratiska satellitorganisationer som riktar sig till ungdomar – som SSU, Unga Örnar och ABF – satsar över hela landet hårt på att utveckla aktiviteter som drar till sig muslimska barn. Utvecklingen i Botkyrka är inte ett undantag.
Det finns alltså ytor i samhället som den djupa statens politiska partiers ungdomsförbund organiserar för att dra till sig ungdomar – som lever i miljöer där det kriminella gänget och klanen är viktiga.
Att SSU:a på dessa ytor propagerar för mångkultur, mångfald och anti-rasism är ju inget som direkt stöter bort dessa grupper – tvärtom, det kan bidra till att de får lära sig att urskulda sin kriminalitet med att de är utsatta för rasism.
Och ungdomarnas föräldrar ser i många fall säkert barnens inträde i SSU eller deras aktiviteter hos ABF som en möjlig början på en bra karriär.

Det finns en skillnad … förstås. Kalifer och sultaner lät röva bort kristna småpojkar för att de skulle bli hjärntvättade muslimska soldater.
Socialdemokratin behöver inte röva bort barn – de öppnar bara fritidsgårdar och låter de unga muslimerna komma till sig – de är redan formade av en våldsbejakande tro.
Och om de då och då lämnar fritidsgården för att skjuta någon, spränga eller langa knark – ja, då innebär det inte i sig ett problem för den djupa staten. Den kan peka på behovet av mer resurser och SSU och ABF kan öppna fler fritidsgårdar.

Den djupa stat som utvecklats i Sverige har en perfekt passform för den mentalitet som utvecklats bland dem som formats av den djupa staten i arabiska och muslimska länder. När de kommer hit blir det som att komma hem.
Och de som styr den svenska djupa staten är som sagt som forna tiders sultaner – de litar inte på sitt eget folk; och välkomnar därför främlingarna och tar dem i sin egen tjänst.

Hur det kommer att gå?
Vi vet att mamluker och janitsjarer blev allt viktigare på alla områden av maktutövning, de kom att bemanna viktiga positioner i hela den administrativa apparaten.
Och ser vi inte början till detta redan i dag i den svenska statsapparaten och offentligheten?

Mamlukerna verkar vi inte bli av med. Kan möjligen bero på att det finns någon märklig magisk kraft i själva ordet. I mitten på 1840-talet introducerades mameluckerna i det svenska dammodet. Det var en slags underbyxor med ben som nådde ner på låret. Där fanns också varianter som gick ända ner till vristen, där de snördes ihop. Mameluckerna bars över de vanliga underbyxorna, gördeln och strumpebandshållaren.
Efter hand har mameluckerna blivit allt mer ovanliga i takt med att underkläder för kvinnor minimerats och ofta reducerats till ett par stringtrosor.
Mameluckerna försvann.
Men så dök mamlukerna upp.
Och vem vet … för att visa sin respekt för dem har kanske vår djupa stats kvinnliga administratörer åter börjat ikläda sig mamelucker.

Den perfekta julklappen till en tonåring

”Konst är magi som befriats från lögnen att vara verklighet”, hävdade Theodor Adorno.
Och litteratur kan ju definitivt räknas till konsterna.
Vid den här tiden på året är Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan befolkad av människor som aldrig satt sin fot där tidigare. Män och kvinnor som är i 40-årsåldern får lite försynt omkring och tittar i hyllorna innan de försynt harklar sig och frågor någon i personalen:
– Jo, har ni några böcker som påminner om Harry Potter?
I går hörde jag frågan ställas två gånger och den fick samma svar … de frågande leddes bort till fantasyhyllorna och lämnades där att botanisera.
Inte helt fel.
Men ganska fel.
Harry Potter-sviten behandlar viktiga teman, sådant man funderar på som ung: mod, feghet, liv, död, vem är jag, förhållandet till föräldrar, vänskap, svek och vad man ska säga och göra för att förändra verkligheten omkring en.
Böckerna förmedlar också en känsla av magi – det finns saker vi inte förstår, och ondskan lurar ständigt … ibland förklädd till sin raka motsats … godhet … eller åtminstone lite mer allmän hygglighet (vilket kan vara än mer förledande i vissa fall).
Men framförallt präglas Harry Potter av att den magiska världen är fast förankrad i en verklig värld. Det är där spänningen uppstår till den magiska världen … och det är i det spänningsfältet varje tänkande ung människa rör sig … vare sig de tror på trollkonster eller inte.
Fantasygenren i gemen låter handlingen alltför ofta utspela sig i världar som inte existerar, och aldrig har existerat … de är därmed inte ens sagor (som ju faktiskt alltid har slags koppling till en tänkbar tillvaro och existerande världsliga ting – nu eller förr i tiden).
När vi valde ut titlar till vårt fantasy-paket strävade vi efter att hitta böcker som kan fungera som ett kliv vidare i läsandet för en ung människa som älskar Harry Potter.
Det blev fyra grafiska romaner:
Kyrkogårdsboken – Del 1 av Neil Gaiman, illustrerad av P. Craig Russell.
Harry Potter möter Stephen King möter Sartre … när unge Bod dras till en kyrkogård … och det oundvikliga mötet med den som mördat hans föräldrar.
Tre skuggor av Cyril Pedrosa. En familj flyr undan mörka krafter som försöker stjäla deras barn.
Bram Stokers Dracula av Guido Crepax. Mästaren Crepax tolkning gör att man förstår varför vampyrer i århundraden har fascinerat … och skrämt människor.
Ett mycket gediget förord förklarar vampyrernas roll i både myt och verklighet.
Nekromani av Aurora Walderhaug är en mycket trotsig gestaltning av Döden, och dess roll för oss människor … även när vi inte är medvetna om att Liemannen går vid vår sida.

Du kan också köpa alla fyra volymerna i ett – mycket prisvärt – paket.

Boris Benulic