Detta nummer av QLN består av en betraktelse över mitt besök på en föreläsning av Johan Jenny Ehrenberg. Jag gjorde ett försök att gå förbi de dagspolitiska frågorna och förstå de djupare orsakerna till att Johan Ehrenberg numera klär sig som en rysk oligarkfru som är orolig för att maken ska lämna henne för sin yngre sekreterare.

I det här numret har vi inga direkta annonser – men jag vill uppmana er att gå in i Cultura Aetatis bokhandel – där finns det nu två nya böcker ni kan förhandsbeställa. Jag kommer att presentera dem närmare framöver … och de nya tjänster vi erbjuder.

Vad försöker Johan Ehrenberg fly ifrån?

Jag hade väntat mig siden, sammet, spetsar, volanger, smink och att det över denna orgie i blänkande och förföriskt skimrande tyger vilade ett tjockt, Hiroshimastort moln av parfym.
Men nej.
När jag kommer in i salen sitter det nio äldre damer på första raden. De har alla uppnått den ålder då pensioneringen ligger så långt tillbaka i tiden i deras liv att den för dem tillhör ungefär samma period som ungdomen. Där jag väntat mig fisknätsstrumpor kan jag på sin höjd ana stödstrumpor.
Om jag verkar besviken?
Inte alls.
Mer förundrad.

Jag hade väntat mig något mer glamouröst eftersom jag var på vernissage i Solna Konsthall och tillsammans med andra samlats för att lyssna på Johan Jenny Ehrenberg när han invigningstalade. Ämnet för utställningen var Johan Jennys andra försök att leva ett liv klädd som kvinna, det första gjorde han för 40 år sedan … men avbröt.
Så det är inte så underligt att jag väntat mig en anhopning av dragqueens i mer eller mindre utmanande klädsel.

De äldre damerna på första raden verkar dock pigga för sin ålder och mycket förväntansfulla. En av de frågor jag inte fick svar på under den här tillställningen är orsaken till att de bevistar vernissagen. Jag hade antagit att salen skulle vara full med könsförvirrade tonåringar, och politiskt korrekta tjänstemän i Solnas offentliga förvaltning. Istället … en rad med damer som kunde samlats för ett parti canasta på äldreboendet.

Förvirrad slår jag mig ner på en av de många tomma stolarna bakom de förväntansfulla damerna. En äldre man kommer in, hans ansikte uttrycker samma förvånade förvirring som mitt antagligen gör. Han knaprar tankspritt på några av de chips som erbjuds som förtäring på vernissagen, och bestämmer sig av någon anledning för att den bästa platsen – av alla de tomma platser som erbjuds i salen – är den till höger om mig. Han ger inte intryck av att vara typen som funderar på om han är en man fången i en kvinnas kropp, han verkar mer vara typen som tvekar inför valet om han ska köpa en motorsåg av märket Husqvarna eller … ska det bli en Stihl? Vad gör han här?

När Johan Jenny kommer in förundras jag av att han blivit så stor. Vi umgicks rätt mycket i slutet på 1990-talet, startade olika projekt, gjorde affärer tillsammans (möjligen ångrar jag fortfarande att jag inte nappade på ett förslag om att vi skulle köpa en fastighet på Högbergsgatan ihop) – men sedan rörde vi oss milt uttryckt åt olika håll.
Jag har gått rätt hårt åt honom i olika debatter sedan dess – men möjligen har det inte berott så mycket på hans konkreta ståndpunkter, utan kanske mest faktiskt på att han inte gjorde något av sin verkliga begåvning, svek sig själv.
Han kommer under sitt tal att berätta för oss fåtaliga åhörare att han levt med en känsla av svek eftersom han i decennier inte vågat framträda som det han menar är hans verkliga jag … en man klädd i kvinnokläder.
Men det svek jag ibland funderar över … är det han gjorde när han slutade våga utmana vänstern, och slutade försöka skapa en ny och annan sorts vänster. Han fegade ur på den punkten – och kanske är han medveten om det, men försöker hantera det genom att intala sig att han svikit på ett annat sätt, ett sätt han fortfarande kan åtgärda genom att dra på sig en klänning.

Men så var det där med att han blivit så stor. Jag inser att det är en optisk villa, orsakad av skor som ger honom rätt många extra centimeter och så den stora rufsiga peruken. Den spensliga sylf jag minns har blivit en bastant madam.

Min mycket gamla känsla av besvikelse över hans utveckling förstärks av att han föredrag är så uselt, han förmår inte argumentera logiskt för sitt försök att omvandla sig själv. Den gamle Johan var vass i diskussioner, här är det argument som är obegripliga … och som bara bevisar att han inte förstår vad det är att vara kvinna … att det krävs mer än att måla läpparna karmosinröda. Efter en utläggning om att det inte finns några biologiska kön vänder han sig till de få själarna i publiken och frågar: finns det något som utmärker kvinnor, som de är ensamma om?
En av de äldre damerna säger: ”Att vi kan få barn”.
”Nej”, säger Johan Jenny triumferande, ”alla kvinnor kan inte få barn, en del är för unga för att kunna få barn och en del är för gamla. Så det finns inget särskiljande där.”
Mannen bredvid mig slutar knapra på chipsen, jag liksom känner hur han tittar på mig och jag vrider nyfiket på mig för att möta hans blick. Den hand i vilken han håller ett chips har stannat i sin rörelse, han sitter med öppen mun och ser på mig med förvirrade ögon … hela hans varelse ställer frågan: ”Hörde jag rätt?”

Jag försöker få ordet för att framföra mina invändningar men Johan Jenny har gått in i trance och berättar nu om ett besök i ett koncentrationsläger … då han var klädd på ett så utmanande sätt att andra besökare tyckte det var vanvördigt.
Det han gör är att han drar det gamla nazikortet – alltså den metod många tar till när de hamnar i underläge i en debatt – då försöker de skaffa sig en slags oangripbar position som sanningssägare genom att påtala att den grupp de tillhör en gång varit offer för nazismens förföljelser … vilket i dagens debattklimat omedelbart gör att man får status som orakel.
Och Johan Jenny fullföljer tricket genom att berätta om hur han under utflykten till koncentrationslägret minsann för sina kritiker påtalat att nazisterna mördade transpersoner i lägren.

Hade Johan Jenny släppt fram mig hade jag förklarat att förvisso är det så att en del kvinnor är unga för att för barn medan andra är för gamla – men de som är alltför unga är medvetna om att de en dag kommer att kunna göra det … och insikten om vad den möjligheten innebär påverkar dem redan i tonåren, och är en del av upplevelsen av vad det är att vara kvinna.
Detsamma gäller förstås kvinnor som är för gamla för att kunna föda barn … även det formar och påverkar dem på ett sätt som skiljer dem från män, och har de tidigare fött barn talar vi om en annan slags upplevelse som är lika särskiljande den.
Att kvinnor är det biologiskt sett barnbärande och barnafödande könet formar alla kvinnor – även dem som absolut inte vill ha barn … eller inte kan få det.

Ju mer Johan Jenny pratar är det uppenbart att han inte längtar efter att få bli kvinna i verklig mening, han förstår inte ens vad det innebär … för han har aldrig brytt sig om att fundera på vad det innebär att vara kvinna. Det rör sig mer om en längtan att slippa vara man, tänker jag efter ett tag … men så säger Johan Jenny:
”Det är ju mycket lätt att vara man, man drar bara på sig en t-shirt, den kan till och med vara skitig, och så ett par jeans och så är det klart.”
Jag inser då att Johan Jenny egentligen inte heller har någon aning om vad det innebär att vara man. Man blir inte man genom att dra på sig en viss sorts plagg. Han för ner diskussionen på en nästan obegripligt låg nivå.

Den enda möjliga förklaringen till hans resonemang är att Johan Ehrenberg en gång i tiden vantrivdes med att vara just Johan Ehrenberg, han vantrivdes med sin roll på ett rent existentiellt plan, och till den milda grad att hans biologiska kön blev honom motbjudande … och flykten till tyll och bh-fyll och peruker blev räddningen.

Jag minns en del samtal då han och jag förr i tiden diskuterade vänsterns inskränkthet, dumhet och oförmåga att bli verklig vänster. Han valde att stanna i den vänstern, trots att han dåförtiden var mer kritisk till deras förståndsgåvor än jag.
Nu sitter han där, omgiven av medarbetare han föraktar, och han ska sälja sina produkter till människor han föraktar ännu mer, och han är beroende av statsbidrag som bestäms och utbetalas av individer som han avskyr.
Och han kommer inte loss ur allt detta som Johan Ehrenberg byggt upp.
Att bli Johan Jenny är hans sätt att uthärda, att försöka intala sig själv – och oss andra – att ETC-koncernen byggdes upp av Johan, men nu existerar bara Johan Jenny.
ETC:s utveckling är ett bevis för att han inte vågade gå sin egen väg.
Därför föddes Johan Jenny … som ett bevis för att Johan visst vågar ta ett oväntat språng.

Det här kommer inte att sluta lyckligt.
Vare sig för ETC eller Johan Jenny.
Det blir inga riktiga diskussioner under mötet, mest kanske för att Johan Jenny viftar bort mina försök att ställa frågor. Han gör det genom att förklara att han måste skynda sig i väg till nästa föredrag … då ska han tala om den gröna omställningen.

Efter mötet inleder den chipsknaprande mannen ett samtal med mig genom att säga:
”Är det inte lite som cancer det här?”
Jag hinner tänka att jag stod inför en blådåre som anser att alla som inte är heterosexuella är en slags cancer i samhällskroppen … men han fortsätter.
”När jag möter män som försöker se ut som kvinnor blir jag ledsen, jag tycker synd om dem. Och jag vet inte vad jag ska säga. Om jag kan försöker jag undvika dem, för deras egen skulle, jag vill inte såra dem. Det blir ungefär som när man möter någon med cancer. Vad ska man säga eller göra för att hjälpa dem.”
Jag får fram ett osäkert ”Jooo…”. Därmed verkar han bli nöjd, knaprar i sig ett chips till, nickar vänligt och går.
Jag har ingen aning om vad han gjorde på mötet. Det är som med de gamla damerna.
Och egentligen visste nog inte Johan Jenny heller vad som var den verkliga orsaken till att han stod därframme.

Troligen vet jag själv inte heller riktigt, riktigt vad jag gjorde där. Möjligen drevs jag av en slags skuldkänsla – få svar på en aldrig riktigt uttalad fråga; kunde jag en gång i tiden fått Johan att bli en annan Johan, och förhindrat uppkomsten av Johan Jenny?
Ville jag genom min närvaro få bekräftat att utvecklingen var oundviklig?
Antagligen.
Var den då oundviklig?
Ingen aning.
Det krävs en slags mental obduktion av Johan Jenny för att få svar på den frågan – och förresten … vad skulle jag göra med det svaret?

Boris Benulic