Det verkar finnas ett påbud om att man inte ska tala illa om de döda.

Jag har alltid tyckt att det är en synnerligen svårbegriplig etikettsregel. Men den har de senaste åren kompletterats med en annan:

När en politiker eller kulturpersonlighet går ur tiden … överdriv då deras betydelse och framställ dem som personer som var både helgon och handlingsmänniskor vars gärning spred ljus över oss alla.

Ett färskt exempel på detta är Stina Oscarson, som nyligen avled. Hyllningskören är högljudd … och enstämmig.

Men så har det inte alltid varit. 

Så har det ju faktiskt aldrig varit.

Jag själv tilltalades aldrig av Oscarsons verk; vare sig hon skrev prosa, regisserade eller gav sig i kast med poesin eller skapade pjäser.

Men låt oss strunta i mina åsikter.

Låt oss se vad kultursidornas skribenter sagt genom åren – det är ju på kultursidorna hon hyllas helt förbehållslöst.

Om Oscarsons tämligen nyligen utgivna (2021) diktsamling ”Det perfekta plåstret”:

… ”Oscarsons centrallyrik klingar märkligt lik vår tids vanligaste plakatpolitik (DN)

…  ”Oscarsons jagcentrerade moralism gör sig inte i diktform (GP)

… ”inte i en enda av dessa texter – en del kortprosa men de flesta radbrutna av diktens frihet – halkar jagets egen gloria det minsta snett” (Expressen)

Åren 2011-2014 var Stina Oscarson chef för Radioteatern. Paradprojektet var ”Världshistorien” – 35 timmar nyskriven svensk dramatik som sänds dagligen i små stycken under ett helt år. Augustin Erba skrev merparten av materialet, men även Oscarson bidrog, och hon förklarade att syftet med det stora projektet var att ge lyssnarna ”modet att säga ifrån”.

Kritiken var obarmhärtig, inte på grund av innehållet, utan för att det var så dålig dramatik:

”… en sorts flytande melass som matar lyssnarna dag efter dag med övertydligt beskäftiga berättelser.” (Expressen)

””… en predikan i 365 avsnitt. Dessutom med högst varierande skådespelarinsatser, dessbättre ofta mer eller mindre dränkta i miljöljud och på måfå utrullade musikmattor.” (DN)

”… upplästa sketcher, i och för sig inspelade i miljö men ändå helt livlösa, ­utan estetik och människor, utan undertext och retorisk kompetens …” (AB)

Erba försvarade sig med att ”Världshistorien” minsann nominerats till det prestigefyllda priset ”Prix Europa”. Men värt att påminna sig i det sammanhanget var att det var Radioteatern – alltså Erba&Oscarson – som gjorde nomineringen.

Visst fick Oscarson ibland även bra recensioner – till exempel hennes uppsättning av Elvira Madigan på Orionteatern fann även jag underhållande … för stunden.

Men ser man på hur hon bedömdes för sin konstnärliga gärning fram till och med chefskapet för Radioteatern är kritiken mycket snällt uttryck ljum. Kultursides-skribenterna finner avsikterna goda, men oftast utförandet tämligen valhänt.

Men hur skulle Stina Oscarsson kunna vara något annat än tämligen begränsad i sin konstnärliga gärning?

Låter det konstigt?

Tänk då efter.

Alla tänkande människor är i dag överens om att det finns vissa biologiska realiteter vi måste ta hänsyn till. Som att det finns två kön, och att män i allmänhet har mer muskelmassa än kvinnor.

Vi vet alla att man inte kan hålla sig vaken hur länge som helst, eller att man inte kan springa ett maraton om man saknar ben.

Och man kan inte tänka klart om man inte tillför hjärnan kolhydrater eller fett eller både och. Den som lider av självsvält i tre årtionden måste definitionsmässigt tänka väsentligt sämre än den som har ett normalt intag av näring. 

Och människor som tänker väsentligt sämre än andra kommer inte att skapa stor konst, eller ens halvbra konst.

Det är inte mitt omdöme, läs recensionerna. Se på helheten. Stina Oscarson var inte en stor konstnär – biologiska och fysiska fakta omöjliggjorde detta.

Därmed kommer vi in på de mer märkliga solopartierna i kultursidornas hyllningskör, det är påståendena om att Stina Oscarson efter det att hon tvingades lämna Radioteatern blev en fri intellektuell som vidgade debatten i Sverige och som just därför nu bör ihågkommas – och Expressens Karin Olsson har skrivit en typisk text på det temat – så låt oss utgå från den.

Karin inleder med att konstatera:

”Jag retade mig alltid på dem som uppehöll sig vid hennes bräckliga gestalt, som vore den det mest intressanta med denna märkvärdiga människa.”

Där är vi igen – vi ska låtsas som om anorexia är att jämföra med pollenallergi, något vi inte bör ta någon större hänsyn till – inte ens om vi har att göra med någon som svultit sig själv i flera årtionden. Vi ska inte låtsas om att sådant leder till personlighetsförändringar, personlighetsstörningar och nedsatt intellektuell kapacitet.

Sedan sammanfattar Karin de senaste tio åren i Stina Oscarsons liv på detta vis:

”En formativ händelse tycks ha varit när hon petades som chef för Radioteatern 2014, enligt egen utsago för att hon trätt fram i Filter och berättat öppet om sin anorexia. En sjuk kunde väl inte vara chef?

Hon kände sig omyndigförklarad, ofri, kvävd av institutionen. Lika rasande blev hon den gång hon togs in för tvångsvård. Det var principiellt fel att gå emot en människas vilja, argumenterade hon i Svenska Dagbladet, den tidning som kom att bli hennes hem under de sista åren.”

Låt oss än en gång försöka se på detta på ett sansat sätt. Är någon som är beroende av alkohol eller droger lämplig som chef? Nej, svarar väl de flesta.

Varför skulle någon som är beroende av att äta så lite som möjligt då vara lämplig som chef?

Den som inte kan kontrollera sig själv, sin kropp och sitt psyke är inte lämplig att leda andra.

Ganska självklart. Och resultat blev inte bra … se på Världshistorien.

Och Stina Oscarssons ständiga argumenterande om att det skulle vara principiellt fel att gå mot en människas vilja (och tvångsvårda henne) blir bara ännu ett exempel på hennes oförmåga att tänka klart.

Anorektikern har lika lite som alkoholisten eller narkomanen en fri vilja om det är riktigt illa ställt med dem … de är fångar i sitt beroende av stimulantia eller av svälten som tillstånd … måste därför tvångsvårdas.

Stina Oscarssons ständiga påpekande om att hon var en ”fri intellektuell” visar bara hennes oförmåga att tänka redigt och logiskt, och hur hennes narcissistiska självupptagenhet var gränslös.

En av hennes kollegor på SvD har i en artikel och i P1 berättat om hur arg Oscarsson blev när hon portades från gym. Kollegan verkar tycka att Oscarssons ilska var berättigad – vilket visar hur lite man måste förstå för att få jobba på en kulturredaktion – för det är givetvis helt självklart att den som är anorektiker inte ska vistas på gym … det är väl svårt att tänka sig en mindre lämplig plats.

Men i Karin Olsson nyssnämnda nekrolog finns en viktig iakttagelse – och det är att det är när Oscarson tvingas bort från Radioteatern som hon vänder sig från den kulturvänster hon tidigare ansett sig tillhöra – hon känner sig sviken av dem och börjar därför identifiera sig med alla dem som befinner sig utanför mittfåran åsiktsmässigt.

Oscarson började nu skapa bilden av sig själv som en fri och orädd själ som inte väjde för något för att finna sanningen. Hon intervjuade med och samtalade med dem som hon ansåg inte fick plats i det offentliga samtalet. I en serie diskussioner bjöd hon bland annat in en fanatisk muslim som vägrar ta kvinnor i hand samt Katerina Janouch och Chang Frick.

Redan där havererar det … för det innebär att Oscarson inte förstod vad som pågår i samhället – det anses vara fullt normalt att vara muslim och anse att den egna religionen och de egna sedvänjorna ska styra det egna beteendet. Att som Janouch och Frick i åratal i medierna försöka få genomslag för det som är självklart; att massinvandringen lagt grunden för en kriminalitet som nu utgör ett hot mot stat och nation jämställs med den icke-nävhälsande muslimska personens förakt för det land som gett honom en fristad.

Agerar en ”fri intellektuell” på det sättet?

Skulle väl inte tro det.

Och just de samtalen är märkliga eftersom de inte utgick från fakta utan Oscarsson tog avstamp i sina egna känslor. Mot Janouchs uttalade hållning att gängen är ett stort hot ställde Oscarson sin upplevelse av att hon kände sig trygg när hon var ute på nätterna.

En klassisk hållning för dem som är kulturarbetare på Söder, Kungsholmen, Vasastan eller i Bromma, och den kan sammanfattas med orden: ”Men jag tycker ju att det är lugnt där jag bor”.

Något de inte kommer att kunna upprepa länge till … så snabbt som gängens makt sprider sig.

Så Stina Oscarson var aldrig vare sig ”fri” eller ”intellektuell” – hon övergav aldrig den mentalitet som präglar hela kulturvänstern; man ser sig själva som offer och ser sig hela tiden om efter andra som man kan betrakta som offer och som därmed kan bli föremål för kulturella omsorger (som förstås ska bekostas av skattebetalarna).

Och att Oscarson mentalt hörde till kulturvänstern visade sig tydligt under det uppmärksammade bråket 2024 efter det att någon använt ”n-ordet” i en debatt på Kulturhuset.

En person lämnade upprörd debatten och efteråt förklarade Oscarsson att hon som moderator inte ingripit därför att ”ord inte är farliga”.

Ett obegripligt påstående, eftersom ord definitivt kan vara farliga – men de måste ändå kunna få uttalas.

Men där Oscarson verkligen avslöjade sig var när hon förklarade att den som använt ”N-ordet” ”arbetade i industrin”. Det ska väl uttolkas som att vanliga jobbare inte har vett att föra sig och per definition tenderar att vara rasistiska.

Kulturvänsterns vanliga klassförakt alltså – typ: killarna i blåställ och gula västar fattar inte bättre, vi får inte haka upp oss på vilka ord de använder.

Den grundläggande orsaken till att kultursidorna nu uttrycker sin vördnad för att Stina Oscarson ordnade samtal mellan personer av olika åsikter är att de ser det som ett sätt att hålla oss i schack, kontrollera oss, passivisera oss.

Det uttrycktes utmärkt av Stina Oscarson själv, som när hon efter ett samtal på Hornstulls bibliotek med en ”högerextrem” deklarerade:

”Jag sitter där och tänker att om vi kan ha ett sådant samtal på ett bibliotek så kan vi undvika krig.”

Det är det kultursides-folket vill … att de och vi ska nöja oss att samtala med varandra alltmedan mord, bombningar, förnedringsrån och våldtäkter fortsätter, och medan klanerna äter sig in i stat och välfärdssystem.

Men den förhoppningen kan kultursides-folket ge upp … det mullrar för mycket i rättens krater.

Boris Benulic