Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 augusti 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

I plugget hade jag en kompis vars farsa brukade kröka till och sedan jaga honom med en cykelkedja runt tomten. Kompisens morsa ingrep aldrig, för hon låg utslagen och nedkrökad inne på en soffa, såvida hon inte guppade runt med någon av makens kompisar för att hushållet skulle få pengar till sprit.
Min kompis blev ungefär som Emil i Lönneberga — en snäll och omtänksam kommunalpolitiker.
Det här bevisar absolut ingenting. Ungar från alkishem med våldsamma föräldrar blir inte mer välartade medborgare än de från familjer som har det bättre beställt. Det är nämligen så sanslöst många saker som bestämmer hur vi ska bli, och familjen är bara en av de faktorerna.
Ändå ältas det alltid om hur den goda familjen ska se ut.
Alldeles nyss kom en bok som handlade om faran med curlingföräldrar som sopar banan för sina barn och nu kommer Carl Hamilton med ”Det infantila samhället”. Han beskriver ett Sverige där de flesta vuxna beter sig som barnungar och tvingar sina barn att bli för tidigt vuxna för att hantera föräldrar som super, skiljer sig och stressar. Hamilton ser familjen som ett maratonlopp, men anser att vi beter oss som om vi springer 200 meter — de flesta kroknar innan de går in i kurvan.

Men tre av fyra barn lever med sina ursprungliga föräldrar, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). Mellan 1990 och 1995 ökade antalet skilsmässor med 0,7 procent i barnfamiljer.
Inte så farligt, väl? Varför denna panik? De flesta håller uppenbarligen ihop sina äktenskap och tänker på barnen.
Skilsmässofrekvensen verkar vara högre bland kungens kompisar än bland vanligt folk — är det det moraliska förfallet i Riddarhuset som oroar Hamilton? Jag kan lova att vi andra inte använder dem som rättesnören. Och på vilka grunder vet vi att barn och ungdomar mår sämre i dag än i går?
Ska vi ta litet hårda data:

• På 1970-talet minskade agan till att gälla knappt hälften av barnen.
• På 1980-talet hade antalet barn som agats sjunkit till en tredjedel.
• På 1990-talet hade det gått ned till att gälla ungefär en femtedel av barnen.
• 1965 var 53 procent av svenskarna positiva till barnaga; 1994 elva procent.

Våldtäkt mot unga kvinnor var på vissa bruksorter och i bonde samhällen en vanlig initiationsrit långt in på det svenska 1950-talet, där 14-åringar förlorade oskulden på huven till en PV.

Att vi i dag ser och bekämpar jävligheter i samhället betyder inte att jävligheterna blivit fler. Det betyder att vi fått mod och möjlighet att bekämpa dem — och det är framför allt starka kvinnors förtjänst.
Därför blir jag litet orolig när Hamilton verkar mena att allt elände började när mammorna lämnade hemmet. Visst började problemen då — men det beror på alla dessa eländigt lata karlslokar som inte kan hantera starka kvinnor, vare sig i hemmet eller på arbetsplatsen.
Hamilton har rätt: Vi vuxna måste bli vuxna och ta ansvar.
Men det visste de allra flesta av oss redan. Och vi är fler som fattat det än någonsin förr.

Boris Benulic

Kommentar: Nu kan man se att Hamilton hade mer rätt än jag.
Jag såg inte verkligheten bakom statistiken … och att familjerna i alltför många fall blott var skal utan verkligt innehåll.