I Vita huset verkar besökare titt som tätt kunna stöta på Abraham Lincolns vålnad. Svenska kungar och statsmän har inte samma benägenhet att spöka. Hur kommer det sig? Och vem är det som står utanför mitt fönster?
Det är alltid trevligt att ha gäster på vårt lantställe. Mindre trevligt är om de vägrar återvända, vilket gäller tre av våra vänner. De har alla vid olika tillfällen sett ”vedgumman”, och blivit skrämda från vettet. Händelserna har alltid inträffat sent på kvällen, då de stått ensamma och råkat se ut genom fönstret i sitt rum, och plötsligt har de där utanför sett en liten krokig gumma som stirrar på dem. Att hon är framåtböjd beror på att hon har ett rejält lass med ved på ryggen. Två av betraktarna har stått som paralyserade inför anblicken, tills gumman sakta vänt sig om och stapplat i väg med sin börda. Den tredje började skrika så att han väckte hela huset, och när vi kom till hans rum var gumman borta, och för en stund verkade också vår väns vett ha försvunnit. I det fallet kan en lång middag, avslutad med brända drycker, ha bidragit till skräcken.
Men vem är då ”vedgumman”? Man får väl anta att hon ska räknas till gruppen ”spöken”. Jag har frågat runt, men ingen på bygden vet vem hon är, eller vem hon var när hon levde. Fast flera säger sig ha sett henne. Det måste vara sällsynt trist att vara spöke om ingen vet vem man var, så jag känner ett visst medlidande med den lilla tanten som tvingas vandra runt under sena kvällar och nätter med sin last. Andra spöken är mer kända. Den amerikanske presidenten Abraham Lincolns vålnad verkar vara fullt sysselsatt med att spatsera genom korridorerna i Vita huset, och många säger sig ha mött honom.
Under ett besök i Vita huset 1942 påstod sig Winston Churchill ha mött den mördade presidenten när Churchill klev upp ur det badkar där han legat och druckit whisky. Churchill torkar av sig, tänder en cigarr och går naken in i salongen utanför badrummet. Vem står där lugnt lutad mot spiselkransen om inte Lincoln?
Churchill ska ha sagt: ”Good evening, Mr. President. You seem to have me at a disadvantage”, varpå president Lincoln log roat, och avlägsnade sig. Förutom den brittiske premiärministern påstår sig drottningar, andra amerikanska presidenter och deras fruar och barn ha stött på Lincoln. Likaså Ronald Reagans hund Rex, fast det har vi bara presidentens ord på. Själv blir jag lite besviken på Lincolns vålnad. Enligt dem som säger sig ha mött honom verkar han mest ägna sig åt att vanka runt, stå lutad mot en vägg, eller stirra ut över Potomac. Det mest aktiva han verkar ha gjort som gengångare är att dra på sig stövlarna i Franklin D. Roosevelts sekreterares åsyn. Kanske är Lincoln fortfarande utbränd efter tiden som president under det amerikanska inbördeskriget? Orkar han inte agera mer aktivt? Man kan ju tycka att om han nu stöter på Churchill mitt under andra världskriget borde det väl ha varit på sin plats att ge honom några tips om hur man besegrar sin fiende. Men inte.
Å andra sidan verkar alla döda kända makthavare som spökar i vår omvärld vara lite passiva. Men i Sverige är det annorlunda. Här ligger mördade kungar och politiker snällt kvar i sina vilorum och visar sig inte för oss som lever.
Erik XIV, Karl XII och Gustav III mötte alla en våldsam död, men vad jag kan se har ingen hävdat att de mött någon av deras vålnader. Olof Palme eller Anna Lindh har heller inte uppenbarat sig efter sina tragiska slut. Möjligen säger det något om hur USA och Sverige skiljer sig åt när det gäller politisk kultur och mentalitet. I USA lever drömmen om en svunnen tid, om perioder då ledarna var starka, problemen fick en lösning och landet gick in i en guldålder. Därför brukar amerikaner hävda att de inte bara sett Lincolns gengångare utan också Thomas Jeffersons vålnad (som trevligt nog trakterade en violin). Andra har hört Andrew Jackson svära och domdera. I Philadelphia sägs Benjamin Franklin ibland kunna ses på ett bibliotek försjunken i en bok, och nattetid dansar han på stadens gator.
Finns det kanske ett underförstått kollektivt antagande hos många amerikaner om att forna tiders ledare aldrig blev riktigt färdiga med sitt värv – och att det är därför de försöker återvända till de levande? Men i Sverige förlitar man sig mer på sig själv. Osentimentalt begraver man sina ledare och funderar på hur de levande ska kunna lösa problemen nationen står inför. Kanske blir det inte alltid rätt lösning, men ibland händer det. Och eftersom Lincoln inte meddelar sig med dem han visar sig för, så får vi väl anta att Gustav III inte heller skulle göra det. Men visst ser människor i Sverige spöken. Pryglade drängar, tukthusfångar, svältande barn, häxor brända på bål, övergivna havande pigor som gått i sjön. Det är oftast småfolk som drabbats hårt genom historien som går igen som vålnader. Kanske är det för att människor vill påminna sig själva om att det gäller att bita ihop, lita på sig själv, arbeta hårt och se framåt.
Om jag själv tror på spöken?
Svaret är ”nej”.
Men det skulle aldrig falla mig in att ensam en kväll gå in i den gamla smedjan. Inte med tanke på vad som utspelat sig där en gång i tiden.

Leave a Reply