Ska hon ringa mig … eller ska hon inte ringa mig?

Först hoppar redaktionschefen Alexandra Urisman Otto av tidningsprojektet, av ”personliga skäl” … hur det ens är möjligt är obegripligt … Alexandra saknar personlighet. Antagligen var det bara en omskrivning för att hon kände sig tvungen att lägga all sin tid på att övervaka de svartjobbande hantverkarnas ommålning av södermalms-lägenhetens väggar så att inredningen fick den av Elle Interiör för säsongen påbjudna kulören.
Och nu lämnar Edgar Mannheimer skutan. Jag gissar att det är mamma Cecilia Uddén som tagit honom i örat, och förklarat för honom:

”Men Edgar lille gullegubben, nu måste du skärpa dig. Här har jag i åratal kämpat för att du ska få efterträda mig som P1:s mellanösternkorre, och då slår du dig ihop med Magda som angriper P1. Vad tänker du med … eller på?
Vet du hur svårt det är att få in sina barn på Sveriges Radio numera? Alla som arbetar där vill ha in sina ungar – eftersom de inte kan få några andra jobb … någonstans.”
Alltså … nu går du ut i sociala media och berättar att du överger det där projektet, så lovar jag att det kommer ett kontrakt från SR i nästa vecka. Mamma fixar!”

Så där sitter Magda … funderar.
Ska hon satsa på att landets enda certifierade anti-muslimska nationalbolsjevik ska bli kulturredaktör på Gad?
Hon tänker på de ständiga grälen som skulle uppstå mellan henne och mig på redaktionsmötena, men också på att de kunde vara nyttiga för henne. För innerst inne förstår hon att hon måste få hjälp att se de långa linjerna i historien, för först då kan hon bli befriad från sin inre demon, den lilla liberala socialarbetarhumanist som topprider hennes själ … och grumlar hennes syn på världen.

Dessutom inser hon att våra redaktionsgräl blir finfin direktsänd tv, som drar prenumeranter. Speciellt om vi börjar kasta saker omkring oss.
Den grundläggande frågan kvarstår dock.

Vad ska jag svara när hon ringer?