Under vårens flanerande har jag inte kunnat undgå att lägga märke till hur människor, så fort solen visar sig, tittar fram och sätter sig tillsammans med andra – men mest för att kunna sluta sig inom sig själva i sin strävan efter att bli bruna.
När jag vandrat genom Råsunda de senaste dagarna har uteserveringarna varit fyllda, från det de öppnar tills de stänger. Utanför kaféer och konditorier sitter ungdomar och de som är föräldralediga. Under restaurangernas markiser verkar luncherna ha övergått i en utdragen afterwork.
Jag får känslan att gästerna inte är över sig intresserade av samtal med de andra runt sitt bord. De sitter nästan alla vända med ansiktet mot skyn – för att låta sig brynas av solen.
Om farao Akhenaton återuppstod och gick vid min sida är jag säker på att han hela tiden skulle muttra något bittert om att ”han var före sin tid”. Under åren på tronen 1353–1336 f.Kr. avskaffade han alla gudar utom solguden Ra. Själv hävdade han att det berodde på en vision där allt uppenbarats för honom. Jag lutar nog mer åt förklaringen att prästerskapet skaffat sig en så stark position i det forntida Egypten – och så stora rikedomar – att farao själv hamnat i en underordnad ställning. Något som Akhenaton inte tänkte acceptera. Avskaffandet av alla gudar utom Ra gav honom möjligheten att stänga och plundra de många tempel där bland annat kobror, schakaler, skorpioner och flodhästar dyrkats, och så kunde han förstås avskeda en stor del av prästerskapet.
Det enda som fick dyrkas var solen, och all makt tillkom farao, som var denne guds främste tjänare.
Men Akhenaton dog ung och hans reformer revs snabbt upp av prästerskapet. Därför tror jag att han skulle ha tyckt att han fått sin upprättelse om han med mig promenerat fram bland alla dem som i dag i tillbedjan vänder sitt anlete mot himlen de dagar solen behagar visa sig.
Det var i västvärlden efter andra världskriget som det började bli mer allmänt eftersträvansvärt att vara solbränd. Brun hud ansågs signalera att man hade råd att ta semester och ligga och bryna sig i solen.
Tidigare hade blekhet i stället varit ett tecken på att man var välbeställd och därför inte var tvungen att slita ute i solen. Graden av solbränna har alltså alltid varit ett sätt att markera den egna positionen i samhället. Det enda som skiftat är vad solbränna anses signalera.
Baronen var blek, bonden brun.
I dag vill alla vara bruna, såvida de inte tillhör någon ungdomlig subkultur där man inte vill vara som alla andra.
När jag lämnar huvudstråken i Råsunda kommer jag in i de villa­kvarter som började byggas i samband med Stockholmsolympiaden 1912, och som sedan bredde ut sig – åt ena hållet mot Duvbo, åt andra hållet mot Hagalund. Det senare området revs på 1970-talet, kanske mest för att politikerna stördes av att se hur vackert och fantasifullt det kunde bli när vanliga hantverkare och arbetare fick bygga som de ville – i Hagalund kom fantasin till makten.
Duvbo står dock tämligen orört kvar, och i de äldre delarna kan man se trähus med tinnar och torn, där det ena fönstret inte är det andra likt. Man byggde med vad som fanns till hands, men hantverksskickligheten gjorde att det blev små slott, uppförda av skräddare, skomakare, smeder och slaktare.
Den som tittar på gamla fotografier av området kommer dock snabbt att se att något ändå har förändrats – och det är trädgårdarna.
Tidigare var bersån en självklarhet, inte bara i villaområden utan också vid de hyresfastigheter som hade en liten grön yta vid huset.
Jag tror att bersåns gradvisa försvinnande ur den svenska trädgården är en av de stora förändringar som skett i svenskarnas förhållande till sig själva, till varandra och till solen.
Bersåer var tämligen självklara på svenska herresäten – det var uterum i form av buskar i cirkel eller halvcirkel. Oftast var det syren, hägg och avenbok, och därtill kom lövträd. Under 1900-talet blev bersån vanlig även vid hus där andra än de bättre bemedlade bodde. Bersåerna ger lä, men släpper samtidigt igenom ljuset – här kan man svalka sig, men ändå njuta av solen genom ett dämpande lövverk.
Bersåerna blev platser för granngemenskap. Här samlades hemmafruarna för eftermiddagskaffe och kakor, och tidiga sommarkvällar kom männen för en stilla pilsner efter avslutat arbete.
Bersån var en plats där man möttes och avslappnat talade.
Varför åsynen av en berså är ovanlig i dag har jag lite svårt att förstå. Har vi verkligen inte tid att sitta omslutna av grönska och tala med varandra om världen, men även om grannskapet?
Möjligen kan det bero på att utvecklingen från 1970-talet och framåt innebar att det viktiga inte längre var att samtala och utbyta tankar, det viktiga var att synas.
Alltså sågades bersåerna ner, och människor tågade i väg till uteserveringarna för att ofta under tystnad i varandras sällskap just synas, och för att redan under våren kunna grundlägga sin solbränna – sittande på en trottoar invid en asfalterad gata.
Låt oss därför åter börja anlägga bersåer, som ett slags samtalets och kulturens barrikader i vardagen.