Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 30 oktober 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

I förrgår kritiserade Skolverket en skola i Stockholm för att en flicka tagit livet av sig efter flera års förföljelser. Visst är det väl bra att Skolverket säger ifrån. Ska vi kanske rista in verkets kritik på flickans gravsten, så att hon åtminstone där på andra sidan kan få en känsla av att någon annan än föräldrarna brydde sig — om än för sent?
En stor del av den svenska skådespelarkåren verkar livnära sig på att resa runt i skolorna och framträda med pjäser mot mobbning. Organisationer och nätverk arbetar mot mobbning. Ändå minskar inte mobbningen på någon nivå i samhället.
340 000 svenskar anser sig mobbade på sin arbetsplats. Var tionde svensk som ska gå till jobbet har alltså ont i magen på morgonen. Mobbningsmönster med offer, ledare och tyst medlöpande flock grundläggs just i skolan. Sex av tio barn med övervikt känner sig mobbade. Lina Olofsson i Umeå fick slutligen en förlikning med kommunen och en liten ekonomisk ersättning — men inget erkännande av att skolan gjort för litet, trots att hon flera gånger förts till sjukhus i ambulans. Och så har det varit anmälningar i Borås, Örebro, Funäsdalen. Och i Njurunda får en 13-årig flicka armar och ben ihoptejpade, släpas fram och tillbaka över skolgården och misshandlas. Åklagaren väcker inget åtal, eftersom han betraktar det som ett pojkstreck. Jag funderar på vad den åklagaren skulle säga om jag och mina kusiner gjorde samma sak med honom.

Vi måste sluta fjäska för de som mobbar och sluta tramsa med skolledare och lärare som inte tar itu med mobbning. När jag började skolan var Boris ett lika vanligt förnamn bland pojkar som Törnrosa var bland flickor. Fan så mycket retsamheter och knuffar man fick utstå. Än värre blev det när tv visade ett barnprogram om de två trollen Boris och Snoris. Inte en rast de första månaderna utan att man retades med mig.
Till slut så blev jag så ledsen att jag började gråta och då kom vändpunkten. Inte så att det blev bättre för att de tyckte synd om mig. Tvärtom. Nu hade jag visat svaghet, så det var fritt fram att börja ge mig stryk. Jävlar vad stryk jag fick. Inte hjälpte det att man slog tillbaka, för de var ju så många fler.
Det vände första vintern — jag satt vid kanten av den nyspolade banan och hade snört på mig en skridsko, den andra höll jag i handen. De vanliga plågoandarna kom i v-formation hasande över isen med elake Åke i spetsen och jag hörde redan ”boris-snoris, boris-snoris, boris-snoris”. Det här skulle bli sista gången, för jag var galen av rädsla. När ledaren var framme och böjde sig ned över mig, ställde jag mig upp och drog skridskon rätt i skallen på honom så att han stöp. Ingen vågade röra mig när jag satte mig över honom och gav honom några smällar till.

Jag märker hur jag ler brett när jag skriver det här, för jag minns hur skönt det var. Efter det var det inte någon som rörde mig — ryktet om skridskon i skallen hängde med mig genom grundskolan. Sedan dess har jag aldrig varit riktigt rädd.
Mobbning försvinner inte om vi dricker varm choklad och myspratar med varandra efter att ha sett en pedagogisk teaterföreställning. Prat, tårar och mjukhet tar mobbare bara som ett tecken på svaghet. Jo, jag vet — mobbare har ofta problem med sig hemifrån, men det ska inte deras oskyldiga klasskamrater få plikta för. De lärare som inte ingriper med yttersta stränghet bör skiljas från sin tjänst.
Vi bör återinföra betyg i ordning och uppförande — den som mobbar blir inte godkänd och måste då gå om ett år eller tills han eller hon får godkänt. Föräldrar som inte kan hindra sina barn från att mobba andra, bör få barnen omhändertagna. Enkla åtgärder som kommer att hjälpa snabbt.
Vi kan inte bara sitta och prata medan barn tar livet av sig, eller blir kastade nedför trappor.

Boris Benulic

Kommentar: Två årtionden av daltande med mobbare i skolorna har aktivt bidragit till att förorterna ser ut som de gör … och att smittan sprider sig.
Och detta daltande har ackompanjerats av lärares lallande om att ”det inte är ens fel att två träter” och ”att våld inte löser någonting”. Två vanföreställningar som vanställt vårt nutida samhälle.