Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 5 december 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Ni har väl sett de där bilderna på tandpetartunna barn med ögon som sopptallrikar? De verkar stå på vad som är en soptipp där allt det allra äckligaste avfallet hamnat — det avfall som inte släpps in på alla andra soptippar i världen.
Misär, misär och det antas ju alltid sälja. Det är därför svenska journalister i tredje världen gärna då och då åker ut till närmaste storstadsslum. Där vandrar de runt bland skjul byggda av fårtarmar, pappkartonger, masonit, plywood — eller om ägaren till slumkåken haft tumme med någon däruppe — korrugerad plåt.

Och så berättas det i reportaget om att det inte finns vatten, avlopp eller elektricitet. Skolor och sjukvård är lika vanligt förekommande som restauranger med en stjärna i Guide Michelin.
Och allt är globaliseringens fel, som drivit de lyckliga bönderna från deras jordbruk, från byarna in till de stora städernas utkanter.

Men det där är ju bara nys. Istället för att läsa alla dessa snyftreportage om favelas och kåkstäder ska du läsa FN:s State of World Population Report, 2007. Det kan verka tråkigare än de reportage vi nyss pratade om ”men jag lovar dig”, den här byråkratrapporten är väldigt upplivande läsning. Här konstateras att minst tio procent av minskningen av fattigdomen i världen beror på att människor flyttat från landsbygden in till städerna. I Brasilien tjänar två tredjedelar av dem som flyttar in i slummens kåkstäder mer pengar än de tjänade när de bodde på landsbygden.

Snart, kanske strax efter nyåret, kommer för första gången merparten av världens befolkning att bo i städer, och den snabbaste tillväxten står slumområdena för. 1990 bodde 700 miljoner där, i dag närmare en miljard, om tio år en och en halv miljard. Det är bra.
Slummens tillväxt är också välfärdens tillväxt. Det visar all statistik. De som flyttar till kåkstäder har det bättre i dag än de hade det innan flytten.
Och dessa människor, som ryckt upp sina bopålar och tagit med sig familjen in till storstadens lovande och lockande ljus, upplevs av överheten som ett hot. För bland skjulen finns upprorsmakarna, de självständiga och starka själarna, det är därför de flyttat och det är just därför Robert Mugabe låtit bulldozers rasera Harares kåkstäder. Där finns oppositionens starkaste fästen.
Så nästa gång du läser ett reportage från en kåkstad — le litet lyckligt. Mänskligheten rör sig framåt. Vi ger oss inte.

+ Valet i Venezuela stoppade marschen mot diktatur.
– Valet i Ryssland innebar en fortsatt marsch mot diktatur.

Boris Benulic

Kommentar: Den positiva syn jag ger uttryck för här när det gäller effekterna av befolkningstillväxten i de riktigt stora städerna i världen saknar nog numera berättigande. Någonstans längs med vägen uppnåddes en slags kritisk massa som gör att dessa städer bara blir anrikningsanläggningar för mänsklig misär och kriminalitet.
Människor är inte skapta för att bo i så stora städer, och ju fler människor som anhopas där, desto mindre kommer de att påminna om människor.