Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 7 januari 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det ges ut obegripligt mycket böcker av debuterande eller unga svenska författare. Kanske böcker blivit den nya konfirmationspresenten? Inte så att föräldrar ger bort en bok — utan mer så att de säger till sin telning: Nu lilla Nisse ska du få ge ut en roman. Skriv något, så ser vi till att det blir tryckt och utgivet. Hur ska man annars förklara det pubertala, och ändå så väluppfostrade i ny svensk prosa. Det handlar alltid om den egna uppväxten.
Men det berättarmässiga värdet är ganska begränsat i ett liv där höjdpunkterna är den första mensen (om det är en kvinnlig debutant), det första samlaget (om det är en kille), den första tågluffen och den första fyllan. Vi har ju liksom alla varit där.
Den enda spännande debutanten förra året var Maja Lundgren, med en vanvettig skröna om Pompeji som bevisade att de gamla etruskerna hade ett sexliv som lätt bräcker nutida svenskt kopulerande — där det mest spännande som kan hända är att man byter fruar på en fest i radhusområdet.
Möjligen gillar jag Lundgrens berättelse för att jag som sloven är ättling till de där etruskerna. Skillnaden mellan Lundgren och de andra är att hon insett att det finns en värld där ute och en historia att skildra som är långt större än hon själv.

Förra årets Augustpris för bästa roman gick till Torbjörn Flygts ”Underdog” — en berättelse om hur det är att växa upp i socialgrupp tre. Jag förstår dock inte riktigt var det storslagna i berättelsen finns — det är ungefär som i Jonas Gardells barndomsskildringar. Alla är taskiga. Vi är på väg att få en prosa som skrivs av alla de som valdes sist när fotbollslaget skulle tas ut. Synd om dem — än mer synd om svensk litteratur som tvingas härbärgera detta barndomstrauma.
Flygt och hans vänner har författarutbildats på universitet. Mig veterligt är det bara i det gamla DDR man instiftade författarskolor som de svenska. Tanken är ju så befängd. Antingen har man levt ett intressant liv, eller så har man andra kunskaper som är värda att föra vidare — man vill helt enkelt berätta. Och så gör man det.
Att sitta på universitet och försöka få till det ger ett lika tråkigt resultat som växthusodlade tomater. Det förvånar inte att även gossarna som lämnar kurserna skriver som om de hade rakat armhålorna.
Mer än 75 procent av alla svenska debutanter de senaste tre åren har vandrat igenom en skrivarutbildning. Men ingen köper deras böcker och därför fnyser de ofta åt folks litterära smak: Människor vill inte läsa om hur det verkligen är, säger man över espressokopparna och skakar på huvudet.

Men Stephen King säljer. Han levererar ungefär 1 000 sidor om året och hinner samtidigt med minst ett filmmanus. Det är vad en normalsvensk författare levererar på fem år. Det spelar ingen roll vad som händer King. En period var han ordentligt alkoholiserad och käkade till och med skokräm. Han skrev på ändå. King blir rammad av en skåpbil. Han skriver vidare. Antagligen med hjälp av kryckorna. För han brinner av lust att berätta.
I fredags såg jag en film med manus av King. Djävulen kommer till en ö och ställer invånarna inför ett val: Ge mig ett av era barn eller så dör ni alla. Innan Djävulen uppenbarar sig har King skildrat livet på ön — arbetslöshet, alkoholism och homofobi — men också stolthet och värdighet, som sheriffen som trotsar Djävulen.
Så skriver man realistisk prosa. Man skildrar tidens stora frågor och de moraliska problem vi alla ställs inför. Verkar det inte realistiskt att låta Djävulen medverka i en berättelse? Fråga dem som levt i koncentrationslägren i Grbavica, Auschwitz eller Kambodja. De hade större problem än våra tiders debutanter.

Boris Benulic

Kommentar: Att det finns skrivarkurser beror till stor del också på den lobbyverksamhet som bedrivs av en del äldre män som aldrig själva fått orden att dansa. De kämpar för att de där kurserna ska hållas, med dem själva som lärare, för att det är deras enda sätt att tillfredsställa sin gubbsjuka.
Detta har ju sina återverkningar inte bara på kvaliteten hos svenska debutanter utan också på könsmaktsordningen i kulturlivet.