Många tycker nog att det här är en vacker text.
Expressens Anna Gullberg begråter att landsbygden läggs öde, och att hon tvingas sälja sin fars gård. Han tvingas numera bo inne i samhället i en liten lägenhet, omgiven av främlingar vars språk han inte förstår.

Men … det är inte en vacker text … den är bara obehaglig i sin lismande självömkan.

Anna har ju själv valt att sitta på Expressens kulturredaktion, omgiven av personer som driver på den utveckling hon beskriver genom de alster de sliter ner och får publicerade.

Och nu vill Anna att vi ska tycka synd om henne.
Hon försöker förvandla sig själv till offer – när hon i verkligheten är en av förövarna genom att ha tagit värvning i Bonniers bataljon.

Och Anna … det finns riktiga karlar kvar … men de undviker dig och dina vänner … det är därför du tror att de försvunnit.