Den här texten publicerades första gången i Morgonposten 15 juli 2023.

I en serie resebrev berättar Boris Benulic om Neapel av i dag – och om stadens historia – och förklara varför den visar oss vad som kan vänta oss i Sverige.

---

När jag vandrar genom den oändliga raden av rum funderar jag på om det inte är så att de som ägnar sig åt konst och kultur oftast uppvisar samma karaktärsdrag – oavsett vilken historisk epok man studerar, och oavsett vilket land det gäller.

De är underdåniga, lömska och svekfulla, självupptagna – och tämligen obegåvade.

Visst … inte alla.

Men de flesta.

Rummen jag vandrar genom finns i Museo di Capodimonte i Neapel. En gång i tiden ett av de två sommarslott där stadens härskare höll till. Basutställningen och samlingarna är gedigna, ett rum för ungefär vart 25:e år i stadens historia. Jag har väl aldrig sett så många scener ur Bibeln gestaltade som här. Men det mesta är vi mindre intresserade av. De första sexhundra åren händer det inte speciellt mycket i målarkonsten i Neapel. Men sedan anländer Caravaggio till staden, han har tvingats fly från Rom efter att ha dräpt en vän under ett fyllebråk.

Under några månaders skapande förändrade han målandet i Neapel. Hans modeller var hämtade ur verkligheten, han förde in realismen och vardagen i stadens gränder i de bibliska berättelsen och de kristna motiven; och han arbetade mer med kontrasten mellan ljus och mörker än med perspektivet. Det var ljusspelet som skapade djupet i bilden, och också dramatiken.

Det knappa år han befinner sig i staden (innan han fortsätter flykten, nu till Malta) bildar han skola. Hans främste lärjunge blir Battistello Caracciolo som också blir den som får de stora beställningarna från kyrkan och adelsmän när Caravaggio försvunnit – och den positionen skyddar Caracciolo genom att att slå sig samman med några få andra ledande lokala konstnärer – de enas om att med alla medel hålla konstnärer från andra städer borta. Möjligen mördar de också en eller två av de målare som ändå vågar sig till staden efter att ha fått uppdrag.

När vi går genom de rum där verk av Caraciollo – och andra lokala målare som påverkats av Caravaggio – hänger är det uppenbart att de är just efterföljare. Visst finns det de som rör sig åt sitt eget håll, som spanjoren Giuseppe de Ribera, framförallt med några stilleben som är helt i avsaknad av religiös symbolik (även han kom likt Caravaggio till staden som flykting från Rom, men i hans fall var det spelskulder han var tvungen att smita ifrån). Och så förstås den kvinnliga målarinnan Artemisia Gentileschi, våldtagen som ung, sviken av sin far, ursinnigt skapande verk där kvinnan var hotad av slemma gubbar – men också skapare av verk där kvinnan tog blodig hämnd.

De som sticker ut, och som man minns är alltså de ursinniga, och nästan självdestruktiva målarna; Caravaggio och Gentileschi, och i viss mån de Ribera.

Jag kommer inte undan tanken att de ständigt skadade sig själva genom sitt privata leverne därför att de inte kunde uthärda den mentala fångenskap det innebar att måla på beställning av biskopar och adelsmän – som beställde verk till kyrkor för att få syndernas förlåtelse (och deras synder var många och omfattande).

Och de som till slut segrade i kampen om beställningar var efteraparna – som till och med var beredda att döda för att säkra sitt eget levebröd i konkurrensen med mer begåvade målare.

Och ungefär så ser det ut i dag i det svenska kulturlivet.

Och så har också i stort sett varit fallet – när man än gör nedslag i den svenska kulturhistorien.

En del hävdar att Neapel som stad är en efterbliven plats, fast i ett förmodernt tillstånd.

Men det är tvärtom.

Neapel var den första senmoderna staden. Där kunde man redan under antiken se vår egen samtid förebådad – inte bara på kulturens område.

Del två: https://qln.nu/en-stad-for-de-fula-skitiga-elaka-nja-snarare-for-de-lata-och-liderliga/