Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 februari 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Natten till den 18 oktober 1977 försöker fyra människor ta livet av sig. Tre av dem lyckas. Andreas Baader skjuter sig ett antal (!) gånger i nacken, Gudrun Ensslin hänger sig i en elsladd och Jan-Carl Raspe avlider av skottskador. Irmgard Möller som överlever gör det trots att hon huggit sig flera (!) gånger i hjärttrakten.
Allt sker i Västtysklands Stammheimfängelse där allt övervakas ned på molekylnivå (?), för här sitter ledarna för Rote Armee Fraktion (RAF) fängslade. Jag som var politiskt aktiv på 1970-talet inser återigen att segraren skriver historien, när jag läser bakgrundsartiklarna till nyheten om att Brigitte Mohnhaupt ska friges efter 24 år i fängelse. Hon ledde de operationer som hade som mål att få RAF-ledarna frisläppta. Operationerna upphörde efter det att de självmördats.
Men varför inledde RAF sin terrorkampanj?
Efter Andra världskriget identifierades till exempel enbart 196 av alla de tyskar som deltagit i transporterna av franska judar till koncentrationslägret i Auschwitz — bara två dömdes för sin delaktighet i morden på hundratusentals människor.
Ungefär 300 000 tyskar anses ha varit direkt involverade i det maskineri som dödade miljoner. 10 000 av dem ställdes inför rätta i Västtyskland. 25 000 dömdes i Östtyskland (som hade en mycket mindre befolkning än den västra delen). Sisådär en 95 procent av folkmördarna kunde alltså återuppta sina karriärer som fria män — de nazistiska polischeferna i Köln, Hamburg och Düsseldorf återinsattes.
När Brigitte Mohnhaupt leder kidnappningen och avrättningen av Hanns-Martin Schleyer är det inte i första hand för att han leder den tyska arbetsgivarorganisationen, utan att för han också var en av de allra tidigaste medlemmarna i Heinrich Himmlers SS, där han slutligen nådde graden av Untersturmführer.

I dag är historien om RAF hårdpermanentad — inget sägs om det som egentligen hände: att ett gäng förvirrade ungdomar inte kunde uthärda att leva i ett samhälle där händer som doppats i barnablod höll i statens styrspakar.
Som marxist kan jag bara känna fasa och sorg inför de metoder Andreas Baader, Ulrike Meinhof8 och Gudrun Ensslin valde. Småmord och terror har aldrig befriat någon.
Tvärtom.
Men jag känner också en vrede och ett äckel över att massmördarna skrivit den segrande berättelsen om det som hände.
I jämförelse med alla deras brott väger dina fjäderlätt, Brigitte. Välkommen ut till friheten.

+ ”Life on Mars”. Omtumlande, rolig upplevelse att se look-a-likes till Harald Treutiger och Andres Lokko lösa mord i 1970-talets Manchester.
– ”Life on Mars”. Varför visas inte originalavsnitten? Stora musiksjok är bortklippta.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har väl aldrig riktigt förstått den moraliska upprördheten över RAF:s aktiviteter. Jag fann dem vara utslag av politisk, verkningslös idioti … men de utspelade sig i ett land som aldrig i någon begriplig mening gjorde upp med sina folkmord.
Å andra sidan … hur många länder har gjort upp med sin egen historia under de åren?