Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 18 februari 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Arbete, matlagning, hämtningar – och så vidare. Så mycket att göra. Så lite tid, och den verkar dessutom gå allt snabbare. Men en utmärkt långtidsverkande medicin mot stress är att packa ner ett stort bibliotek.

Jag plockar ner volymerna ur svärfars bokhyllor. Det är en process som pågått några dagar. Kartong efter kartong fylls, det mesta ska bevaras. En del kommer att hamna i mina egna bokhyllor, annat i barnens. I svärfars nya lägenhet på äldreboendet finns inte riktigt plats för några tusen volymer.

Processen går inte långsamt enbart beroende på antalet böcker, tämligen ofta stannar jag upp med en volym, sätter mig ner, börjar bläddra. Fastnar. Läser. Det går en timme. Eller två.

Vi måste placera oss själva i framtiden och se bakåt. Då förstår vi hur vi ska kunna nå dit vi vill.

Blir fångad av en upplaga av Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”, den är fylld med många understrykningar – redan på de första sidorna:

”Det är utan tvekan så att den tristess och leda som antas ha tömt livet på dess möjligheter och glädje­ämnen är lika gamla som Adam.”

Det är en elegant vändning vi ser formuleras. Den gör det möjligt för Thoreau att bemöta den tveksamme som förskräckt inför ett nytt projekt muttrar: ”Onödigt, går inte, det där har redan provats.”

Thoreaus svar är att detsamma kan sägas om den försiktiges invändning. Det sättet att förhålla sig till livet är också det urgammalt, och har därmed i så fall visat sig testat, vägt och befunnet för lätt.

Thoreau vänder historien ryggen – och det är grunden för hans friska optimism. Det är den som gör att han senare i boken kan skriva:

Men människans totala förmåga har aldrig uppmätts, så vilka är vi att döma vad hon kan åstadkomma, så lite som har prövats.

Thoreau är ingen simpel utvecklingsoptimist som försöker inbilla sig själv – och andra – att allt ständigt blir bättre. Inte mycket i historien har utvecklats till det bättre enligt Thoreau, vilket för honom innebär att det finns oändligt många vägar kvar att utforska.

Det finns de som betraktar Thoreau som en typisk amerikansk tänkare, obändigt optimistisk, det finns en värld att upptäcka och förändra – och visst finns samma känsla i verk av filosofer som Ralph Waldo Emerson och poeter som Walt Whitman.

Ibland framställs Europa som trött och uppgivet, medan USA ständigt sjuder av energi.

Möjligen kan det verka så vid en ytlig betraktelse, tänker jag, medan jag lägger ner Thoreau i kartongen. Men är inte båda kontinenterna numera tämligen uppgivna, begränsade av sin historia och sina nuvarande erfarenheter? Även de mest storslagna projekten – som Elon Musks strävan att en gång kolonisera Mars – är ett svar på vad som upplevs som dagens problem: att jorden en gång av olika skäl blir så obeboelig att vi måste lämna den. Det är en tanke som är en lösning på en förväntad nödsituation.

Blir den därmed inte också en nödlösning – med alla de problem det medför?

Vad Thoreau (liksom en europeisk tänkare som Nietzsche) förklarar för oss är att vi inte kan tänka oss framtiden med hjälp av historien eller vår nuvarande belägenhet. Vi måste placera oss själva i framtiden och se bakåt.

Då förstår vi hur vi ska kunna nå dit vi vill.

Man måste gå utanför både historien och sig själv.

Men man måste förstås likt Thoreau också ha kunskap om historien.

Du ska inte bara tänka ”i morgon”, du ska tänka ”i övermorgon”, därför att det senare ordets förled ”över” bär på idén om att du står över det som omger dig och det som varit.

Visst är det en svår tanke i en svensk vardag präglad av inflation, kommande arbetslöshet på grund av AI, krig mellan kriminella gäng, främmande kulturer fientliga mot europeiska värden, och en värld präglad av hårdnande motsättningar.

Men det rätta perspektivet får du bara om du tänker dig en framtid där de problemen inte existerar, där de är helt borta, och därefter funderar du på vad som måste göras.

Man placerar alltså sig själv utanför tiden – men paradoxalt nog är det svårt att göra av det enkla skälet att vi hela tiden stressas av känslan av att vår egen utmätta tid rinner undan. Det är det Gollum talar om när han säger:

This thing all things devours:
Birds, beasts, trees, flowers;
Gnaws iron, bites steel;
Grinds hard stones to meal;
Slays king, ruins town,
And beats high mountains down.

Då är det lätt att tänka: Vem är jag att inte gnagas sönder av tidens tand?

Den tanken angriper mig inte när jag står där och sorterar och packar ner svärfars bibliotek. Det byggdes upp av en man som redan i barndomen placerade sig utanför sig själv, ställde upp ett mål och förflyttade sig dit. Hans mål var aldrig att uppleva det som är ledorden för människor i dag: att bli sedd, och hörd av andra i nuet.

När du står med en gammal bok i handen och den gör att du kan föreställa dig dagar som ligger långt bort och framför dig – då betyder tiden ingenting.

Boris Benulic