Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 9 oktober 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Jag var fem år när jag besökte Stockholm för första gången.
Det var mitt i den stora omvandlingen av staden. En del människor talar märkligt nog om rivningshysteri, men jag begriper inte riktigt vad de menar.
Under vår rundvandring i staden gick pappa i täten i den där kostymen som mamma hade sytt redan på flyktingförläggningen. Den var alldeles för liten, hade säkert spruckit i en del sömmar — han hade ju lagt på sig en del sedan han kom till Sverige. Storögd anförde han oss — pekade lyckligt på grävskopor och lyftkranar. Han hade i sanning kommit till den nya världen. Stockholm vid den tiden var som farsan, det hade växt ur kostymen och stadens starke man Hjalmar Mehr sydde till en ny.
Stockholm befinner sig i samma situation i dag — men ingen försöker bygga om staden fastän det är så uppenbart att det behövs. Det fattas bostäder för hundratusentals människor som skulle vilja bo här där det finns jobb.
Men i stället verkar det som om det är Skansenchefen som styr över stadsplaneringen. Det viktiga är att allt bevaras.
Hus får inte bli alltför höga, fasader får inte ändras — sådant diskuteras — men inte hur vi ska få många, bra och billiga lägenheter. Det enda som möjligen kan tillåtas hända är att hyresrätter omvandlas till bostadsrätter. Det innebär bara att bostäderna blir dyrare — men inte fler.

Stockholm kommer aldrig att bli den explosiva, dynamiska storstad det skulle kunna bli så länge bostadspolitiken här mest på minner om Riksantikvarieämbetets förvaltning av en fornlämning.
Varför är det tabu att bygga skyskrapor för boende? Varför inte riva några kvarter med trevåningskåkar på Söder, i Vasastan och på Östermalm, och på de platserna uppföra rejäla newyorkska skyskrapor som skulle kunna innebära tiotusentals nya lägenheter? En del yrar om Stockholms skyline, att den inte får förändras. Varför inte det? Vad är viktigast? Och Stockholm har för övrigt ingen skyline — stadens profil är ju lika hög och anslående som den var vid tiden för regalskeppet Vasas förlisning.
För vad som sker nu är att bostadspolitiken är inriktad på att bevara en småstadsidyll för dem som lyckats kapa åt sig dyra bostadsrätter i innerstan. Inte ens Gamla stan ska betraktas som helig mark. Riv några kåkar där också, och res en eller två skyskrapor. En levande stad ska nämligen vara fylld av motsättningar. Gammalt ska stå bredvid nytt.

Finns det något fånigare än människor som sitter och tittar på foton från Stockholm på 1950-talet och suckar sorgset över det som var, samtidigt som de två sekunder senare klagar över att det inte finns bostäder.
Vi måste alltså sluta gnälla över bostadsbristen, och acceptera allting som det är — eller så tänka helt nytt och välja det alternativ som ger oss fler bostäder i centrum och bygga stort och högt.
Ska detta bli möjligt krävs det ett ökat offentligt byggande — att stat och kommun går in och satsar pengar och resurser — marknaden kommer inte att göra det. Den är inriktad på att bygga Benito Mussolini-krokaner där tvåorna kostar tiotusen i månaden eller så drar man in pengar på att putsa stuckaturer i femrummarna på Östermalm.
Detta kan staten motverka genom att till exempel sänka arbetsgivaravgifter och skatter för byggföretag som åtar sig att bygga om Stockholm — bara de lovar en viss standard till rimliga priser.
Så vi behöver någon i stadens ledning som är lika visionär som Hjalmar Mehr. Det var ju inte hans fel att de som kom efter inte kunde förvalta arvet.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har ett tag grubblat på vad som vid den här tiden var orsaken till att jag intog de ståndpunkter jag gjorde i den här texten. Något måste ha utlöst en måttlös ilska inom mig som fick mig att bortse från de egna estetiska idealen när det gäller arkitektur och vilka städer jag trivs i.
Antagligen var min vrede mer riktad mot dem som bodde innanför tullarna än mot de hus de bodde i, och jag ville därför se en slags Hjalmar Mehrsk-harmageddon drabba Stockholm och uppståndelsen av en ny stad präglad av skyskrapor … det var helt enkelt ett förslag för att driva bort dem från huvudstaden eller åtminstone ställa till förtret för dem. Det hade nog inte fungerat, och med tanken på svenska arkitektfirmors kvalitet hade det nog blivit hiskeligt fult också.