Min kusin Ivan pekar ut fyra större öde bondgårdar när vi vandrar genom min mors hemby. Varje gång suckar han djupt och dystert innan han berättar om när ägaren gav upp – och barnen inte vill ta över.

– Ingen i det här landet vill arbeta hårt längre, säger Ivan. Och ingen, absolut ingen vill bli bonde. Det är som om de alla nyss kommit ner från bergen.

Uttalandet kan verka svårbegripligt, men utgår från en gammal föreställning hos bönderna på slättland och i dalar; att de som håller till i bergen gör det för att de vill undvika det dagliga slit som utgör en bondes liv.

– Ska du inte ta över den här gården, frågar han vid varje stopp ( … som det verkar med en svag förhoppning, och bara halvt på skämt.)

Men om jag skulle återvända blir det till en av städerna vid havet – det är möjligen generna från min fars sida som gör sig gällande.

Alla mina favoritstäder längs med den adriatiska kusten har en strandpromenad … och givetvis har även Piran och Portoroz sådana, liksom Opatija, Split, Dubrovnik … och så vidare.

Oavsett vem som kontrollerat städerna genom historien har det varit självklart för invånarna att på kväller och helger vandra fram längs strandpromenaderna och samtala, diskutera, träta eller vänslas.

Jag intalar – eller inbillar – mig själv att det är ett urtida arv. De första bosättningarna var – eller blev snabbt – grekiska bosättningar och handelsplatser … och i antikens Grekland var promenaden eller vandringen den självklara sysselsättningen medan man tänkte, eller utbytte tankar med andra.

Människor som håller sig i rörelse håller sin hjärna i rörelse … inte bara genom att förflytta den.

Och var kan tanken vara klarare och friare än längs med ett hav … med dess löften om möjligheter, om nya världar att upptäcka?

Under sekler kämpar tre imperier om kontrollen över Adriatiska havet – och därmed över Medelhavet; det habsburgska Österrike, Venedig och det muslimska ottomanska väldet.

Turkarna utgjorde aldrig ett verkligt hot mot Istrien där jag nu befinner mig – där är det Venedig och Österrike som kämpade om kontrollen.

Båda de imperierna behandlade kuststädernas invånare någorlunda välvilligt – imperierna behövde deras kunskaper om sjöfart, handelsvägar och det de producerade – i Piran var det salt som utvinns i stora anläggningar och som förvaras i stora lagerhallar som bevarats in i våra dagar. Där inryms i dag gallerier, hantverkarverkstäder, ett museum … och förstås en kampsportklubb. Kulturen strävar nämligen alltid efter att vara muskulös i de sydslaviska områden. Om politik i resten av världen är nedströms från kulturen, så gäller förvisso detsamma i det forna Jugoslavien – men man bör hålla i minne att här kultur nedströms från fysisk träning och muskelstyrka.

Exempel?

Enkelt.

När Mate Parlov lämnade sin aktiva boxningskarriär bakom sig öppnade han ett kafé i den istriska staden Pula. Hans karriär som boxare? Totalt 310 matcher med endast 13 förluster. Han blev åtta gånger jugoslavisk mästare i lätt tungvikt (1967–1974), fem gånger balkansk mästare (1970–1974) och tvåfaldig europamästare: Madrid 1971 och Belgrad 1973

Guldmedaljör vid de olympiska spelen i München 1972.

Han kunde blivit vad som helst i Titos Jugoslavien, minister om han så önskat, men han valde att öppna ett kafé där han själv arbetade. Var det lugnt satt han med en tidning eller en bok, drog in gästerna i diskussioner om dagspolitik, kultur eller i samtal om Sartre eller Brecht. Eller så ställde han sig upp och sjöng.

Han skapade ett folkuniversitet, dit gick man om man ville bli klokare, eller för att få en förebild.

Många försök gjordes att få Mate att åta sig ett uppdrag i statsapparaten, och senare för att få honom att ta ställning under inbördeskrigen. Men han var alltid sin egen – och därmed kunde han verkligen bli någon för alla. (Och det är förstås Mate i sin ringhörna som illustrerar detta resebrev.)

Men tillbaka i historien … om befolkningen i kuststäderna i Istrien och Dalmatien av venetianer och habsburgare betraktades som nästintill jämlikar gällde detsamma inte befolkningen i inlandet – de som bodde i bergen och inlandet betraktades som råa, efterblivna och vilda varelser. Detta gjorde det möjligt för venetianarna att framställa sin kolonisering av Istrien och Dalmatien som en trefaldig välgärning. Den påstods innebära att Venedig skyddade områdena från ottomanerna, men också att man skyddade kuststäderna från inlandets barbarer och i bästa fall gjorde att dessa råskinn civiliserades.

Bara de som är speciellt intresserade av Balkans historia vet att det till för hundra år sedan ansågs finnas ett speciellt folk som bebodde de sydslaviska bergsområdena, och de kallades ”morlaker”, begreppet hade funnits tidigare, och använts lite hur som helst, men blev mer allmänt känt och definierat genom den italienske prästen och resenären Alberto Fortis – som i sin bok Resor i Dalmatien (1794) beskrev ett vildsint och ”barbariskt” herdefolk som han benämnde ”morlaker”.

Boken kom snabbt ut i engelska, franska och tyska upplagor och formade den västeuropeiska bilden av vilka det var som bodde i det som i dag är Sloveniens, Kroatiens, Bosniens, och Serbiens inland och bergstrakter … det var de ociviliserade ”morlakerna”.

Problemet är att det har aldrig funnit ett enda och enhetligt folk i de områdena under de århundradena (och dessförinnan) som delat seder, kultur, språk och religion. Det har däremot funnits mängder av herdeklaner, folkspillror och stammar i bergsområdena, men de har haft en ett stort antal olika etniciteter – där fanns herdestammar som var rester av ursprungsbefolkningen, (eller snarare ursprungsbefolkningarna) som fanns innan slaverna trängde in i det som i vår tid blev känt som Jugoslavien … och de ursprungsbefolkningarna var illyrier, thraker, daker, kelter, veneter, och där fanns också ungerska herdestammar, armenier, och … ytterligare rätt många etniska grupper. De behöll alla sina seder, bruk, språk och religioner.

Det fanns förvisso likheter mellan dessa herdestammar och befolkningsgrupper. De ägnade sig alla i mycket, mycket begränsad omfattning åt jordbruk (i vida större omfattning åt stråtröveri om de kom åt) … de var herdar och höll alla väldigt hårt på att man i all evighet skulle fortsätta leva som stammens förfäder gjort.

Något som givetvis sågs som ”barbariskt” av venetianarna som gärna spred uppfattningen att morlakerna var det folk som inspirerat Homeros när han beskrev laistrygonerna som Odysseus möter under sina irrfärder – ett folk av människoätande jättar.

Vi ser här alltså hur ett folk konstrueras för att det passar stormakten Venedigs syften – det existerar bara i en kringresande prästs fantasier, och hade de fantasierna inte varit politiskt användbara hade de bara funnits nedpräntade i en bok få skulle komma att läsa. Senare forskning har till och med visat att en del av de morlakiska sånger och poem Fortis återgav i sin reseskildring var skapade av honom själv.

Ingen talar i dag längre om ”morlaker” som något som existerar – eftersom det påhittade folket inte kan tjäna någon stormakts syften. Men den som kan sin nutidshistoria kan nog komma på ganska många liknande exempel från våra dagar. Inte så att medier och politiker uppfinner ett helt folk, men man klumpar ihop olika folk under en gemensam beteckning … som ”irakier” .. och vi vet alla hur det slutade.

(I nästa avsnitt är det åter dags att tala om mat, dryck och kulturhistoria – det kommer att handla om bland att stomjölk och kaffe).