”Va?! Vilka mesar! Lämnade de bara över stadens nycklar utan att avlossa ett enda skott!?”. 

Min fru blir märkbart upprörd när vi besöker en utställning i Ljubljana som beskriver tiden under åren av tysk och italiensk ockupation under andra världskriget.

Hon blir än mer förundrad när jag förklarar att det ändå inte är helt självklart att fördöma Ljubljanas borgmästare för att han stod redo med stadens nyckel på en djupröd sammetskudde den där dagen 1941 när en av Mussolini utsänd beriden bataljon från Sardinien red in i staden för att ta den i besittning i kung Viktor Emmanuels namn.

”Vad tar det åt dig nu då? När vi är i Sverige vill du att landet rustas till tänderna och blir ett Sparta vid Östersjön. Men när det gäller juggar i Slovenien så är det liksom helt förståeligt att de hälsar en erövrare välkommen?”.

Jag funderar på att göra en lång historisk utläggning, men väljer den mer pedagogiska metoden att leda henne till den sista salen i utställningen, och de skärmar och skåp som berättar om stormningen i krigets absoluta slutskede av byggnader som försvarades.av 700 slovener som ingick i militära förband som stred på italiensk och senare tysk sida.

Efter att byggnaderna erövrats arkebuserades 500 av de 700.

Omgående. Vad det blev av alla de övriga 200 utsäger inte utställningen. Jag är dock tämligen säker på att ingen av dem fick fira jul det året, såvida man inte gör det i helvetets nionde krets där förrädarna enligt Dante pinas.

Över hela Slovenien kom ungefär 10 000 människor att summariskt avrättas av partisanerna för sitt samarbete med ockupanterna.

För att förstå hur ett frivilligt och glatt överlämnande av den egna huvudstadens nycklar på bara fyra år kan omvandlas till totalt skoningslöst raseri mot dem som samarbetar med ockupanterna måste man förstå den slovenska historien.

1941 hade slovenerna i århundraden varit ett folk som levt i sitt eget land, men alltid under främmande härskares styre. Först några sekler under venetiansk kontroll, sedan en kort period under Napoleon och så lite mer än hundra år som en del av habsburgarnas österrikisk-ungerska imperium, och efter första världskriget blev Slovenien en del av kungariket Jugoslavien … fram till 1941.

Dock hade slovenerna genom historien alltid i stort sett fått sköta sig själva. Bruka sin bördiga jord, och i kuststäderna handla med vem de ville – och fiska. Deras språk fick sin grammatik och formaliserades på 1500-talet av den protestantiska reformatorn Primož Trubar, och ingen av de främmande styrande staterna gjorde några nämnvärda försök att bekämpa slovenskt språk och kultur. Personligen kan jag väl dock ibland känna en viss längtan efter att någon venetiansk doge eller Napoleon skulle ha förbjudit slovenerna att joddla. 

Så när Mussolini får för sig att Slovenien skulle bli en del av Italien tänkte väl de som levde i Ljubljana, Piran och Maribor att det i praktiken inte betydde så mycket. Någon ny tjomme långt bort man skulle betala skatt till – annars skulle allt vara som förr.

Men ack så de bedrog sig.

Mussolini fick för sig att slovenerna skulle italieniseras. De skulle tvingas överge sitt modersmål och sin kultur, De slovenska städerna besöktes därför ständigt av kulturarbetare som organiserade italienska opera- och teaterföreställningar, och det ordnades ständiga konserter och framträdanden av italienska författare och poeter. Slovenskan försvann som språk på gatskyltar, platser döptes om och slovenskan var inte längre ett språk man kunde använda i kontakten med myndigheterna.

Och där tog det stopp, och hus i helvete. 

Den motståndsrörelse som växte fram påbjöd ”kulturell tystnad”. Ingen, absolut ingen fick besöka kulturella aktiviteter organiserade av den italienska ockupanten. Samtidigt inleddes mördandet av samarbetsmän, och det räckte med misstanken om att man samarbete med fienden för att man skulle utsättas för ett attentat. Och det räckte med att man bevistade en författarafton med italienska författare för att man skulle få beteckningen ”misstänkt samarbetsman” – och därmed hamna på motståndsrörelsens lista över lämpliga personer att skjuta.

Jag tror inte Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer skulle se positivt på den slovenska motståndsrörelsens metoder, utan han skulle väl motvilligt lägga kanelbullen åt sidan och viska något om att ”… det där verkade väl vara lite rättsosäkert”. 

Jag vill inte ens fundera på vad han skulle anse om den omedelbara avrättningen av de 500 quislingarna på slottet.

Men om det egna landets kultur står på spel hotas också det egna folkets frihet, då är lagboken och idéer om rättssäkerhet inte speciellt användbara … därmed inte intressanta.

Dessutom … principen är enkel … den som försöker erövra ditt land kan ingen tillåtas samarbeta med.

Regeln är självklar, och den som bryter mot den måste snabbt fås att förstå konsekvenserna … det som dock Strömmer … och många andra i dag i Sverige … skulle kalla ”rättsosäkert”.

Det är inte så att jag bejakar summariska avrättningar av landsförrädare. Men den som kan sin historia inser att det inte är någon större idé att lamentera sig över sådana händelser – krig har sin egen tragiska logik – och den logiken är ingen man vill se gälla under fredstida förhållanden.

Men har de här resonemangen någon som helst bäring på Sverige i dag? På sätt och vis.

Det svenska språket och den svenska kulturen är definitivt hotade – angripna som de är i en kniptångsattack från amerikansk mass- och gettokultur samt muslimska seder och mentalitet.

Att den sedan länge pågående offensiven är framgångsrik märks på gator, torg, i medierna och i kultur och politik.

En av regeringens ministrar oroade sig nyligen för att landets ungdomar skulle tvingas tala ryska. Hon borde vara mer oroad över det akuta problemet att alltför många av dem i dag talar Rinkebysvenska eller en svenska där vart tredje ord är engelskt.

Ett språk för slavar.

Och en utveckling en sydslav aldrig skulle kunna acceptera.

Ljubljana är i dag den stad i världen som har flest bokhandlar och antikvariat per invånare. Inget land har fler erkända levande dialekter.

Det är ett välmående land … 80 år efter den påbjudna ”kulturella tystnaden” och terrorn mot samarbetsmännen.

Stadens restauranger serverar med nästan vällustig stolthet det egna landets traditionella maträtter. På de få McDonalds som finns sitter bara turister, och när vi efter utställningen passerar en KFC är den tom, förutom uteserveringen där det sitter tre gothbrudar.

De talar tyska.

Del 2 i morgon: ”Hur mycket vispad grädde kan man äta på en dag?”