Kulturkriget kräver en del offer av en själv, som att uthärda att titta sig igenom finalbidragen i Eurovision Song Contest.
Shell-chockad kommer jag att den här sommaren ständigt kallsvettig att vakna ur en och samma mardröm och skrika:
”Nåd! Jag vill inte titta in i ännu en hårig fet mansröv!”.

… och svaret är ”Nej!” – om nu någon tror att jag är det minsta lilla homofob.

Man äger inte begåvning för att man är bög – eller bred om baken

Är man intresserad av svensk populärmusik och schlagers vet man ju att sexuella minoriteter definitivt kan bidra till utvecklingen på det området.
Eller enklare uttryckt – i nästan 50 år spelade en bög en mycket stor roll inom svensk populärkultur; han skrev 3000 kupletter, satte upp mängder med revyer, spelade in film och skrev böcker.

Vi talar förstås om Karl Gerhard, som elegant för sin publik antydde vilken läggning han hade – som i Jazzgossen från 1922, ”i små synkoper vippar hans lilla stjärt”, ”på sitt lilla bakverk frossar”, och ”tusch på sina ögonlock”.

I revyerna och texterna fanns ofta en satirisk udd riktad mot människor som var i besittning av mer kapital än kultur; och pompösa politiker pryglades. Den som liksom Karl Gerhard tillhör en sexuell minoritet och en kultur som till viss del utvecklas vid sidan av de seder som är dominerande kan se verkligheten på ett annat sätt än vi andra, och ibland se den klarare, eller åtminstone ur ett annat perspektiv. Den som också besitter en konstnärlig talang kommer att kunna måla, skriva dikter, symfonier eller romaner som berikar kulturen … för alla.

Inom populärkulturen finns det många fler än Karl Gerhard – där fanns Cole Porter som när han omarbetade en dikt av Robert Fletcher fick vad vi i dag skulle beteckna som en ”megahit” med ”Don´t fence me in” – alla fattade vad det egentligen var Porter inte ville skulle stängslas in, och alla visste om de orgier han anordnade i sin Parisvåning. Men det var inga publika orgier. Den alltid elegante Porter skulle med förundran betraktat rätt många av bidragen i året ESC, och med största säkerhet inte velat se dem vare sig på scenen, eller i sina privata salonger.

Och vem tvekade väl från 1930-talet och framåt om att Marlene Dietrich var bisexuell? Där fanns både den eleganta skådespelerskan och sångerskan iförd silkesstrumpor och silverlamékreationer och den svettiga manhaftiga donnan som seriöst tränade boxning i. Under sina konserter framträdde hon ofta under första halvan i en elegant morgonrock i siden, under andra halvan i en manlig smoking.

Det skulle varit Cole Porter, Karl Gerhard eller Marlene Dietrich totalt främmande att från scenen eller i filmstudion framhäva sin sexuella läggning och göra den till det centrala – artisteriet var det viktiga; förmågan att sjunga, skriva och agera på ett sätt som var allmängiltigt bortom den sexuella preferensen.

Men det var det stora problemet med rätt många av bidragen i årets ESC – sångare som inte kunde sjunga var tvungna att framhäva att de på något sätt var ”queer”, klä sig i minimala trasor för att visa upp sina ofta oaptitliga kroppar som aldrig sett solen (eftersom den sällan skiner in i tatuerarnas salonger).

I ESC 2024 fanns det två så kallade icke-binära artister, segraren Nemo från Schweiz samt satanistlajvande Bambie Thug från Irland.
Spanska gifta paret Nebulossa kände sig antagligen alltför heterotråkiga för att kunna konkurrera och satsade på två mulliga katalanska bögdansare som allteftersom numret utvecklade sig klädde av sig allt fler paltor för att i slutet ägna sig åt att stå på alla fyra och jucka med ändorna åt publiken. Jamon serrano och spanska skinkor i all ära, men det här var inte över sig aptitligt.

Englands Olly Alexander satsade stenhårt på homoporr, iklädd röda plastshorts simulerade han samlag med fyra dansare iförda samma utstyrsel … man mindes nästan med saknad Tom of Finlands muskulösa machobögar som iförda svart läder pangade på varandra … inte ens fjollorna på QR:s redaktion eller Jonas Gardell kan ha blivit upphetsade av att se fem kroppar uppfödda på rostat bröd och vita bönor i tomatsås åma sig med varandra.

Vad vi ser är samma utveckling som inom idrotten – där är det så att usla manliga simmare eller friidrottare deklarerar sig vara kvinnor för att få tävla mot kvinnor, och åtminstone inte hamna sist.
I populärmusiken ser vi hur usla sångare och artister förklarar att de egentligen tillhör ett annat kön, eller flera för att få uppmärksamhet – väl medvetna om att deras röst eller musikalitet inte räcker till.

Och en publik som programmerats att tänka att bögar och lesbiska måste ges plats i offentligheten ger dem poäng och applåder. Inte för att de kan sjunga eller agera utan för att de är just bögar, lesbiska, bisexuella eller något annat.

Och därmed är vi tillbaka till Karl Gerhards Jazzgossen – den var ju en syrlig kommentar till dem som hade samma läggning som Karl Gerhard själv, men som bara kunde väcka uppmärksamhet genom att ”vifta på sin lilla stjärt”.
Dock måste man notera att det numera är frågan om att ganska oformliga rövar som används för att få uppmärksamhet.

Boris Benulic