I detta nummer av QLN funderar jag över varför det tjatas om inkludering i platsannonser, och sambandet med alla som kommer från Surahammar men som är missnöjda fast de nått sina tonårsdrömmars mål … en två på Söder i Stockholm.

Nästa QLN utkommer 21 september – då ska det handla om det korrekta sättet att göra apfelstrudel och så granskar vi en ny film som framställer Joseph Goebbels som ett ondskefullt geni …dessutom förklarar jag varför en del tror att det räcker med en broschyr för att stoppa rekryteringen till de kriminella gängen (ni kan se det som del 2 i en serie om psyksjukas projiceringar).

I numret därefter rapporterar jag från ett möte med Johan Jenny Ehrenberg. Det numret utkommer 24 september.

Glädjen i att hata

Inför årets sista kvartal håller jag på och lägger om mitt träningsprogram för att kunna nå de uppsatta målen innan nyår. Det blir mycket bläddrande i gamla årgångar av Muscle&Fitness för att få lite nya idéer, men det mest märkliga träningsupplägget stöter jag på när jag läser ett råd förmedlat av William Hazlitt (1778-1830), som låter en av sina figurer förklara att den som vill bli riktigt stark bör lägga stor vikt vid kosten. Till lunch ska man förtära minst ett kilo fårkött, likaså vid middagen. Frukosten är dock mer frugal – ett rått ägg vispas ihop med några matskedar rom.
Men det är inte sådana kostråd som gör att Hazlitt i dag är bortträngd ur den brittiska litteraturen och kulturen. Under sin levnad var han var en av det brittiska imperiets mest inflytelserika skribenter … men att hans texter av de flesta numera är okända och därmed blir olästa beror inte på de de blivit otidsenliga.
Tvärtom.
De har mycket att säga oss i dag. Hazlitt var en praktiskt inriktad engelsman som alltid ville ge svar på de problem han upptäckte och diskuterade, och han tvingar läsaren att betrakta sig själv och de egna svagheterna, och att göra något åt dem. Oftast förklarar han hur.

Jag har i dagarna haft stort utbyte av hans essä ”The pleasure of hating” (ja, titeln räcker kanske för att ni ska förstå varför han är lite omöjlig i dag).
Hazlitt skrev i en tid då det moderna samhället ännu inte riktigt hunnit fördärva och försumpa relationerna mellan människor, därför fick hans kritik av det han såg komma genomslag. Nu har det han föraktade segrat. Vem vill väl läsa förlorarens manual för hur man bör göra motstånd.
Hazlitt kännetecknades av en obändig lust till frihet, och en total motvilja mot uppblåsthet hos litteratörer och konstnärer (han betraktar sig själv på samma roade sätt som han betraktar andra). Författare och poeter skulle skriva stramt, okonstlat och slagfärdigt … och om verkligheten:
”Tragiska berättelser numera är inte längre som ett fartyg som befinner sig på en livslång resa och som ständigt utsätts för starka vindar och passionens höga vågor, utan de är mer som ordentligt byggda ångbåtar som stillsamt drivs fram enbart genom förbränningen av ord”.
Och som Hazlitt konstaterade:

Bara den som inte är rädd för att få fiender kan få verkliga vänner

Eftersom Hazlitt oftast hade rätt funderar jag på om jag kan få någon av de andra på gymmet att testa det där med ett rått ägg och rom till frukost. Visar det sig fungera borde man kunna kommersialiserade det hela.

Bör inkariket återupprättas?

Kan man andas genom anus? Bör inkariket återupprättas? Kan döda foreller simma? Innebär den ”gröna omställningen” att vi tvingas elda med skattemiljarder för att värma Northvolts ägare?
Se där några av de frågor vi diskuterade i veckans avsnitt av Radio Bubbla (lyssna här).
Jag tyckte det var extra roligt att få gå loss när vi skulle säga något om att Perus tidigare president Alberto Fujimori avlidit. Det blev för mig en möjlighet att berätta om bröderna Humala. I en tid då alla ska vara höger eller vänster eller center är det befriande när det dyker upp rörelser som etnocaceristerna. De vill återskapa inkariket i all dess forna glans … rörelsens kritiker menar att de kanske tänker sig en väl omild behandling av alla i Peru som inte är urinvånare, men vi kan väl säga att när det gäller omild behandling har urinvånarna rätt mycket till godo på resten av befolkningen.

Väldoftande impotens

I veckans avsnitt av Swebbtv Spanarna valde jag att diskutera det paradoxala faktum att mäns försök att göra sig mer attraktiva för det motsatta könet bara resulterar i en impotens skapad av både fysiska och psykiska faktorer.

Boris botgöring

Det är lätt att göra som jag gjorde för några stycken sedan … anlägga ett nedlåtande tonfall mot folk som inte läser sina egna klassiker. Då gällde det Hazlitt och britterna.
Men gör jag själv så mycket för att få dem som bor i Sverige att läsa viktiga verk om landets kultur och historia?
Inte tillräckligt.!
Alltså … nu kan du få två viktiga verk för priset av ett … samt dessutom … en bonusbok! Här hittar du erbjudandet.
Ju fler som slår till desto snabbare kan nästa volym komma – ett urval av Viktor Rydbergs viktigaste texter – några väldigt bortglömda, eller ska vi säga bortträngda.

När sjuka psykens projiceringar blir personalpolitik

Under min tid som skribent Volvos reklamavdelning på 1980-talet kände alla på jobbet till mina kommunistiska böjelser, och när vi hade besök brukade chefen presentera mig.

Det här är Boris. Han är bolsjevik

En man från det amerikanska dotterbolaget nickade bara vid den presentationen, och förklarade för mig senare att han växt upp med en bror som åkt ut och in på dårhus. Underförstått var att han nog trodde att vi skulle kunna jobba ihop … han var ju liksom van vid sådana som mig. Och vi kom faktiskt att utveckla ett utmärkt samarbete … men det berodde på att vi båda var fokuserade på att få jobbet gjort … inte på att tycka om varandra, och förstå varandras egenheter.
Men i dag?

I princip alla platsannonser innehåller passager som den här:
”Vi värderar mångfald och inkludering högt. Hos oss är alla människor lika mycket värda och har samma rättigheter och möjligheter. Våra medarbetare speglar samhällets mångfald, vilket både är en konkurrensfördel och en tillgång i vårt långsiktiga hållbara arbete. Vår inkluderande företagskultur stärker våra medarbetare, gör oss mer kreativa och produktiva samt skapar en attraktivare arbetsplats.”
På ytan kan det tyckas som om tillståndet på Volvos reklamavdelning för 40 år sedan formaliserats och blivit det nya normala.
Men det är tvärtom. Då kunde man vara lite hur som helst, sett både till bakgrund och åsikter. Det som värderades var vad du kunde åstadkomma.
Men dagens mångfald och inkludering handlar enbart om att man ska ansluta sig till vissa ritualer som ibland tar sig i uttryck av rena högtider (seminarier, konferenser, kick-off-er) då man ägnar sig åt övningar för att alla ska ”känna sig sedda” och så uttrycker alla sin gemensamma önskan om att öka mångfalden på arbetsplatsen än mer, och kanske skaffa någon ny certifiering.
För varje normal människa borde det vara självklart att man behandlar sina arbetskamrater hövligt … om de gör sitt jobb. Det säger sig självt, det är ju inte något som ska göras till utgångspunkt för hela verksamheten.
Något är allvarligt fel.

Att det nu talas så mycket om ”mångfald”, ”spegla”, ”representera” i rekryteringar och organisationssammanhang kan bara ses som ett uttryck för en projicering.
Tanken på att en ledning för sina medarbetare måste propagera att de ska respektera varandra kan bara bero på att de i ledningen själva anser att en del av medarbetarna är mindre värda än andra, de utgår de från att andra har samma åsikter – och det är åsikter som enligt den officiella dogmen måste bekämpas. Vi har att göra med en projicering … (vilket det också rör sig om i i medierna, i politiken och i sociala sammanhang när det talas om vikten av anti-rasism eller inkludering och integration).
Det ständig påbudet från politiker om att vi måste värna mångfalden i samhället är följden av att de mycket väl vet att det finns många som inte gör sitt jobb bra, det finns till och med många som inte gör något jobb alls … och helst av allt vill slippa ens tanken på arbete.
Om inte politiker – av alla de slag – ska tvingas fördöma sig själva och den politik de fört i tre årtionden måste de hävda att mångkultur, mångfald, inkludering av främmande etniciteter och olika minoriteter i sig är det högsta värdet – under vilket faktiska färdigheter och förmåga måste underordnas.

Ett sätt att skyla detta blir att – som man gör i en del platsannonser – hävda att företaget eller myndigheten blir bättre genom de erfarenheter som de som kommer från en icke-svensk kultur har. Men det beskrivs aldrig exakt vilka erfarenheter hos en syrier eller afghan som gör dig dem till en bättre sjuksköterska eller ekonom.
Varje försök att kritisera någon icke-svensk för ett dåligt utfört arbete eller för bristande kunskaper riskerar därmed att stämplas som rasism och som en hållning som innebär att man förstår att alla har ett lika värde.
På så sätt omöjliggörs upprättandet av verklig gemenskap på arbetet mellan olika etniska grupper – den gemenskap som uppstår i att man strävar efter att fullgöra uppgifter och lösa problem.
Det är svårt att förutse resultatet av de mentala störningar som växer fram hos människor som tvingas gå till arbeten där de huvudsakligen inte värderas efter sitt arbete utan efter om de ansluter sig till en påbjuden överideologi.
Den disciplinering, det kuvande, av befolkningen vi ser när de stillsamt accepterar våld, infrastrukturens förfall, skatteutplundring, vanvård av de äldre, och idiotiska ”rationaliseringar” i arbetslivet – den disciplineringen skapas på den inkluderande arbetsplatsen, där formas individer som inte känner att de har ett värde genom det de skapar utan bara genom att sträva efter att sjunga med i kören.
Den som skapar sin identitet i sådana gemenskaper kommer att förlora sin verkliga och möjliga individualitet.
Och förståndet.

Boris Benulic