Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 7 juli 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Ofta förklaras politiska händelser med att ledare för ett parti eller ett land har en eller annan mental störning. Psykologers bedömningar får stor plats i medierna, och vi får ofta läsa att Trump är narcissist och Putin paranoid. Men vad händer om vi lutar oss mot historiker i stället för mot psykologer?

Vi lever i en tid då politiska ledare ofta av sina motståndare beskrivs som galna, och drivna av en eller annan mental sjukdom.

År 2017 gavs antologin ”The Dangerous Case of Donald Trump” ut i USA. I de 27 bidragen från olika psykiatriker och psykologer hävdades det att Donald Trump led av allvarliga mentala problem – en person präglad av låg självkänsla i kombination med en borderline personlighetsstörning.

2024 publicerades ”Psychoanalytic Reflections on Vladimir Putin”. Även här ställs läsaren inför en antologi med psykologiska bedömningar, denna gång av Putins mentala hälsa. Termer som används är ”paranoid schizoid”, ”malignt narcissistisk” och ”psykopatologiskt pansar”.

I Ungern hävdar en del psykologer att landets ledare Orbán uppvisar tydliga drag av megalomani och paranoia. Samma sak ser vi i Brasilien angående Bolsonaro – och för några år sedan stämplades Frankrikes president Macron som ”amoralisk psykopat” av en italiensk psykiatriker.

Ingen av dem som ställt diagnoserna har någonsin träffat eller undersökt de politiker som de anser lider av psykiska problem. Det innebär att dessa psykologer och psykiatriker bryter mot den så kallade Goldwater-regeln, som återfinns i sektion sju av American Psychiatric Associations uppförandekod. I sektionen behandlas psykiatrikerns ansvar i det offentliga rummet:

”Det är oetiskt av en psykiatriker att ge uttryck för en yrkesmässig bedömning om han eller hon inte har genomfört en undersökning och erhållit den nödvändiga tillåtelsen att göra en sådan bedömning.”

Det verkar vara helt i linje med mänsklighetens historia att stämpla dem man betraktar som fiender som galna.

Regeln skapades efter att den amerikanska tidskriften Fact Magazine 1964 gav ut ett specialnummer om den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Tidningen skickade ut en enkät till landets psykiatriker och psykologer med frågan om huruvida Goldwaters mentala hälsa var sådan att han var lämplig att kandidera till presidentposten.

1 800 besvarade enkäten – och de flesta svarade ”nej”.

Goldwater stämde magasinet för förtal, vann och fick ett skadestånd.

På senare år har dock regeln börjat ifrågasättas av en del psykiatriker, och det har till och med skapats en utbrytarorganisation av medlemmar i APA som vänder sig mot Goldwater-regeln. De återfinns i World Mental Health Coalition, och anser att de bör vägledas av en princip om att de har ett ansvar för att varna allmänheten, även om de i sin yrkesroll inte träffat, studerat eller undersökt den person de varnar för.

Inom USA:s underrättelsetjänst är den här inställningen förvisso inte ovanlig. Där har psykiatriker och psykologer länge tjänstgjort på ett sätt som knappast kan sägas vara kompatibelt med Goldwater-regeln. En av de mest kända var psykiatrikern Jerrold M. Post, som i årtionden arbetade för CIA med uppgiften att analysera det mentala tillståndet hos personer som Muammar al-Gaddafi, Saddam Hussein och ayatollah Khomeini. I dödsrunorna vid hans bortgång 2020 betonades att Post var rådgivare till presidenter som Jimmy Carter, Ronald Reagan, George H.W. Bush och George W. Bush. Han anses av många ha skapat en helt egen gren av psykologin – den politiska psykologin.

2019 väckte Post stor uppmärksamhet när han gav sig in i inrikespolitiken och tillsammans med Stephanie R. Doucette publicerade sin fjortonde bok, med titeln ”Dangerous Charisma: The Political Psychology of Donald Trump and His Followers”. Där beskrivs Donald Trump som en farlig, destruktiv narcissist med en total oförmåga att känna empati.

När CIA:s främste profilerare alltså skrev en hel bok om Trumps påstådda personlighetsstörningar öppnades alla portar. Det som för många psykologer ur yrkesetisk synpunkt varit tveksamma analyser blev plötsligt det nya normala – inte bara i USA, utan i hela västvärlden.

I Sverige anses det i dag självklart med tidningsrubriker som:

• ”Man kan diskutera om Trump är fascist – narcissist är han definitivt” (ledare i Dagens Nyheter, den 10 september 2024).
• ”Psykoterapeuten övertygad – Trump är narcissist och psykopat” (TV4, den 4 mars 2025).
• ”Trumps grava narcissism är roten till kaoset” (Johanna Frändén i Aftonbladet, den 8 januari 2021). ”Analyser” som är synnerligen omstridda bland psykologer och psykiatriker blir alltså plötsligt självklara sanningar för ledarskribenter och journalister.

Mediernas förklaringar av kriget i Ukraina är inte mycket bättre:

• ”Två år av storkrig: Paranoid Putin väntar ut väst” (Svenska Dagbladet, den 23 februari 2024).
• ”Putins paranoia – sparkat 1 000 ur innersta kretsen” (Expressen, den 19 mars 2022).

Listan kan göras oändligt lång eftersom utvecklingen i världen i medierna numera anses kunna förklaras med att Trump är narcissist och Putin paranoid.

Det verkar också vara helt i linje med mänsklighetens historia att stämpla dem man betraktar som fiender som galna. Men om vi studerar historien ser vi även att de som en gång i tiden betraktades som galna faktiskt kan framstå som sansade, förnuftiga och bildade i dag.

I svensk historia har vi exempelvis Erik XIV, vars avsättning och fängslande har förklarats och försvarats med att han var ”paranoid” och benägen att få ”våldsamma utbrott”. Men det finns också historiker som påpekat att delar av adeln bevisligen konspirerade mot kungen, och att det som kallas ”paranoia” var berättigad misstänksamhet och försiktighet.

Men visst fanns det galna kungar fordomdags. Eller?

Karl VI av Frankrike (1368–1422), även kallad Karl den Galne, brukar anses vara ett självklart exempel på en spritt språngande galen monark eftersom han påstås ha periodvis slitit av sig kläderna, slagit sönder möbler samt ibland fått för sig att han var gjord av glas. Det är oftast hans eftermäle i uppslagsverk.

Men den historiska facklitteraturen ger oss en annan bild. I ”The Carolingians: A Family Who Forged Europe” konstaterar Pierre Riché och Michael I. Allen att Karl VI var en ”komplex och beslutsam ledare”. I ”The Frankish World, 750–900” skriver Janet L. Nelson:

”Epitetet ’den Galne’ är en senare medeltida uppfinning, som mindre speglar hans mentala tillstånd än det som uppfattades som hans politiska misslyckanden.”

Kanske bör man när man studerar historien också betänka Peter Browns ord i ”Medieval Mentalities”:

”Galenskap var ofta en politisk etikett som klistrades på ledare som misslyckades upprätthålla kontrollen.”

George III av Storbritannien är en annan kung som brukar beskrivas som ”galen” och ”mentalsjuk”.

Förvisso drabbades George III av flera psykiska sammanbrott. Men det första kom först fem år efter den största krisen under hans regentperiod – den revolution då de amerikanska kolonierna frigjorde sig. Dock spreds redan under det amerikanska upproret pamfletter och nidbilder av kungen, där han kallades till exempel ”The tyrant lunatic”, ”The mad butcher of Britain” och ”Mad George”.

Studerar vi historien ser vi att de som en gång i tiden betraktades som galna faktiskt kan framstå som sansade i dag.

Det verkar alltså vara en tidigt uppkommen amerikansk tradition att stämpla sina motståndare som sinnessjuka.

Den första sjukdomsperioden varade i några månader, och George kunde återvända till sin plats på tronen, och blev sedan en stabiliserande faktor i en synnerligen orolig tid i Europa – och världen.

Efter den amerikanska revolutionen följde krigen mot Frankrike och Napoleon. Parallellt med detta skulle kungen hantera problem med styret i besittningarna i Indien. Mot slutet av hans liv gled han dock alltmer in i verklig mentalsjukdom – de sista tio åren var han isolerad och förmådde inte kommunicera begripligt med omvärlden.

Men om vi ser till hela George III:s gärning framträder en bild av en allt annat än galen man. I Andrew Roberts ”George III: The Life and Reign of Britain’s Most Misunderstood Monarch” möter vi en man som förvisso kunde drabbas av psykiska sammanbrott, men som också var en skicklig politiker som upprätthöll maktfördelningens principer, som kände sina gränser som monark – och som dessutom var vänsäll och djupt bildad. Han talade franska och tyska, han ”läste allt han kom över, det blev hundratals sidor med anteckningar om Hume, Montesquieu och Blackstone” påpekar Roberts. George III studerade fysik, kemi och botanik. Han kunde spela cembalo, piano, orgel och flöjt – och musicerade ibland tillsammans med J.C. Bach, en av Johann Sebastians söner.

George III är känd som den kanske ende brittiske monark som inte hade en älskarinna, och han fick 15 barn tillsammans med sin fru. Han finansierade bygget av världens största teleskop, och gjorde det möjligt för kapten Cook att ge sig ut och upptäcka världen.

Hans bibliotek kan ha varit det bästa i Europa.

Men den stämpel som några amerikanska upprorsmän satte på honom är det som format den populärkulturella bilden av den ”galne” kung George – detta trots att hans samtida furstekollegor förvånades över att han inte lät de brittiska trupperna gå hårdare fram under upproret i Nordamerika. Själva tillämpade de den brända jordens taktik mot sina undersåtar om det behövdes, något som George vägrade göra.

När Putin i intervjuer påminner oss om att Ryssland ett antal gånger invaderats västerifrån – Karl XII, Napoleon, Vilhelm II i första världskriget, Hitler i det andra – tas detta ofta av ledarskribenter och psykologer för ett utslag av Putins paranoia.

Men är det givet att framtidens historiker – som ser till de långa linjerna i utvecklingen – kommer att se Putin som paranoid, även om de ser honom som en brutal envåldshärskare?

Kanske är det så att vi måste luta oss mer mot historiker än mot psykologer när vi ska försöka förstå vår samtid.