Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 17 januari 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

De såg ut som små utomjordingar. Stora ögon. Mycket små kroppar. Tysta. Varje försök till samtal ledde bara till att de tittade ännu intensivare på mig. Jag var på en av de avdelningar på regionsjukhuset i Lviv, där man vårdar några av de alldeles för många barn som fortfarande drabbas av cancer som en följd av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl.
De här barnen hade inte dystra framtidsutsikter, de hade inga utsikter alls. Frågan var bara när de skulle rullas ut på de där obehagligt små bårarna.
Fönstren i salarna var förhängda med stora draperier. Inte en strimma av ljus, som om man ville minska barnens smärta genom att inte påminna dem om att det fanns en ljusare och bättre värld där utanför. En värld där alla inte såg ut som små utomjordingar.
Kanske skulle jag ha försökt lätta upp stämningen genom att dra en rolig historia. Ni vet, någonting i stil med: ”Det var en tysk, en cancersjuk ukrainsk unge och så Bellman, och de …” Nej, funkar inte riktigt, eller hur?
Ett av de mest korkade påståenden som finns är att man ska kunna skämta om allting och att skämtandet kan ge oss bättre insikt om det vi skämtar om.

I torsdags hade Dani Levys komedi ”Mein Führer — den sannerligen sannaste sanningen om Hitler” premiär i Tyskland. Adolf Hitler porträtteras som en impotent sängvätare, som blir lycklig först när han får leka med plastankor i badkaret.
Hur ska den här filmen få någon att förstå varför massakern i Babij Jar inträffade? Den 29 och 30 september 1941 mördades på denna plats 33 771 judar av tyska Einsatzgruppen. Led efter led av nakna män, kvinnor och barn fördes fram till ravinen och sköts. Två personer undkom massakern.
En var den unga skådespelerskan Dina Pronitjeva (synd att hon inte är i livet, då hade hon kunnat få en roll i Levys film — hohoho, vore inte det kul!)
Förra hösten skämtade man i radion om hur kul det var att begå sexuella övergrepp mot dem som har Downs syndrom — de kan ju liksom inte säga nej, och så har de stor tunga — hihihi.

Özz Nûjen bemötte kritiken med: ”Den som inte förstår att det är humor, har ingen humor. Svenska komiker har både en rättighet och en skyldighet att skämta om allt. Om stand-up inte berör och upprör, då är det ingen bra stand-up.”
Men vårt problem är inte att vi inte skämtar om allt — vårt problem är att vi i dag tar alltför få saker på allvar. Vi är rädda för allvar. Rädda för tanken på att det finns saker som berör så mycket att de inte kan flabbas eller fnittras bort.

+ Jo, rasism kan vara roligt. Omedvetet. Kolla in webbplatsen www.allwhitedating.com. Nasse söker nasse.
– Med Rumäniens och Bulgariens inträde i EU har fascisterna blivit tillräckligt många för att få en egen parlamentsgrupp.

Boris Benulic

Kommentar: Det brukar vara de som är mesigast och fegast som hävdar att man måste kunna ”skämta om allt”. Ställ dem själva inför hotet om våld och död — få lustigheter skulle då komma över deras läppar, det som lämnar dem skulle inte ord vara och det skulle komma genom andra kroppsöppningar än munnen.
Men visst finns det en inspirerande tradition av att skämta om döden med svartsynt humor … och då är det män och kvinnor som står inför sin egen undergång efter en hård kamp och de tar farväl av livet med en oneliner … i vikingasagor, riddarballader och balkanska folksånger.