Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 mars 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Du känner igen dem på de där mycket mörka ringarna under ögonen, och som alla som är konstant utmattade är de mycket känsliga för ljud. Det är länge sedan de orkade hålla ryggen rak. De har en nära anhörig som är handikappad — och de får ingen hjälp av myndigheterna.
I Sverige har i cirka 3 000 fall handikappade nekats den hjälp de enligt lag har rätt till. Kommuner och landsting har ställts inför domstol — dömts som skyldiga — men inget har hänt. De handikappade och deras anhöriga står fortfarande där med domstolsutslaget i handen och väntar på att något ska hända. När kommer de personer som då och då ska avlasta föräldrarna som aldrig får minsta lilla vila?
När kommer den utrustning som ska göra det möjligt för den handikappade att leva ett bättre liv? När kan de få en lägenhet mer anpassad till den handikappades behov?
Men inget händer. Beslutsfattarna är på lunch. Långlunch. Eller något annat.
I vilket fall är de inte på den plats där de ska vara och fattar de beslut vi valt dem för att de ska fatta i enlighet med de lagar som stiftats.

Visst kan man väl ibland klia sig i huvudet över de skatter man tvingas betala — men då får man intala sig att även om de är märkligt höga, så går ändå en del av dessa pengar till dem som i verklig mening är svaga — de handikappade. De som inte är förmögna att röra sig som vi andra eller se, känna och höra som vi andra.
Nu älskar förvisso en del politiker att beskriva halva befolkningen som svaga individer — för på så sätt får politikerna mer pengar till den administration som behövs för att de ska ta hand om de så kallat svaga. Den sortens politiker gillar uppenbarligen tanken på att en mängd människor ska hållas i beroende som bidragsberoende klienter.

Men samhällets verkligt svaga struntar de i. Det rör sig ju bara om några tusen röster — kanske fem gånger så många om man räknar in de anhöriga. Och vem vet om de på valdagen ens orkar ta sig till vallokalen för att rösta.
Alltså måste i stället vi som kan se, tala, känna och höra kräva att politikerna följer lagen. Civil olydnad1 tycker jag oftast är litet fånigt — det brukar ju mest bestå i att en konststuderande kedjar fast sig vid en halvdöd björk som står i vägen för ett nödvändigt motorvägsbygge. Men när det gäller frågan om kommunala politikers övergrepp mot de handikappade bör vi definitivt tillgripa civil olydnad.

Om inte politikerna följer de lagar som stiftats, så ska du inte heller göra det. Vägra betala skatt — utveckla din fulla list till att uppfinna olika sätt att undandra myndigheterna dina hederligt förtjänade pengar. De använder dem ändå inte på det sätt som lagen föreskriver.
Ta reda på om politiker i din kommun ställts inför rätta för att de inte följt lagen om hjälp till handikappade. Om politikerna förlorat i rätten men ändå inte följer utslaget, så tar du reda på politrukernas adress. Därefter glömmer du allt vad pappersinsamlingar och glasåtervinning heter. I fortsättningen ska du placera dina gamla tidningar och buteljer på den ansvarige politikerns tomt eller utanför hans dörr.
Va? Får man inte göra så?
So what? Varför ska vi följa lagen om inte politikerna gör det? Respekten för de lagar som skyddar de allra svagaste i samhället måste återupprättas.
Så länge det inte sker finns det inget socialt kontrakt mellan oss och politikerna. Så låt oss bryta mot lagarna på ett sådant sätt att det drabbar dem som är ansvariga.

Boris Benulic

Kommentar: De högst hovsamma förslag till protester jag vid den här tiden föreslog som kampformer mot politikernas angrepp genomfördes ingenstans i landet.
Märkligt nog.
Vi borde ju nästan alla kunna vara överens om — oavsett hur vi ser på statens uppgifter och storlek — att den ska kunna bistå dem som på olika sätt och utan egen förskyllan inte bara är oförmögna till arbete utan som också kanske inte ens klarar sig själva.
Det är ju därför vi går med på statens expropriering av de medel vi arbetar ihop.
När då staten sviker dessa grupper och spenderar dem på idiotiska projekt eller på att ta hand om invandrare som i väldigt många fall verkar synnerligen arbetsföra och kapabla att ta hand om sig själva — inte ens då protesterar andra än de närmast anhöriga till de drabbade.
Att invånarna i detta land låter sig kuvas till att genomföra saker som påstås rädda klimatet — men inte förmår sig att ta kamp för att bistå det paralyserade barnet som bor i huset bredvid … det är obegripligt.
Det är det stora och skamliga sveket.