Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 5 februari 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När du reser genom Sverige ser du hur de kommuner du passerar försöker locka besökare genom att påtala att just den kommun du åker genom är den roligaste, mest kultiverade eller mest underhållande i Sverige. En tumregel säger att ju fler arbetslösa det finns i en kommun, desto mer hojtar den om hur många festivaler som arrangeras där. I Sverige bor det inte ens en procent av invånarantalet i Kina, ändå är jag säker på att det ordnas fler drakbåtsfestivaler här.
Felet med politiker är att de alltför ofta tror att vi är dumma — att vi egentligen saknar förmåga att förstå olika sammanhang. För att de ska kunna fånga vårt intresse måste vi underhållas — och ska de få våra röster måste vi underhållas väldigt, väldigt mycket.
Och när partier och ungdomsförbund diskuterar hur de ska kunna värva oss som aktiva medlemmar är det definitivt underhållning som diskuteras. Hur ska mötena bli roligare och trevligare, är den fråga som ställs. Ska det vara möten med musik, dans eller ståuppkomiker? Ska man servera sallad eller kaffe bröd? Hur ska man synas mer i underhållningsprogram i tv?

Och eftersom politik blivit en fråga om att underhålla blir kommunalpolitik detsamma när krisen slår till. Nedlagda stålbruk ersätts med teaterfestivaler och dramaverkstäder eller flera kurser i hårdrock med påbyggnadskurser i death metal. För politiker kan oftast inte tänka i andra termer än underhållning — alltmedan företagare på krisorter kliar sig i huvudet och funderar på varför inget görs för att underlätta deras villkor.

Just därför är det inte så underligt att vi alltmer drar oss undan från den organiserade politiken — vem behöver i dag gå med i ett politiskt parti för att få fika eller dansa? Det blir ju liksom en liten omväg.
Men hur förvandlades politiken till en Kiviks marknad?
Givetvis beror det på pengarna. Partierna i dag behöver egentligen inte sina medlemmar — de behöver röster för att erövra en position och därmed få statliga och kommunala bidrag. Det är genom skattemedel partiapparaterna bekostas — inte genom medlemmarnas avgifter.
Och de som vandrar uppåt genom partiapparaterna är de som beundrande kan tindra med ögonen och skrapa med foten framför de som har makt och möjlighet att befordra dem.
Varken väljarna eller medlemmarna spelar egentligen någon roll för hur partiledningar på olika nivåer utformas. Sverige påminner alltmer om romarriket under förfallsperioden. Palatsintriger avgör vem som ska få makten, och den som erövrar den stärker sin position genom att erbjuda folket bröd och skådespel.

Dock finns det ett mycket enkelt sätt att ställa allt detta till rätta. Förbjud att skattemedel används till politik. Partierna måste bli tvungna att själva avlöna alla sina tjänstemän — även riksdagsmännen — och själva bekosta all information och reklam som rör deras verksamhet.
All partiverksamhet måste finansieras genom medlemsavgifter och inga gåvor ska vara tillåtna för att förhindra att företag backar upp partier eller politiker som för en politik som gynnar dem. En sådan reform skulle tvinga ut partiarbetarna i närkontakt med väljarna. Det skulle tvinga dem att ringa på din dörr för att inleda allvarliga samtal om hur samhället bör ordnas. För inte går vi med i ett parti om vi inte öga mot öga övertygas om att vi kan lita på det partiet?
Och de partier som inte klarar dessa möten kommer att gå
under — och lika bra är det.
För av politikerna ska vi kräva ett samhälle som garanterar jämlikhet, frihet och broderskap.
Att roa oss — det klarar vi så bra själva.

Boris Benulic

Kommentar: En obehaglig tanke är ju förstås att utvecklingen nu gått så långt att politikerna ägnar sig åt apspel och att jönsa sig i tv-program samt åt att ordna olika jippon för att de faktiskt själva är roade av det.
I går gjorde de det för att de trodde vi tilltalades av fånerierna. I dag gör de det för att de själva är fån.