Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 13 augusti 1999 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

En nöjeskolumn borde rätt ofta kunna handla om politik — om färgstarka personer och brinnande själar som med humor och elegans talade till folk om det som är viktigt.
Men den som lyssnar på en riksdagsdebatt i dag tror att han ringt upp sj:s telesvar — skillnaden är väl möjligen att man oftast kan lita på det man får höra i det senare fallet.
Man får en känsla av att en del valt politikens bana för att ingen bjöd dem på fest när de var unga. Möjligen kan ungdoms upplevelserna bidra till att politiker envist ser till att så många som möjligt ska ha så litet pengar som möjligt — då har de ju varken råd eller ork nog att roa sig när alla räkningar är betalda.

Denna allmänna njugghet tvingar politiker att ibland ägna sig åt sådant som ska få folk att tro att de är som dem — det är därför Mona Sahlin och Gudrun Schyman åker på Hultsfredsfestivalen. Det är därför Carl Bildt sjunger ”Fyra bugg & en Coca-Cola”. Men de riskerar ju inget.
Nyligen åkte en brittisk parlamentsledamot ur sitt parti på grund av att han smitit från en viktig omröstning för att gå på fotboll. Det är att riskera något för det man upplever som ett nöje.
Den dag jag ser Sahlin på en Bruce Springsteen-konsert, när hon egentligen borde vara på utskottsmöte, kommer jag möjligen att se med något större sympati på henne.

När vi får politiker som tycker om nöjen och njutningar får vi ett samhälle som präglas av att vi alla har del i det goda livet.
Det behövs fler som den gamle inrikesministern Gustav Möller, som sa: ”Bara det bästa är gott nog åt folket.” Det är då politik blir ett nöje.

Boris Benulic

Kommentar: Här nuddar jag vid problemet med att våra politiker är så obegripligt okultiverade. Det kan bero på bristande intelligens; de kan helt enkelt inte tillgodogöra sig något annat än det enklaste slaget av deckare och musik som låter som hejaramsor på en fotbollsmatch.
Eller så beror det på att de tror att vi är sådana och gör sig därför till för att vinna vår sympati.
Jag skulle faktiskt föredra att det andra alternativet är rätt.
Hellre styrd av en lömsk person än en kulturell kretin.