Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 3 juni 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När någon bjudit på middag anses det ju vara god sed att man tackar för maten, och det är väl det som är radioprogrammet ”Sommars” huvudfunktion numera: ett enda långt tacktal från de pladdrande klasserna till de producerande.
Från alla oss till alla er — tack för käket och stålarna.
När projektledaren för radioprogrammet ”Sommar” ska förklara hur man valt sommarpratare säger hon så här: ”Vi vill att värdarna ska berätta sina historier på ett intressant sätt och det är som regel lättare för dessa.” Med ”dessa” avses vad som kallas ”kulturpersonligheter”.
Men det viktiga är väl att man har något att berätta, inte att man kan läsa innantill med magstöd och viftande armar (det senare går ju dessutom inte fram i radio).
27 procent av pratarna är skådespelare eller verksamma vid teatern, tolv procent är sångare och artister och andelen författare och skribenter är 24 procent. Nästan två tredjedelar av pratarna kommer alltså från de pladdrande klasserna.

Men varifrån kommer uppfattningen att de som tillhör de producerande klasserna är personer som hummar sig fram i livet utan att kunna formulera begripliga meningar — att de inte kan ge oss sin berättelse?
Jag kan försäkra dem som gör urvalet till ”Sommar” att ett bolagsstyrelsemöte, en förhandling med en stor kund eller en presentation för aktörer som vill investera, kräver litet mer än vad som krävs av den som skuttar runt i folkparkerna. Och den som forskar om cancer, bygger bioteknikföretag, utvecklar nästa generations datorer eller skriver avtalstexten till ett företagsköp har mycket mer intressanta saker att berätta än den som ägnar dagarna åt repetitioner på scen eller inspelningar i en studio.

Akademiker och forskare är i dag tvungna att kunna formulera berättelsen om vad de gör både för olika fonder, finansiella aktörer och allt oftare för en bred publik. Vill vi inte hellre höra människor som skapar vår vardag och framtid berätta om sina mödor och drömmar, än dessa artistkåserier som mest av allt påminner om en Bellmanhistoria? ”Det var en regissör, en författare och så lilla jag.” Bryr vi oss om huruvida den som kan ge oss kunskap, insikt och en bra story läspar eller låter som om de hade en rent utomjordisk hösnuva? Inte alls.
När vi ligger i hängmattan eller sitter i bersån och halsar en kall bira, det är då vi har tid att ta till oss de stora tankarna och idéerna. Det är då vi samlar kraft för att gå ut och erövra världen när semestern är över — då vill vi ha folk som talar om den världen och vad man kan göra med den.
Företagsledare, entreprenörer, uppfinnare och tekniker anses som så icke verbala att de bara kan leverera in två sådana personer: Christer Ericsson och Greger Hagelin. Det blir tre procent. Andelen akademiker och forskare är sex procent. För att riktigt markera att man satsar på de improduktiva skikten i samhället får säsongen inledas av en prinsessa. Men snälla pladdrande klass, ni behöver inte tacka för maten. Kan ni inte bara vara tysta och spela era skivor?

Boris Benulic

Kommentar: ”Sommar” har sedan dess utvecklats till att obegripligt nog bli ännu sämre — det är det allmänt gråtmilda och sentimentala som dominerar. Varje sommarpratare berättar om hur tufft de haft det; oförstående föräldrar … eller elaka skolkamrater … eller en diagnos … allt och alla är emot dem … eller så har de fel hudfärg … eller föds i missbrukarmiljöer … men den sista kvarten av pladdrandet berättar de om sin revansch.
Oftast visar det sig dock att de inte har åstadkommit särdeles mycket — det är väl därför de pladdrar på om hur svårt de haft det eller allt motstånd de mött — de tror att deras klena prestationer då ska framstå som mer värda.