Det finns vissa högtider på året då jag alltid sätter mig och bläddrar i de tre volymerna med Oliver Cromwells tal och brev, och givetvis gör jag detta även denna innevarande påsk.

Förvisso genomdrev Cromwell och puritanerna under 1640-talet ett förbud mot firandet av påskhögtiden som det dittills hade avhållits. Det började med en förordning vari det förklarades att landets invånare måste möta midvintern med mer ”allvarlig ödmjukhet” och erinra sig synderna hos dem som förvandlat denna högtid till minnet av Kristus till en tid av tanklöshet genom ett festande där frossande och köttsliga lustar fått full frihet.

Året efter kompletteras denna förordning om julen så att även påsk och pingst blir anbefallda dagar för stillhet och kontemplation.

När jag betraktar hur jul och påsk för de flesta tömts på sin mening finner jag Cromwells påbud förutseende och helt i sin ordning. Även de som är icke-troende borde vara tilltalade av möjligheten att i stillhet tillsammans med familj och vänner samlas för att diskutera liv, död, födelse … och meningen med det hela.

Men i stället väljer de flesta att se jul och påsk som en förlängd ”after work”-tillställning. Cromwells minne lär inte bevaras med värme hos dessa människor, om de nu alls vet vem han var. Och bland dem som vet vem han var är det antagligen rätt många som menar att problemet med Cromwell inte var att han var en glädjedödare och festförstörare, utan att han lät halshugga en kung.

Jag har lite svårt att förstå problemet, till och med de som anser att monarki är en tilltalande princip för styre borde se både upproret mot Karl I och avrättningen av denne som rättmätiga handlingar.

Som Cromwell själv uttryckte det innan motsättningen blev helt olöslig:

”Jag tror inte att detta är en ond kung. Men han är förvirrad. Och han kan inte säga nej till sin hustru. Om Gud så tillåter ska jag mobilisera en armé av män som inte är förvirrade. Stränga män som säger nej till kungars och deras fruars tyranni.

Män som inte är förvirrade om den förutbestämda ordning som gäller mellan män och kvinnor, kung och undersåte.

Och tillsammans dessa stränga, gudfruktiga män ska jag marschera. Vi ska bli kallade ”Järnsidor” eftersom vi är som järn, hårda både dag och natt. Och kungen ska finnas oss oböjliga som en stav av järn, och han ske ge oss vad som oss tillkommer. Liksom våra fruar skall.”

Sentida feminister har valt att tolka detta som ett uttryck för förakt mot kvinnor – vilket är ännu ett bevis på sentida feministers oförmåga att förstå historien.

Det är svårt att tänka sig en grupp i det dåtida England som mer vördade kvinnan och hennes roll i familj och hem. Beskrivningarna är många av de viljestarka kvinnor som levde och verkade i äktenskap med sin lika viljestarka män, och det var i samtidens beskrivningar förhållanden präglade av glödande kärlek, den puritanska eliten omsatte sin trohet till Gud i trohet till sin make eller maka.

Det Cromwell och puritanerna vände sig mot var horandet och skörlevnaden vid kungens hov och i den engelska adelns slott och herresäten – vilket gjorde att männen brydde sig mindre om riket än om möjligheten till orgier … vilket ibland kunde ge fala kvinnor obegripligt stor makt.

Inledningsvis gäller striden frågan om skatter – ska kungen kunna höja dem utan parlamentets godkännande? Cromwells järnsidor ifrågasatte inte ordningen, de vände sig mot att kungen bröt mot den.

Men där finns också ett starkt drag av kulturkrig i denna kamp:

”Våra manliga seder och stränga enkelhet skapar stor förvirring vid fiendens rådslag. För trots att de är män klär de sig som kvinnor, bär peruker, smycken och spets.”

Det finns passager i Cromwells tal och brev som ger läsaren en känsla av att han egentligen mest stör sig på att kungen och hans anhängare är så omanliga och därför inte värda att leda landet:

”… för vi är manliga helgon och äger den stora svällande hårdheten hos vår tro …”. Man frestas förvisso lätt att psykoanalysera en del av Cromwells tal.

Cromwell är inte ledare för ett folkligt uppror, han är en person som tillkämpar sig ledningen för en fraktion av aristokratin som anser att kungen är en vek, slösaktig och depraverad varelse som låter sig styras av sin hustru och hennes hovdamer istället för att agera i samråd med de bästa männen ur adeln och värdiga representanter för andra delar av folket.

När förändring visar sig omöjlig mobiliseras därför också folket av Cromwell och hans anhängare.

För märk väl, när delar av folket efter segern försöker riva ned de hierarkier och maktordningar Cromwell finner nödvändiga för ett fungerande samhälle är han lika obarmhärtig mot dem som han tidigare varit mot den slappadel som stött Karl I.

Och när Cromwells egna anhängare försoffas, försumpas och förslöas efter segern upplöser han parlamentet med orden:

”Det är hög tid för mig göra slut på er närvaro i denna församling, som ni vanärat genom ert förakt för all dygd, och förorenat genom att ägna er åt varje tänkbar synd; ni är en intrigerande hop och motståndare till all form av gott styre, uslingar som är till salu som också är beredda att sälja sitt land … ni smutsiga horor.”

Vem vill inte instämma i detta när han betraktar Sverige 205 – och hur riket styrs.

Boris Benulic

(Och illustrationen är förstås Goyas ”Häxsabbaten”, en av de sex målningar om trolldom och svartkonster som han gjorde på beställning 1797-1798.)