Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 november 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Jag sitter varje kväll och tittar oförstående på tv-bilderna från Västbanken. Begravningsprocessionerna drar fram, det är köer och rusning till kyrkogårdarna. Kistorna som bärs på böjda mäns axlar är alltför ofta små. Där ligger barn eller tonåringar, skjutna på öppen gata.
Deras mödrar och systrar gråter, river i kistornas dåliga trä med naglarna, som om barnet skulle återkomma till livet om de lyckades öppna kistan. Och som en dimma fylld av hat svävar förbannelserna över de israeliska soldater vilkas kulor mördat barnet.
Själv fattar jag ingenting, och jag grubblar på om inte många av de sörjande borde förbanna sin egen dumhet. Att det palestinska folket har rätt till en egen stat är en självklarhet, en lika självklar sanning som att deras jord en gång stals av israelerna. Men det som sker i dag är inte ensidigt israelernas fel.
Man kan uttrycka det på flera sätt. Om krig nödvändigtvis ska föras, och det finns nödvändiga krig, så ska det föras när kvinnor och barn förts i säkerhet. Palestinierna vet sedan länge att israeliska soldater inte tvekar att skjuta rätt in i en grupp med barn. Så frågan måste ställas: Varför gör inte dessa barns föräldrar allt för att hålla sina barn borta från gatorna? Varför låser de inte in dem om så är nödvändigt?
Ingen med förståndet i behåll kan hävda att det inte är nödvändigt, eftersom barn borde ha rätt att röra sig fritt utan att bli skjutna. Det anser inte de israeliska soldaterna, och det är de som har vapen.
Skyldigt till barnamorden är också det så kallade ledarskapet för palestinierna. De gör ingenting för att stoppa barnens stenkastning, eftersom de vet att för var tusende kastad sten kommer en martyr att födas när ett barn blir skjutet.
Stenkastningen på gettonas gator kommer inte att befria palestinierna. Vad vi ser är hur de fattiga och förtryckta palestinierna reser sig mot sina israeliska förtryckare i en kamp som är helt omöjlig och därför poänglös. Den är omöjlig för att den leds av palestinier som är helt korrumperade och som lever på mutor och knarkhandel.
Att palestinierna i dag lever i misär är ju de egna ledarnas fel; de har skapat en polisstat där ingenting fungerar och där normala ekonomiska mekanismer är satta ur spel för att mutor, och inte idéer och kapital, kontrollerar marknaden. Misären skyller nu ledarna, det gäller både Yassir Arafat och fanatikerna i Hamas, på israelerna, och snällt låter sig de fattiga satarna luras ut på gatorna för att bli skjutna, medan de egna ledarna sätter sig i limousinen för att åka till lyxvillan i Beirut.
Palestinierna har låtit sig luras att kämpa och dö för betydelselösa symbolfrågor. De judiska fundamentalisternas bosättningar är faktiskt ointressanta. Låt oss se nyktert på dem.
Några hundra medelklassjudar i USA upplever plötsligt en religiös väckelse och åker till det förlovade landet.
De får för sig att de ska göra en insats för drömmen om ett Storisrael och startar jordbruk på platser som är ungefär lika bördiga som ett nedlagt stenbrott.
Palestinierna borde bara asgarva och peka finger åt dessa stolliga påhitt. Det är ingen stor fråga. Bosättningarna är inget som försvårar livet för palestinierna i verklig mening. Stora frågor är däremot uppbyggandet av skolväsen, fungerande offentlig sektor och industrier, något som den palestinska ledningen totalt struntat i.
Givetvis måste palestinierna kämpa för sina rättigheter, men det görs inte genom att låta barn kasta sten eller genom att terrorbomba israeliska skolbussar. Skall palestinierna någonsin segra, måste de först nedkämpa sina egna ledare.
Boris Benulic
Kommentar: Det är märkligt att de som kräver att palestinierna ska få en egen stat aldrig reflekterar över hur den staten skulle se ut. Det torde bli en av de minst funktionsdugliga staterna i världen, och då är ju konkurrensen ändå väldigt hård på det området. Och det skulle inte hjälpa att biståndet från omvärlden blev ännu högre än det är i dag.
Frågan är bara vem palestinierna då skulle skylla sin politiska, kulturella och sociala misär på?
Leave a Reply