Kulturer och civilisationer som går mot sin undergång brukar kämpa mot sitt öde. Sprattlande, krigande, skrikande värjer de sig mot undergången.

Vi står dock i dag inför ett nytt fenomen i historien – olika länders överheter som vill ta kål på sin egen kulturer – och om det egna folket till en stor del stryker med betraktas det inte som något större problem.

När Macron tillträde sin andra ämbetsperiod som president hade han två stora löften på det sociala området.

Frankrike skulle införa rätten till assisterat självmord … och för de obotligt sjuka skulle den palliativa vården i livets slutfas förbättras.

Dödsdriften har ersatt livslusten i Frankrike … och Europa.

En kontinent som en gång vibrerade av hunger efter att få leva ett bättre, friare och rikare liv har nu fått ledare som koncentrerar sig på att få medborgarna att inte darra inför tanken på en förtidig död, utan istället ska de se liemannens ankomst som en befrielse.

I Uddevalla har alla som nattarbetar inom hemtjänsten stängts av. Det är den senaste i raden av de vårdskandaler där gamla och sjuka misshandlats, våldtagits, vanvårdats och bestulits av personer som är avlönade för att ta hand om dem.

… och det är inte så att situationen i Sverige är unik i västvärlden.

Kan vi därför vänta oss en framtid där gamla eller mycket sjuka människor kommer att se det assisterade självmordet som en rimlig utväg; ett sätt att behålla sitt människovärde när andra förnekar en det?

Självmordet är den handling som visar politiska och sociologiska teoriers oförmåga när det gäller att ge människor hopp och vägledning i de stunder som verkar omöjliga att bära. De ögonblick då ingen väg verkar leda framåt.

Karl Marx skrev 1846 en text som utgick från Jacques Peuchets analys av självmordet som handling. Peuchet hade understött den franska revolutionen men rört sig i en riktning där han vid ändstationen bäst kunde definieras som reaktionär monarkist. Han var jurist, statistiker och arkivarie – och i den senare rollen var han ansvarig för den franska polisens arkiv. Det var under sina genomgångar av arkivets dokument som Peuchet formulerade sin syn på självmord:

”Det årliga antalet självmord som anses som normalt och återkommande, måste betraktas som ett symtom på den felaktiga organisationen av vårt samhället; för i tider då fabrikerna står stilla, i perioder då maten är dyr och vintrarna hårda, då blir dessa symtom mer tydliga och antar en epidemisk karaktär. Prostitution och stölder ökar i samma proportioner.

Även om fattigdom är den största orsaken till självmord, så förekommer det i alla samhällsklasser; bland de rika såväl som bland konstnärer och politiker. De många olika orsaker som ligger bakom ökningen framstår som ett hån mot moralisters entoniga och känslokalla fördömande.”

En monarkist och Marx förenades alltså i sin syn på självmordet som ett resultat av samhällets felaktiga organisation. Fattigdom dödar, svält får den hungrige att ta sig av daga.

Men Lucio Magri – en av den italienska marxistiska vänsterns viktigaste teoretiker och organisatörer – valde 2011 assisterat självmord på en klinik i Schweiz … han såg den som enda vägen ut ur en lång och djup depression. Fattig var han definitivt inte. Man kunde se honom flanera i Rom och Turin iförd eleganta skräddarsydda kostymer.

Så varför valde han frivilligt döden?

Inte heller Emile Durkheims klassiska analyser av självmord gav oss som grubblade över Magris död någon förklaring.

Durkheim förde in ett kulturellt moment  i försöken att förklara varför människor tog livet av sig. Durkheim delade (förenklat) in självmördare i olika kategorier:

• de som kände sig ställda utanför alla sammanhang, och han ansåg att denna form av självmord var vanligare i samhällen som uppmuntrade individualism.
• Självmordet som ett offer för andra … till exempel soldater som medvetet går i döden i strid.
• Självmorden som ett resultat av normupplösning (individen står utan regler, inget spelar någon roll … inte ens det egna livet) eller av motsatsen – alltför hårda normer sm gör att individen ser självmordet som en utväg ur en tillvaro där han eller hon inte kan vara sig själv.

Det ligger förvisso förstås något i både fattigdom och kulturella normer (eller deras frånvaro) som en förklaring till förändringar i självmordsstatistiken. Men låt oss aldrig tro att vi med hjälp av ekonomiska eller kulturella faktorer som berör hela samhället kan förstå en enskild individs vilja att välja döden.

Lucio Magri skapade kulturella normer, han var aldrig deras fånge. Han gjorde ständiga uppbrott, började alltid om. 

Ändå …

Men några historikers verk har fått mig att fundera i nya banor när det gäller att förklara västerländska  individers självmord i vår samtid. Dessa historiker undersöker inte orsakerna till självmord genom historien – de studerar hur självmord uppfattas av sin samtid. Det gör att vi får en bild av de kulturella mönstren, och hur dessa förändras.

Georges Minois beskriver i A History of Suicide: Voluntary Death in Western Culture en rörelse genom historien när det gäller samhällets syn på självmordet; under antiken kunde det betraktas som föredömligt. Det var den modiges utväg.

Med kristendomens kom fördömelsen. Den som tog sig av daga blev för evigt förtappad.

Därefter kommer renässans och upplysning, och diskussionen förflyttar sig från individens förhållande till Gud till individens förhållande till samhället. Man letar orsaker, anser sig finna dem och kan därmed inte en mer förlåtande hållning.

Alltså, självmord går från som något som fördöms, till något man ursäktar och därefter försöker förstå för att kunna förlåta – för att istället fördöma samhället och kräva en förändring av detta. Kritik av samhället med utgångspunkt från självmordet blir en hävstång för den som vill ta makten.

Övergångsperioden under medeltiden avhandlas i Alexander Murrays tvåbandsverk Suicide in the Middle Ages. Vi rör oss i en tid då kyrkan definierade självmord som en svår synd, likställd med mord.  Staten kriminaliserade självmord, ofta med hårda straff mot den dödes kropp eller familj.
Under senmedeltiden blir självmord vanligare och både kyrka och stat måste hantera denna utmaning mot deras makt över människors själar och kroppar.

Murray förklarar att vad vi undersöker är egentligen inte varför människor dåförtiden tog sitt eget liv, det vi försöker förstå är hur makten hanterar det, och det blir alltså genom en gradvis mer förstående inställning, som ger utrymmer för filosofer och politiska tänkare att ifrågasätta själva samhället.

Diskussionen om självmord under medeltiden är alltså berättelsen om hur de som har makten försöker hantera självmord utan att det hotar deras maktställning, medan de som inte har makten försöker hantera självmordet som ett sätt att få makten.

Vi kommer alltså inte närmare ett svar på frågan om varför en individ begår självmord, medan en annan person som lever under vad som verkar vara samma villkor väljer att leva vidare.

Murray insisterar på att historiker inte bara ska söka ”fakta” om självmord, utan även studera de idéer som omgav fenomenet: hur språket, teologin och juridiken skapade självmord som en särskild kategori av handling.

Man kan läsa Murray som att vi aldrig kommer att kunna förstå alla fall av självmord, men däremot kan vi lära oss förstå hur den syn som finns på självmord används för att kontrollera de levandes tankar.

Det är kanske med den utgångspunkten vi ska betrakta dagens löften om lättare tillgång till assisterade självmord, och förbättrad palliativ vård.

Vad som borde vara en självklar rättighet, en sista, frivilligt vald utväg … alltså det assisterade självmordet blir en normaliserad handling som står öppen för alla.

Vad som likaså borde vara en självklar rättighet, den palliativa vården – alltså värdig omsorg i livets slutskede presenteras som en nådegåva från överheten.

Om vi tänker efter vet vi vad det innebär i Sverige där man inte ens bryr sig om vad vårdtagarna i äldreomsorgen äter, eller hur de tas om hand på natten.

Vad händer i ett samhälle som det svenska där staten sedan länge motarbetat familjen, och strävat efter att den viktigaste relationen för en människa är den till staten, inte till andra människor?

Vad händer i det samhälle där staten efterhand tillåter tillvaron att bli allt svårare för människor, men samtidigt fortfarande i individers medvetande framstår som den institution som ska hjälpa en?

Snart kommer vi att få se debattartiklar som förklarar att vi måste öka invandringen … annars har vi inte personal nog som kan hjälpa till med de assisterade självmorden, och landets alla högskolor kommer att tävla om vem som är först med att starta en tre-årig utbildning för självmordsassistenter.

(Målningen är Aleksander Samokhvalos Blå skymning från 1960.)