Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 september 1998 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Om det amerikanska folket vill vandra in i nöd, elände och misär, så ska de kräva att president Bill Clinton ställs inför rätta och sedan avsätts. Vill de vara riktigt säkra på att fler ska bli arbetslösa och att köerna till de fattigas soppkök blir längre ska de välja en president som är garanterat trogen sin fru.
De perioder då USA regerats av presidenter som varit otrogna har landet blomstrat. De år då trogna män innehaft president ämbetet har däremot präglats av depression, bankkrascher och finanshajar som kastat sig ut från skyskraporna på Wall Street.

1900-talets trogna presidenter utgörs av Harry S. Truman, Dwight D. Eisenhower, Gerald Ford, Jimmy Carter, Ronald Reagan och George W. Bush.
De otrogna är väl kända: Franklin D. Roosevelt, John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson och så Bill Clinton.

Statistiken är mycket entydig. Om vi granskar tre viktiga områden, så visar det sig att från ekonomisk synpunkt är det bättre med en otrogen president.
Under de trognas styre var den årliga tillväxten av BNP 2,17 procent. Under de otrognas styre var den nästan tre gånger större: 7,34 procent. Under de trogna ökade den årliga arbetslösheten med 0,19 procent. Under de otrogna sjönk den i stället med 1,65 procent.
Den årliga ökningen av familjernas inkomster var 3,1 procent under de otrogna; mer än dubbelt så mycket som när de trogna styrde.

Värst bland de otrogna var nog Lyndon B. Johnson. Man brukade skämta om att han alltid kammade hem sydstaternas röster eftersom han hade så många oäkta barn på bygden, som givetvis röstade på ”pappa”. Vid sidan av Roosevelt var också Johnson detta sekels store amerikanske reformator. Han satte in massiva åtgärder mot fattigdomen och införde viktiga reformer när det gällde social- och hälsovård.

Givetvis är otrohet ett föraktligt beteende, en sysselsättning för fegisar och ynkryggar, men är man mån om människors välfärd bör man nästan hoppas på att amerikanerna väljer otrogna presidentkandidater.

Det är väl bättre att de är otrogna mot sina fruar, än trolösa mot sina väljare. Så verkar tyvärr valet se ut i amerikansk politik. Kanske kan man även överföra denna erfarenhet till Sverige. Ingen kan väl misstänka Ingvar Carlsson för otrohet?
Så kollapsade ju också ekonomin under hans besparingskampanjer. Per Albin Hansson satsade, såg till att staten ökade människors köpkraft och byggde oss ett folkhem — men så var han ju också otrogen.

Och om man nu ska släpa Bill Clinton inför domstol, så är väl inte riksrätt det första man tänker på. Det finns ju däremot en internationell domstol i Haag som borde behandla hans bombning av oskyldiga i Sudan.

Boris Benulic

Kommentar: Män som inte får ligga lika mycket som de vill väljer att bli musiker eller ägna sig åt kultur.
Män som inte får ligga alls satsar på politik, så man kan utgå från att de av dem som når de högsta positionerna på vägen dit med råge tar igen vad de fått försaka tidigare på det området. Det leder till klåfingrighet och maktfullkomlighet för att de ska visa sig som potenta, och när de på alla områden fått sin vilja igenom — med samhälle och kvinnor — drabbas de av den lojhet som följer på det fullbordade samlaget. Detta skulle kunna förklara en del av de svängningar som utmärker modern politik.
Alltså borde studier av det postcoitala vara viktigare än studier av det postkoloniala.