Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 april 1999 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Visst kan ni tänka er handlingar som aldrig kan förlåtas. Ni kan inte tänka er att det någonsin kan vara rätt att ta ett nyfött barn och med all kraft slå det mot en stenmur så att dess huvud krossas. Eller att hänga en far i skorstenen och sakta röka honom till döds medan hans barn ser på? Eller kan någon situation berättiga att man våldtar en kvinna i hennes familjs åsyn?
Den absoluta ondskan finns. Och om ni inte tror mig, så ska jag ta er vid handen och leda er till gravarna där offren i dessa exempel ligger begravda. Den absoluta ondskan måste alltid bekämpas. Men hur gör vi när den finns på alla sidor? För den första handlingen begicks av serber. Den andra av muslimer. Den tredje av kroater.
Och om jag inte redan vore spyfärdig vid minnet av dessa exempel, så skulle jag kunna ge er några exempel på grymheter som kosovoalbaner begått.
Serbien, Kroatien och Bosnien, liksom Republika Srpska, leds i dag av män som är skyldiga till brott mot folkrätten och som dessutom belönar och skyddar krigsförbrytare.
”En krossad barnaskalle är en krossad barnaskalle. Man delar inte skyttegrav med den som begått en sådan handling bara för att det i fiendens skyttegrav finns de som krossat fler barnaskallar”, brukar jag svara när serber, kroater eller muslimer försöker få min underskrift på något av sina upprop.
Och omvärldens politiker har stått och sett på, och de som i dag fattat beslut om att bomberna ska falla har själva tidigare brutit mot folkrätten i Asien, Afrika och Latinamerika och själva understött diktatorer.
Vi måste börja motsätta oss tanken på att vi måste välja
det minst onda. Varför över huvud taget välja något som är
ont? Men det innebär inte att jag är motståndare till Nato:s
bombardemang.
Under mina resor i krigets Jugoslavien har jag hört kanadensiska, brittiska, danska, franska och spanska soldater svära över de fega politikerna. Varje dag har de tvingats att med säkrade vapen se övergrepp begås utan att kunna ingripa.
De har fått sin soldatheder hånad av de politiker som sänt dem till Balkan. Hade de franska legionärerna i Sarajevo fått order att ta kontroll och ta ut krypskyttarna på båda sidor hade de gjort det inom 48 timmar.
Det vi ser är en militär revolt mot de stormaktspolitiker som inte brytt sig om att ingripa eller till och med understött
Balkans gangsterregimer. Varje Nato-officer kan ju sin Carl von Clausewitz, och sentensen ”Återhållsamhet i krig är en logisk absurditet.” De vet mycket väl vad de drivit fram. Men politikerna börjar fatta det först nu.
Så låt oss bejaka kryssningsmissilerna, och låt dem följas av en fullskalig markintervention — inte bara i Kosovo.
För varje krigsförbrytare ni visar mig ska jag visa er tio jugoslaver som riskerat sitt liv för att skydda människor av en annan tro eller nationalitet. Det är denna majoritet som kommer att gå under om vi inte ger folkrätten vidaste möjliga tolkning, ställer Serbien, Kroatien och Bosnien under internationellt förmyndarskap, och låter de fredliga medborgarna, i skydd av Nato, bygga upp ett fungerande samhälle.
Boris Benulic
Kommentar: De grundläggande och naiva misstag som kännetecknar mina ståndpunkter under den här perioden när det gäller interventioner och krig behandlar jag i förordet till denna volym.
En aspekt av kriget i det forna Jugoslavien som är alltför lite beaktad och som jag hoppas kunna fördjupa mig i framöver är en tanke som gnagt i mig alltsedan de första åren på 1990-talet:
kriget orsakades av att en grundläggande balans i samhället rubbades; den mellan monarken, de intellektuella, armén och bönderna.
Titos Jugoslavien blir begripligt bara om man ser hans seger som beroende av att han klarade av att ikläda sig den roll som för sydslaverna omväxlande spelats av habsburgarna, eller de serbiska och montenegrinska kungaätterna. Han var den ende möjlige monarken genom den politik för totalt oberoende han förde — och strukturen i det nya landet kan sägas vara feodal, med delrepublikerna som förläningar.
Den jugoslaviska situationen omöjliggjorde ett tronföljdskrig av medeltida snitt — det blev istället ett krig av det slag som styckade upp det gamla riket mellan tidigare vasaller.
Leave a Reply