Jag känner mig ibland något udda och utanför när jag noterar att många människor jag möter är tatuerade. Förr var det tvärtom. Då ville de som tatuerade sig visa att de på något sätt stod utanför samhället.
Lusten att tatuera sig verkar inte vara i avtagande. I gymmets omklädningsrum noterar jag alltid att jag tillhör en ständigt minskande minoritet. Fortgår den här utvecklingen i samma tempo kommer jag snart att sitta på Skansen i ett litet hus utanför vilket det finns en skylt som förklarar att där dväljs en ”icke tatuerad människa”. Kanske kommer WWF att rödlista mig?
Men jag har inget emot tatueringar. Vårt släkte har alltid haft en bevisligen obetvinglig lust att pryda sig på olika sätt.
Men det är ju inte bara en fråga om att framhäva sitt utseende och sin person – det är också en fråga om att markera tillhörighet.
I nyssnämnda omklädningsrum har jag lagt märke till att det blir allt vanligare att män tatuerar in namnet på sitt favoritfotbollslag på bringan eller ryggen. Men varför? Om man vill markera grupptillhörighet genom att få AIK:s eller Djurgårdens klubbsymboler tatuerade i tallriksstora varianter på den egna kroppen finns det ju kanske inte så många tillfällen då man kan visa upp hur allvarligt man tar på sina känslor för klubben – såvida man inte i tid och otid sliter av sig tröjan eller skjortan och stolt visar upp sin tatuering.
Dessutom begränsar sådana tatueringar rörelsefriheten hos bäraren. Visst kan man ha AIK:s emblem på bröstet i svart och gult i en bastu – om den ligger i Solna eller Sundbyberg. Mer tveksamt är om man kan göra samma sak i en bastu belägen någonstans mellan Slussen och Södertälje kanal.
Som vanligt när jag vill förstå varför jag blir alltmer ensam om vissa saker – i detta fall att bära icke-
tatuerad hud – läste jag en bok. Men Matt Lodders ”Tattoos. The untold history of a modern art” gjorde mig inte klokare.
Lodder är inte ute efter att skriva historia – han har en mission. Lodder hör till dem som tror att Europa var ett bakvatten innan kontakt upprättades med kulturer i andra delar av världen. Först då fick västvärlden impulser och idéer som kunde användas av grupper som ansåg sig vara bortträngda ur gemenskapen.
Lodders formel är enkel: påverkan från andra kulturer lade grunden för gaykulturen, som i Lodders framställning blir helt central för tatueringskonsten.
Men för att få till det måste Lodder börja sin historia på 1700-talet och låtsas som om tatueringskonsten dessförinnan varit okänd, trots att den sedan länge var känd. I antikens Grekland och Rom förkastades tatuering som något bara ”barbariska” folk som skyter, thraker och pikter ägnade sig åt.
Man hamnar mer på rätt spår om man i stället läser Mark Galeottis ”The Vory. Russia’s super mafia”. 
De kriminella fångarna i Stalins Gulagarkipelag betraktade sin hud som ett slagfält. Lägervakterna tatuerade in nummer på fångarnas kroppar – som då som motdrag själva började tatuera sina kroppar med symboler som visade vilka gäng de tillhörde, och vilken plats de hade i hierarkin. De markerade ofta sitt totala avståndstagande från samhället och sin tillhörighet till den undre världen genom att tatuera sig så synligt som möjligt: på hals och händer, till och med i ansiktet.
Tatueringen blev ett bevis på att lojaliteten mot den egna gruppen, i detta fall ett kriminellt gäng, var vida större än viljan att bli accepterad av samhället.
Man ska heller inte bortse från skrämseleffekten av sådana tatueringar, något som jag själv upplevde på en restaurang i Bratislava när två kraftiga män som var tatuerade överallt på huvudet, utom i ögonvitorna, kom in och slog sig ner. Det var inte någon av de närvarande gästerna som övervägde att beställa in en efterrätt och stanna lite till. Inte ens jag gjorde det, trots att det på dessertmenyn fanns parené buchty – ångade dumplings med marmeladfyllning.
Den ryska maffians tatueringar var länge typiska för tatueringens funktion i Europa sedan antiken – den skulle skapa samhörighet och hierarkier i grupper som tvingats till en mycket underordnad roll i samhället, eller som själva valt att stå utanför.
Det tatuerande som Lodder beskriver är ett fenomen som inleds med kapten Cook och hans världsomseglingar, och de kontakter som efter hand upprättas med kulturer där tatueringar är en konstart, framför allt i Japan. Det som händer är att människor ur den engelska, och därefter amerikanska, societeten börjar tatuera sig – det blir ett sätt för dem att visa att de är lite finare och vet mer om världen än de som sliter i fabriker, på åkrar och i butiker.
Tatueringen blev ett sätt att avskilja sig från det egna folket – en strävan som kom att förena både baroner och banditer.
Om detta skulle ha något att göra med att så många tatuerar sig i dag låter jag definitivt vara osagt, men jag tror att det har något att göra med att jag inte har tatuerat mig.
Men om jag var tvungen?
Ibland får jag nämligen frågan vad jag skulle välja för motiv om jag nödgades att tatuera mig.
Svaret är enkelt, och alltid detsamma.
Åsnan I-or.