2014 reste 40 kvinnor från hela världen till Libanon. De skulle delta i en skönhetstävling om vem som skulle bli ”World Next Top Model”.

I programmet ingick sjävklart ett stopp hos den mäktige drusledaren Walid Jumblatt som alltid, liksom hans näre vän Olof Palme, uppskattat kvinnlig fägring.

Jumblatt tycker om att få besök i sitt fäderneshem i bergen, ett palats där vissa delar byggdes redan under antiken. Där finns mosaikgolv från romartiden, och inbyggda trädgårdar med springbrunnar.

Omkring 1990 fick Walid Jumblatt en annan sorts besök. Inga skönhetsmisser den här gången, men Jumblatt minns att gästen hade en ståtlig mustasch. Den som hälsade på var Vladimir Ismailov, en av ledarna för den ryska militära underrättelsetjänsten. Ismailov tillbringar några dagar i Jumblatts lyxiga hem, och någon gång under vad som verkar ha varit ett ständigt ätande och tömmande av vodkaflaskor framför Ismailov en liten begäran.

Kan Jumblatt tänka sig att ta emot en man och en kvinna i sitt hem och hålla dem gömda där? Om så behövs i några år.

Självklart, svarar Jumblatt. Sovjetunionen har länge försett druserna och Jumblatt med vapen och militär utrustning. Mer än fem miljarder kronor har Moskva spenderat, och sovjetisk militär har utbildat den milis som Jumblatts rörelse ”Progressiva socialistiska partiet” byggt upp. Jumblatt ser det som en ringa gentjänst.

När gästen som ska gömmas anländer visar det sig vara den spiondömde Stig Bergling, och hans hustru. Bergling har sjappat under en permission och befinner sig nu på flykt.

Under några år är Bergling Jumblatts gäst. Drusledaren gömmer alltså en svensk landsförrädare – vilket inte är alldeles okomplicerat eftersom Jumblatt och hans parti genom åren fått stöd av de svenska socialdemokraterna, framför allt under Olof Palmes tid.

Men, när jag skriver ”vilket inte är alldeles okomplicerat” är det inget som Walid Jumblatt skulle hålla med om, för honom var det säkert helt okomplicerat. Han sägs ofta påminna besökare om att han 2004 i en engelsk tidning kallades ”världens störste nihilist”. Tjänster och gentjänster är en sak – det är rationella handlingar. Evig trohet och vänskap är däremot något irrationellt i Jumblatts och drusernas värld.

Druserna återfinns i dag huvudsakligen i Libanon, Syrien, och Israel. Man skulle kunna anta att druser som väljer att lämna denna av ständiga strider präglade del av världen skulle söka sig till platser där frid råder. 

Men inte.

Den största populationen av druser utanför mellanöstern återfinns i … Venezuela.

Så ska man leta efter druser ska man leta i regioner där kaos råder – där vet man att man har dem.

Ska man leta efter drusers politiska ståndpunkter och vem de allierar sig med … då kan man lika gärna ge upp. Då vet man inte var mannar dem. Det som sägs i dag gäller inte i morgon.

Den Walid Jumblatt som en gång anklagade Syrien och Assad-klanen för att ha mördat hans far Kamal Jumblatt, är i dag, och sedan länge i Libanon en allierad till det syriskstödda Hizbollah – står därmed i motsättning till Israel.

I Israel däremot strider druserna som soldater i IDF.

Och i Syrien har de drusiska samhällena begärt att få bli upptagna i Israel.

Ändå ser sig alla druser som en sammanhållen grupp. Varje lem på den drusiska kroppen rör sig på ett sådant sätt att det gynnar just den lemmen i det givna ögonblicket. Inget är heligt … inte ens klanen eller familjen. Den som mördade din far i går, är din bundsförvant i dag.

Men det är inget unikt för druserna.

Ska man förstå mellanöstern – och Syrien måste man förstå detta.

I slutet av 1850-talet inledde druserna i det som i dag är Syrien och Libanon ett försök att utplåna de kristna maroniterna. De slaktades i tusental, över de kristna områdena låg ett ständigt moln av svart rök, och en stank av lukten från brända kroppar i de byar och samhällen som stod i lågor.

Till slut beslöt sig sultanen i Konstantinopel att skicka trupper för att upprätthålla ordningen i detta hörn av det osmanska väldet. Inte bra för affärer och skatteintäkter att en stor minoritet (druserna) försökte förinta en annan stor minoritet (maroniterna). Men sultanens soldater anslöt sig till druserna och mördandet blev än mer omfattande.

Alltför många saknar en inre säkerhet, letar därför efter något utanför sig själva som kan ge dem trygghet. Något som är oföränderligt. Ur detta föds viljan att dela in världen i evigt goda och evigt onda ting och människor.

Eller så är det bara en fråga om en kombination av dumhet och lathet.

Själv lutar jag mest åt den senare förklaringen. Den blir så uppenbar när man följer rapporteringen om Syrien.

Många verkar inte kunna förlika sig med att verkligheten är som den är. Att den som är offer i dag, mycket väl kan komma att bli morgondagens hänsynslösa slaktare.

Minoriteter antas alltid vara bärare av goda egenskaper, ju mindre en folkgrupp är desto större antas de vara i kulturell, och moralisk mening.

Vi antas alltid ha något att lära av minoriteter. Gäller även i Sverige. Lyssna på en jojkande same och du antas komma i kontakt med naturen och ditt eget inre. Vad vet väl jag, kanske en del gör det.

Men själv antar jag att det inte finns så mycket positivt att lära av folk som genom historien förvandlats till minoriteter. Uppenbarligen har de en kultur som inte förmår säkra dem ett eget territorium där de kan få leva i fred, och om de överlever som minoritet på mark behärskad av andra visar oss historien att de kunnat göra det för att de är lömska, baksluga och mordiska.

Druserna har ett sällsynt gott rykte i Sverige. Oavsett politiska böjelser kan du hitta något positivt hos druserna. Socialdemokrater minns med värme Olof Palmes vänskap med de socialistiske drusledarna. Sionister ser med välbehag på att druser i Israel deltar i strider som soldater i IDF. Shia-islamister ser med välbehag på att druserna i Libanon är allierade med Irans förlängda arm Hizbollah.

Nu förväntas vi oroa oss för druserna – eftersom de utgör en minoritet i det sönderfallande Syrien. De lär som tidigare i historien, och i olika områden, klara sig tämligen väl.

Förståelsen av skeendet i Syrien försvåras av tanken på vissa grupper som speciellt skyddsvärda. Betraktar man Syrien räknas druser (och kurder) definitivt till de grupperna. De kännetecknas också ofta i rapporteringen av att utmålas som speciellt nobla, modiga, och tappra.

Sådana vanföreställningar växer ur den märkliga uppfattningen att lidande och utsatthet på något sätt adlar.

När den ungturkiska regimen 1914 inleder folkmordet på armenier använder de sig av kurdiska förband för att mörda och plåga armenierna till döds. Kurderna deltar oftast mer än gärna eftersom det innebär att de kan plundra sina offer och överta deras egendom.

I dag pratar ingen om detta. Men det innebär inte att det är glömt bland de berörda gruppernas ättlingar.

Allting kan hända i den här delen av världen.

Och något verkar alltid hända på vägen till Damaskus.

Bibeln berättar om hur fariséen och skatteindrivaren Saulus där mötte Gud, omvändes och blev den kristne aposteln Paulus. Som P.P Waldenström i sin reseskildring ”Till österlandet”  (1904) beskriver Saulus liv innan omvändelsen:

”Då förföljde han de kristna med en ifver utan like. Han trängde in i husen, släpade dem i fängelse och marterade dem med stor grymhet för att tvinga dem att häda Jesu namn. Ja, han nöjde sig icke med att göra det i Jerusalem utan förföljde dem äfven i 
andra städer.”

Vad som här skildras över förvisso en stor religiös omvändelse.

Eller så kan det också betraktas som ett för området tämligen typiskt byte av allierad.

Som kristen utgår jag från att det är det första som gäller, men kan förstås inte undgå att notera det typiskt vardagliga i det hela.

På vägen mellan det av fanatiska muslimer behärskade Idlib och det av Assad kontrollerade Damaskus hände nyligen något även med Abu Mohammed al-Jawlani, ledare för islamisterna som störtade Assad.

Numera framställs han i västvärldens media oftast som mannen som gett islamismen ett mänskligt ansikte, och i reportage i Dagens Nyheter har vi kunnat läsa om välståndet i det Idlib där al-Jawlani härskade … och det kontrasteras mot misären i Assads Damaskus.

DN:s rapportering från Syrien gör att man – än en gång – måste ifrågasätta tidningens dagliga kritik av ”falska nyheter” och ”desinformation”.

Några dagar efter att Assad flytt till Ryssland slår DN till på ettan med en kraftig rubrik:

”Minst 100 000 kroppar funna i massgrav utanför Damaskus”.

Alltså. 

På några få dagar har man hunnit räkna liken, trots att det tidigare i modern tid tagit månader att fastställa på ett ungefär hur många det vilar i massgravar med ”enbart” 20 000 döda. Men al-Jawlanis idoga islamister klarar det mycket, mycket snabbare – och kan dessutom meddela omvärlden att det finns britter och amerikaner bland de döda.

Allt i artikeln faller på sin egen orimlighet. Hade en del av påståenden presenterats om sex månader av en oberoende kommission hade jag nog lyssnat. Kanske.

Det mest märkliga är möjligen att DN:s redaktionsledning dristar sig till att publicera så orimliga påståenden utan att ifrågasätta dem. Artikeln innehåller inget försök att förklara att det rör sig om uppgifter från en part i kriget, det görs inget försök att ställa uppgifterna i förhållande till liknande fall i historien och omvärlden.

DN gör allt i det här fallet – och i sin tidigare rapportering – för att framställa Assad-regimen som onda sidan i kriget.

Man bäddar på mjukast möjliga sätt för den nya islamist-regimen. För ju ondare Assad-regimen framstår, desto mer fördragsamhet förväntar man sig att läsare och opinion i väst ska ha med islamisterna. DN vill skapa ett tillstånd där vi tänker: ”Jaja, det är inte bra att islamisterna halshugger sina fiender och pryglar kvinnor till döds … men kom i håg … Assad var väldigt mycket värre”.

För att förstå vems ärenden som DN går kan vi studera tidningens rapportering om Tulsi Gabbard. 

Den 14 december förklarade Karin Eriksson i en utrikeskrönika att:

”Tilltänkta spionchefens omdömen om Assad pinsamma för både Trump och henne själv”.

Den tilltänkta ”spionchefen” är Tulsi Gabbard och det som i Eriksson ögon gör Gabbard problematisk är att hon 2017 – när inbördeskriget i Syrien var som mest brutalt – träffade och samtalade med Assad. Gabbard var då medlem av representanthuset utrikesutskott, och då – som nu – mycket kritisk till USA militära ingripanden i olika delar av världen.

Sitt möte med Assad förklarade hon med orden:

”Jag tycker att vi ska vara redo att möta alla om det finns en chans att det kan bidra till ett slut på det här kriget, som åsamkat det syriska folket så mycket lidande.”

Egentligen borde väl de flesta se Gabbards ståndpunkt som en förnuftig hållning – men i dagens värld har de styrande i västvärlden enats om att krig och invasioner alltid är den bästa lösningen. I Bosnien, Afghanistan, Irak, Libyen och nu Syrien. Om det inte går att ingripa med egna trupper satsar man på att stödja de krafter som är beredda att förgöra dem som USA betraktar som sin huvudfiende i regionen eller till och med i världen.

Det blir krig genom ombud, och islamisterna i Syrien ställer gärna upp som handgångne män.

Att Gabbard 2017 och senare ville skapa sig en egen bild av  Assad och situationen i Syrien är inte konstigt, hon hade ju lärt sig att hennes egen regering var beredd att ljuga för att kunna starta krig … som vid invasionen av Irak.

Om Karin Eriksson hade haft några kunskaper i frågan kunde hon istället ha skrivit en kolumn om hur underligt det är att många demokrater i kongressen nu är motståndare till att Gabbard utnämns till en slags chef över alla amerikanska spionorganisationer. Orsaken till motståndet påstås nämligen vara just att hon träffat Assad och också sagt att det borde ha funnits en förhandlingslösning på inbördeskriget i Syrien, och att Assad borde få sitta med i en övergångsregering där han och islamisterna samsades.

Islamisterna motsatte sig detta – med USA:s stöd.

Men det märkligaste är att USA länge hade goda relationer med Assad …. så länge de ansåg sig kunna ha nytta av honom.

Karin Eriksson tror, liksom alla andra på DN, att USA alltid står på den ”goda” sidan. Byter USA allierade så beror det på att de forna vännerna blivit onda, och de tidigare motståndarna blivit goda.

Karin skulle behöva läsa Kissinger – som konstaterade att USA aldrig har eviga vänner och fiender, USA har bara intressen … och vad som gynnar dessa intressen kan skifta.

”Gott” och ”ont” spelar ingen som helst roll i det spelet. ”Gott” och ”ont” är bara intressant som kategorier i propagandan, när man ska sminka upp en diktator, och fula ut en annan.

Assad hyllades av USA:s utrikesminister Madeleine Albright år 2000, hyllades också av utrikesministern John Kerry några år senare. Sedan vände det.

Vad vi alltså ser är hur DN:s rapportering helt ansluter sig till de amerikanska demokraternas utrikespolitik, och dess svängningar.

Vi ser hur de som rapporterar inte förstår – eller vill se – att de inblandade krafterna i regionens krig bara agerar utifrån sina egna intressen (som hela tiden kan skifta). Det spelar ingen roll om det gäller USA eller druserna eller någon liten utbrytarsekt från maroniterna.

Men varför?

Vilka tankemönster och vilka intressen skapar denna undergivenhet och följsamhet?

Det ska vi diskutera i nästa del.