Visst ser jag fram emot sommarens bad i havet, och att få dyka. Ur vatten är vi komna, så vår lust att återvända dit är naturlig. Men än mer än till havets ytor och enorma djup dras jag till den lilla, stilla och grunda dammen.

De senaste månaderna har jag gått runt på ägorna och funderat över var på sommarstället det är mest lämpligt att anlägga en spegeldamm. Olyckligt nog har det sammanfallit med de problem Donald Trump har med ”sin” spegeldamm vid Lincolnmonumentet i Washington. Upprustningen som skulle ge den dammens vattenyta en vacker blå ton ledde i stället till algblomning, och nu har färgen dessutom börjat lossna i stora sjok. Om det beror på sabotage eller dåligt hantverk är väl inte riktigt klarlagt.

De problemen har gett eldunderstöd till min hustrus envetna argumenterande mot att vi skulle bygga en egen spegeldamm. Hon verkar se det som hänt i Washington som ett slags omen för den damm jag vill anlägga. Jag förklarar då försynt att mitt dammideal är annorlunda än det som Lincolnmonumentets damm är ett exempel på – för den ingår i den tradition som utgår från de stora spegeldammar som började anläggas i Europa under barocken och renässansen. De skulle spegla furstemakten; vara synliga och storslagna bevis på hur kungen eller adelsmannen lagt naturen under sig. De två stora spegeldammar som Ludvig XIV lät bygga framför slottet i Versailles skulle tvinga naturen och vattnet till stillhet och bilda en perfekt spegel – det var Solkungens sätt att visa sin absoluta makt över elementen.

Men min hustrus oro lugnas inte av mina försäkringar om att jag faktiskt förstår att vårt boställe – som i sekler inhyst smeder och skomakare – inte riktigt är rätt plats för sådana dammar. Jag tänker mig något mindre, mer i stil med forna tiders dammar i klosterträdgårdar. Enda likheten mellan dammarna i Versailles och den jag drömmer om är viljan att liksom fördubbla naturen genom speglingen, visa naturens helhet. Min hustru förklarar då för mig att myggpopulationen är det enda som kommer att fördubblas av en damm på ägorna, hur liten vattensamlingen än är, samt att naturens helhet ändå torde vara uppenbar för den som betraktar den. Jag har därför den senaste tiden övergått till att plädera för att vi ska ha dammar för hushållets skull – de kan användas både för fiskodling och för bevattning av odlingarna.

Men det skulle förstås kräva ett sammanhängande system av mindre dammar som står i förbindelse med varandra. Vi har rätt många kullar på ägorna så de nödvändiga nivåskillnaderna för ett sådant nätverk av dammar är på plats.

Men även efter att jag förevisat avbildningar av hur cisterciensermunkarna redan för 1 000 år sedan kunde bygga sådana anläggningar är hustrun kallsinnig. Hon håller med om att det minskar faran för att antalet myggor skulle bli så stort att de skymde solen – men påpekar att vi i stället skulle riskera att få problem med knott. Den plågan föredrar rinnande vatten för sin äggläggning. Dessutom förklarar hon att en fiskodling på markerna skulle dra till sig måsar från Mälaren, och senast avrundade hon med:

– Om du nu nödvändigtvis måste titta på vatten kan du väl gå ner till bryggan och sätta dig.

Men se det blir inte riktigt samma sak. För den lilla dammen, vare sig vattnet är stilla eller i rörelse, är en upplevelse som försätter dig i ett annat tillstånd än när du sitter vid en sjö eller randen av ett hav. Alla de upplevelserna är förvisso tilltalande – men olika. Den lilla dammen ger dig möjlighet att gå inåt, avskärma världen, och ändå kan dammens funktion binda dig vid just denna värld – och jag tror att vi kanske inte riktigt ser att vi har en speciell dammtradition i Sverige.

I den franska aristokratins parker var målet att naturen skulle se ut som ett palats. Här är Drottningholm ett utmärkt exempel. I den engelska aristokratins parker ville man däremot att palatset skulle framstå som en del av naturen, ingå i den, vara en förlängning – och här har vi Hagaparken och Sofiero slott. Men vid sidan av dessa exempel på utländsk påverkan tycker jag mig alltså kunna se att det finns en parallell inhemsk parktradition. Den börjar med klosterträdgårdarna, där dammen är en del i produktionssystemet, och lever vidare i brukets tämjande av vattendrag för att driva kvarnar och maskiner och senare för att alstra elektricitet – och för bevattning av åkrar, för ett välskött bruk var självförsörjande. Och när vi i dag besöker de små bruksorterna runt vårt sommarställe ser man hur de som levde och verkade där kring de dammar som skapades för jordbruk och tillverkning med tiden anlade trädgårdar och platser för promenader, i ensam begrundan eller i samvaro med andra.

I dag vilar en tystnad över de små bruken, men de vackra parkerna och dammarna finns kvar – och de inbjuder till att slå sig ner och fundera på varför Sverige inte längre kan vara en industriell stormakt där verkstäderna är omgivna av vacker natur. Sådana tankar gör mig inte mindre benägen att rusta upp den gamla smedjan på tomten, och bygga några dammar.