De senaste dagarna har jag då och då funderat på de dagar för tio år sedan då min syster och jag i två veckor turades om att vaka när vår mor låg på sitt yttersta.

Från den mycket lilla krumma kroppen i sängen kom det ibland de mest märkliga ljud. Djupa rosslingar som väl mest lät som när någon drar en grov ankarkätting mot ett båtdäck av stål.

Jag förstod aldrig hur hennes lilla kropp kunde fungera som resonansbotten för ett ljud som fyllde hela rummet.

Uppenbarligen hade själen gett upp och ville bara finna vila och frid.

Kroppen däremot vägrade tydligen att foga sig i själens beslut.

Och vad gjorde jag?

Arbetade. 

Jag satt vid sidan av sängen. Skrev artiklar till branschtidningar. Just de veckorna var det Taxiförbundets tidning samt Bergsmannen vars läsare fanns i stål- och gruvindustrin.

Var det ett sätt för mig att fly, att undkomma allt det där man tänker på när ens mor är på väg att gå över till den andra sidan?

Kanske.

Men egentligen inte. I alla fall inte huvudsakligen.

Det var mest en fråga om något annat.

Arbetsmoral.

Om min mor som genom ett under hade vaknat, och återvänt till livet hade hon omgående sett sig om i rummet för att upptäcka vad hon kunde ta sig för att göra. För henne var det självklart att man alltid gjorde något, man fick liksom inte bara sitta still och glo … eller slappa.

Att jag tänker på detta beror på att jag under veckan lyssnat på en reportageserie i P1. Katarina Gunnarsson hade besökt Eskilstuna och intervjuat långtidsarbetslösa, samt dem som försöker få de långtidsarbetslösa att börja försörja sig själva.

I Eskilstunas sex utsatta områden saknar närmare hälften av befolkningen jobb. Gunnarsson talar med tre av dem, bland annat Ali som liksom de andra kommer från ett utomeuropeiskt land.

Ali har levt i Sverige i 16 år, men intervjun måste ändå genomföras med hjälp av tolk, och vi får veta att Ali har haft sju praktikplatser – som han hoppat av. Han har också påbörjat tre SFI-kurser under sina 16 år i Sverige … men avbrutit alla tre kurserna.

Men varför, kan man undra. Och hur är det ens möjligt att efter 16 år i ett land inte lära sig det landets språk hjälpligt?

Om inte annat kan man väl sätta sig framför en teveapparat och titta på det som sänds under dagen och kvällen – och efter ett år bör man rimligen ha fått i sig så mycket svenska att man kan själv kan förstå och svara på de frågor som en intervjuare från P1 ställer.

Men inte Ali. Konstigt nog, jag utgår nämligen från att han har en teve hemma. Men vad vet väl jag. Han kanske är för korkad för att kunna sätta på den. Fast … han har ju lyckats ta sig över hela världen till Sverige … och här har han klarat av att se till att få de bidrag som behövs till hyra, mat, kläder och den där teven (som han dock kanske alltså inte får fart på).

Märkligt.

Intervjun avslutas med att Ali förklarar varför han anser sig inte kunnat ha koncentrera sig på att lära sig svenska, och varför han hoppat av de sju praktikplatser som ordnats för hans räkning.

Ali har sorg.

Ali ”orkade” inte. 

Alis bror och brorson hade mördats i hemlandet. Liksom en kusin. Därför är Ali oförmögen till arbete och studier i svenska.

Vi står här inför vad som kanske är den mest omfattande sorgeperioden i världshistorien.

Vid stora katastrofer händer det att en regering utlyser landssorg i en dag, eller två, eller tre.

Men se Ali, han har utlyst en personlig sorgeperiod … som hittills varat i 16 år.

Hade min mor vaknat upp ur sin utdragna kamp mot döden, och sett mig bara sitta där och se ledsen ut så hade hon med skärpa … och förundran … i rösten frågat: 

”Men varför sitter du bara där och stirrar? Har du inget att göra?”.

Efter andra världskriget kom flyktingar till Sverige från hela Europa. En del kom från koncentrationslägren och hade sett sina föräldrar och syskon mördas eller svälta ihjäl eller duka under för en sjukdom.

Andra kom från ett krigshärjat land – som mina föräldrar – och hade genomlevt barndom och ungdom där vägen till skolan var kantad av träd där människor hade hängts under någon av ockupanternas straffexpeditioner.

Satt de på ändan och grinade när de kom till Sverige – trots att de alla hade upplevt fasor långt värre än Ali?

Nej, de satte sig själva omgående i arbete – och lärde sig språket.

Man kan väl uttrycka det som att de alla följde budskapet i Lukasevangeliet 9:59-60 … låt de döda begrava sina döda och sörja dem – samma formulering som Marx 1844 använder i ett brev till den för tillfället totalt uppgivne Arnold Ruge:

”Låt de döda begrava de döda och sörja dem. Betänk att det är avundsvärt att vara den förste som träder in i en ny värld, och det ska bli vår lott”.

Och nej, det ligger inget hjärtlöst i detta – det är ett sätt att hedra de döda, att leva vidare i deras anda och därför arbeta.

Det invandrare och politiska flyktingar gjorde när de kom till Sverige förr var att lära sig språket och börja arbeta, de lät de döda begrava sina döda, och själva hedrade sina döda genom att leva vidare i deras andra … genom arbete och studier.

De senaste veckorna har vi sett hur socialdemokraterna efter sin kongress nu lanserar tanken på tvångsintegrering – de som bor i utanförskapsområdena ska ges bostäder i välordnade områden, och detta är tänkt att stimulera dem så att de skaffar sig arbete … innan dess är det – som vanligt – skattebetalarna som står för notan. Du har lagt korten i baren, eller snarare så har staten tagit ditt kort och lagt det i baren så att vem som helst kan nyttja det.

Hela idéen om integrering att förflytta de utsatta områdens befolkning bygger på uppfattningen att de områden som är utsatta i sig har skapat utanförskapet. Men när Ali och hans vänner flyttade in i förorter som Fröslunda, Lagersberg och Råbergstorp kom de till välordnade, prydliga områden – som nu är förfallna. Dessa områden hade varit väl fungerade i årtionden innan Ali och de andra dök upp.

Vi står inför en slags mytologi om att miljonprogrammets hus och byggnader i sig skapade social misär och kriminalitet. Men varför var inte så fallet på 60-, 70-, 80- och 90-talet?

Frölunda byggdes dessutom på 1950-talet och där fanns en av stadens bästa restauranger, bankkontor, ett utmärkt konditori, biograf – det var vackert och välordnat.

I dag kallas området ”Mogadishu” eller ”Lilla Somalia”.

Men vill socialdemokraterna satsa på detta? Det finns flera förklaringar. Många i den offentliga sektorn är beroende av personer som Ali. De skapar jobb – arbetslivscoacher, arbetsförmedlare, SFI-lärare, tolkar, extraresurser i vård, skola och omsorg … och så mängder av byråkrattjänster som ska samordna alla detta pysslande med alla dem som inte vill arbeta, utan som väljer att leva på andra.

Till detta kommer socialdemokratins, vänsterpartiets och miljöpartiets behov av väljare – i de utsatta områdena ligger partiernas samlade röstetal på 70-90 procent.

Därför blir det också rationellt att vilja förflytta dessa väljare till andra områden för att skaffa sig en stark ställning där också.

Och Svenskt Näringsliv är med på detta. Timbro ska ju vara Svenskt Näringslivs tankesmedja, och deras chefsekonom Fredrik Kopsch angrep i veckan socialdemokraternas Lawen Redan (det är hon som är den som ska genomdriva tvångsintegrering genom förflyttning till bättre områden när Magda får makten).

Kopsch menar att Redar har rätt, men att hon är för vek och otydlig. De som förflyttas från de utsatta områdena till lugnare områden måste också ges förtur när nya hus bygga eller lägenheter blir lediga.

Orsaken till detta är förstås att Svenskt Näringsliv och Timbro till sitt förfogande vill ha en stor massa människor nödtorftigt försörjda av staten – och ur denna massa kan man rekrytera tjänstehjon, gig-slavar och svartjobbare i framförallt service- och byggsektorn.

Svenskt Näringsliv, Timbro och vad som ska föreställa svensk ”vänster” förenas dessutom i sitt förakt och sitt hat mot den svenska nationen. För det är nämligen en nation präglad av en kultur där man ska arbeta, och arbeta hårt, för att försörja sig själv. Det är en kultur där man inte gnäller och jämrar sig, och det är en kultur där man är stolt över det som åstadkommits under århundraden. En sådan mentalitet går på tvärs mot det näringslivet och socialdemokratin står för, de vill ha makt och rikedom, och deras bedömning är att de själva säkrar det bäst genom att underordna sig globaliseringen och låta Sverige amerikaniseras och islamiseras.

Boris Benulic