Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 16 mars 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

I tv-programmet ”Upp till bevis” ska man gissa en persons yrke. Ett yrke har mig veterligt inte varit med — och det är för att det vore så lätt att gissa.
Vem kännetecknas av följande: Han är frånskild, dricker för mycket, är kolerisk och med tomt kylskåp? Just det. En polis. Eller i alla fall poliser som de framställs i deckare, filmer och tv-serier.
Poliser är där definitionsmässigt aldrig lyckliga; den enda gång jag kan minnas mig ha sett poliser skildrade som lyckliga personer med familj var i Sylvester Stallone-filmen ”Cop Land”. Givetvis var alla de lyckliga poliserna korrumperade.
Jag är hjärtinnerligt trött på denna kliché, som är så stark att när det nu börjat dyka upp kvinnliga poliser som hjältinnor i skildringarna är de också ensamma och olyckliga.
Den som skildrade en annan yrkesgrupp lika asocial och känslomässigt störd skulle få yrkesgruppens fackförbund efter sig.

Nästa gång ett deckarpris delas ut kan det väl ges till den som introducerar en hjältepolis som är en någorlunda lyckligt gift flerbarnsfar. Deckare ska ju vara realistiska — och någonting säger mig att poliser är ungefär som folk är mest.
Kom inte och säg att det skulle bli tråkigt — finns det något tråkigare än dessa eviga upprepningar om den missförstådde polisen som kommer hem och tar en drink, för att sedan sätta sig i en maläten soffa och begråta att fru och barn lämnat honom?
I väntan på något nyskapande kan väl tv köra repriser på Georges Simenons Kommissarie Maigret från 1960-talet. Där fanns en verklig spänning mellan yrkeslivet och de stillsamma middagarna med Madame Maigret. Han var som folk är mest. Det är väl egentligen sådana deckarhjältar vi behöver?

Boris Benulic

Kommentar: Än har den av mig efterlysta sortens deckare inte dykt upp på film eller i tv. Den olyckliga, skilda, manodepressiva halvalkade snuten har istället kompletterats med en kollega som har någon form av diagnos. Av tv-serier att döma verkar numera aspberger vara meriterande för en befordran i poliskåren.