Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 19 juli 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

USA framställs ofta som en stor smältdegel, och många pekar gärna på New York som ett exempel på detta. Men hur hållbar har legeringen i smältdegeln visat sig vara genom historien? Biografierna över några av ”The big apples” mest kända borgmästare pekar på ett grundläggande problem.

På listan över världens rikaste städer har New York länge intagit en topplats. Stadens storlek och plats som centrum för media, kommunikationer och finanser gör den som väljs till borgmästare till en synnerligen mäktig person.

Fast ser man till New Yorks historia är frågan om staden alls går att styra.

Årets överraskning som borgmästare kan bli Zohran Mamdani. Född i Uganda av indiska föräldrar kom han till New York, studerade och tog en examen i Black studies, och arbetade senare med att organisera en kamp mot vräkningar av dem som inte kunde betala hyran eller sina lån.

Parallellt med detta kom han senare att starta en av de många solidaritetsgrupper för Palestina som dykt upp i USA de senaste tre åren.

Han har också arbetat aktivt som medlem av Working Families Party och Democratic Socialists of America, organisationer som fungerar som uppsamlingsplats för dem som anser att Demokraterna inte driver en tillräckligt vänsterradikal politik.

Mamdani har varit ledamot i New Yorks delstatsförsamling, men framför allt gjort sig känd för att genom medialt tacksamma handlingar bygga sig ett eget politiskt varumärke – som när han hungerstrejkade för att stadens taxichaufförer skulle få sina lån avskrivna.

Att Mamdani försökt etablera sig som en talesman för de av stadens invånare vars ekonomi är brutalt ansatt av höga hyror och matpriser, innebär inte att han har egen erfarenhet av att leva på marginalerna och i nervös väntan på nästa lön eller bidrag. När hans familj kom till USA var det för att hans far fått en tjänst där han skulle undervisa i postkoloniala studier på Columbia-universitet, och Mamdanis mor är den kända och framgångsrika filmregissören och producenten Mira Nair. Så Mamdanis egen uppväxt på Upper West Side på Manhattan skedde i vad som möjligen är stadens mest välmående miljö.

Den 14 juni inleddes de primärval där Demokraterna skulle utse partiets officiella kandidat i borgmästarvalet den 4 november. Ingen hade väntat sig att så många skulle rösta – det var nästan ett lika stort antal som i det ordinarie borgmästarvalet 2021. Lika oväntat var det att Mamdani skulle segra så stort. Han fick 56,2 procent av rösterna i den avslutande omgången, medan Andrew Cuomo fick 43,8 procent. Cuomos klena resultat kan förvisso förklaras med att många New York-bor nog inte har glömt hur han som delstatens guvernör ständigt ville skära ner på delstatens bidrag till stadens utgifter, och nästan konstant krävde att den dåvarande borgmästaren skulle kapa i sina budgetar. Cuomos popularitet ökade inte precis genom de korruptionsskandaler som kom att prägla hans år som guvernör, men det var de många anmälningarna om sextrakasserier som tvingade honom att avgå 2021.

I mars offentliggjorde delstatens ekonomichef en rapport som visade att delstaten spenderat 650 miljoner kronor på att utreda alla Cuomos affärer och skandaler.

Men det intressanta med borgmästarval i New York är kanske inte vad som skiljer de olika kandidaternas löften åt – det intressanta är att vem som blivit borgmästare genom historien ger oss en bra bild av vilken av New Yorks alla etniska grupper som är på uppgång, och därmed får se någon ur sin grupp som ledare för staden. New York har haft borgmästare med italiensk, judisk, svart, och irländsk härkomst – och snart kanske det alltså sitter en indisk-amerikan i borgmästarens stol. Historikern George J. Lankevich diskuterar fenomenet i ”American Metropolis: A History of New York City”, från 1998. Vad det handlar om är en etnisk grupps förmåga att ur sina led frambringa ledare som kan få väljare i andra etniska grupper att tro att just en italienare, jude eller irländare bär på sådana erfarenheter att han är bäst lämpad att leda staden, och företräda alla andra etniciteter. New York har aldrig varit en smältdegel. Alla elementen finns där i degeln, de smälts, men de blir aldrig en hållbar legering; processen måste göras om, och det sker om och om igen.

Ett utmärkt exempel på detta var Fiorello LaGuardia, som var borgmästare från 1934 till 1945.

Han segrade genom att samla en bred allians mot Tammany Hall, som den demokratiska partiapparaten kallades. Den hade i 100 år kontrollerat New Yorks politik och ekonomi. Korruptionen och klientelismen hade blivit en del av stadens vardag. Det var en självklarhet att politiker köpte sig röster genom att erbjuda kontrakt, anställningar eller direkta mutor. Lika självklart var det att man som medborgare kunde muta sig till förmåner från politikerna.

Som Thomas Kessner beskriver i sin monumentala biografi ”Fiorello H. LaGuardia” var LaGuardias bakgrund perfekt: han var av italiensk och ungersk-judisk härkomst, och talade inte bara engelska, utan också italienska, tyska och, om så behövdes, jiddisch. Han kunde tala direkt till de stora grupper som kände sig nedtryckta och satta på undantag – och han kunde göra det på deras hemlands språk. Jämför med Mamdani – en indier från Uganda som arbetar för palestinierna och har en examen i Black studies.

Tammany Hall dominerades av irländare, som i första hand såg till att deras egna gynnades – och det innebar att LaGuardia kunde bygga en koalition av italienare, judar, svarta samt även engelska, brittiska och skandinaviska protestanter. De senare ansåg sig förfördelade av de katolska irländarna på grund av att de var lutheraner.

Det krävdes karisma och effektivitet för att hålla ihop en sådan allians, men som Kessner skildrar hade LaGuardia dessa egenskaper, vilket förstärktes av att han appellerade till väljarna över partigränserna, som när han konstaterade att: ”Det finns inget särskilt demokratiskt eller republikanskt sätt att sopa gatorna och hålla dem rena.”

Men som Kessner påpekar: LaGuardias seger över Tammany Hall innebar inte att korruption och klientelism försvann – det tog sig bara nya former. Efter segern – och de kommande elva åren – behövde ju ledarna för de olika grupper som ingick i alliansen uppleva att de fick något för sitt stöd, förmåner som de kunde fördela i de egna grupperna – och på så sätt visa att de förtjänade att fortsätta vara ledare för dem.

Man kan se varje borgmästarval sedan dess som ett maktspel mellan företrädarna för de olika etniska grupperna i New York.

Italienarna fick en stark ställning i brandkår och offentligt byggande och renhållning – sektorer där jobben ofta gick i arv. Stadens förvaltning och skolväsen blev judiska gruppers belöning, och de svarta fick tunnelbanan, bussarna och vaktmästartjänsterna.

Irländarna fick ha kvar sin dominerande position inom polisen för att de skulle hålla sig lugna efter förlusten av sin totala politiska makt.

Man kan se varje borgmästarval sedan dess som ett maktspel mellan företrädarna för de olika etniska grupperna i New York, och ingen borgmästare har kunnat undvika kritik för att ha gynnat en eller flera grupper på någon annan grupps bekostnad.

Med jämna mellanrum uppstår därför politiskt kaos som samverkar med och förstärker det sociala kaoset i staden. Mest tydligt visade det sig kanske under den tid då den republikanske borgmästaren John Lindsay försökte regera som borgmästare 1966 till 1973.

Vincent J. Cannato skildrar i sitt verk ”The Ungovernable City: John Lindsay and His Struggle to Save New York” stadens accelererande sönderfall under denna period, men verket är samtidigt kanske den bästa analysen av de underliggande problem som gör New York så svår att styra.

Lindsay hälsades av många som en frälsare. Den långe, stilige, vältalige mannen lovade omfattande reformer, och en bättre, renare, lugnare stad. En stad för alla. Reformer och jämlikhet.

Men redan hans första dag på jobbet lamslog transportfacket staden. Åren som kom präglades av ständiga konflikter mellan Lindsay och de mäktiga fackföreningarna. Nästan frenetiskt valde polis, brandkår, lärarfack och transportfacket att gå i strejk varje gång de ansåg att Lindsay inte snabbt nog tillfredsställde deras krav. Och varje gång han besvarade ett facks krav positivt ville ett annat fack genast ha samma typ av förmåner.

Alla fackföreningar var dominerade av det demokratiska partiet, och de hade uppenbarligen ingen avsikt att underlätta livet för en republikansk borgmästare. Dessutom var det nödvändigt för till exempel en irländsk ledare för polisfacket att visa att han minsann kunde förhandla fram samma villkor med staden som den italienska ledaren för brandkårsfacket förhandlat fram för sina medlemmar.

Under Lindsays tid vid makten växte våldet. Morden trefaldigades, företag och industrier lämnade staden, skatteunderlaget minskade – samtidigt som Lindsay lånade pengar för att kunna reformera vård, skola och omsorg. Den allt stramare budgeten som med åren blev nödvändig ökade förstås motsättningarna med facken.

Ingen borgmästare har kunnat undvika kritik för att ha gynnat en eller flera grupper på någon annan grupps bekostnad.

Allt pekar på att Mamdani mycket väl kan bli New Yorks nästa borgmästare; han har likt LaGuardia lyckats appellera till breda grupper som känner sig utanför och lovat dem en bättre vardag och en ljus framtid.

Han leder opinionsundersökningarna inför det ordinarie borgmästarvalet. Han ligger tio procentenheter före tvåan Cuomo, som nu ställer upp som oberoende kandidat.

Men vinner Mamdani så hamnar han i LaGuardias situation – han ska börja belöna ledarna för de olika grupperna som ingår i hans allians, och han måste få dem alla att känna sig lika nöjda, och det dessutom samtidigt. Alla vill vara först i kön när belöningarna fördelas.

Och som var och en som varit i New York vet – den stadens invånare har aldrig riktigt förstått hur man beter sig i en kö.

Kanske kommer Mamdani få säga samma sak som den misslyckade John Lindsay ursäktande sade när han kritiserades för mordvågen och finanskrisen som skakade staden under hans styre:

”But this is still a fun town to live in.”

Donald Trump är dock föga road av tanken på en seger för Mamdani – han har stämplat honom som kommunist och förklarat att det kan bli nödvändigt att låta regeringen ta kontroll över staden.