Åsa Linderborg skrev i början på året en kolumn i AB där hon krävde att “Mohammed” ska få ha en namnsdag i den svenska almanackan.
Det var ett exempel på hur vad som varit icke-frågor görs till stridsfrågor av fanatiska ivrare för det som kallas för “integration”.

Vem har väl tidigare egentligen brytt sig om ifall ens namn finns eller inte fins med i almanackan. Folk i det här landet har väl inte firat namnsdagar sedan staten slutade sända Bertil Perrolfs “Skivor till kaffet” … och det är ju ett tag sedan.
Nu tvingas en debatt fram för att Åsa och andra vill hitta på nya “intergrations”-åtgärder, och människor tvingas till barrikaderna för att försvara att Maltes eller Manfreds namnsdag finns kvar.

Men vi lever i de onödiga debatternas tidevarv.

Varje debatt inför valet har förr eller senare landat i frågan om “integration” – vare sig man diskuterar gängkriminalitet, arbetslöshet eller skolan.
Och alla partier tävlar om vem som har de bästa förslagen för hur staten, regionerna och kommunerna ska “integrera” invandrade människor.

Men låt mig för 4745:e gången förklara att det behövs inga nya åtgärder för “integration”.
Den som kommer till Sverige som någon form av “flykting” får fri skola för sina barn, fri språkundervisning för sig själv, bidrag till bostad och mat, praktikplatser på arbetsmarknaden.

Vad kan man mer begära?
Grädden hälld på moset, räkorna på räkmackan handskalade, serveringen sker på silverfat.

Om integrationen inte fungerar beror det på mottagaren av åtgärderna … som uppenbarligen inte är intresserad av att bli en produktiv del av sitt nya hemland.
Alltså bör personen lämna landet.
Svårare än så är det inte. (Eller så är det svårare än så eftersom byråkraterna på Migrationsverket konstant lyckas med att utvisa produktiva människor, medan bidragstagarna istället får större lägenheter … märkligt).

Men varför tjatar då alla partier om vilka åtgärder som måste tillkomma för att “integrationen” ska förverkligas?

Det beror förstås på att partierna bara är polyper på statens slemhinnor – elakartade utväxter som växer på grund av att något är i fel i kroppen, alltså i samhället.
Partierna och statsbyråkratin existerar och växer av att det finns problem, och de kan växa så länge arbetande människor går med på att betala skatt för att bekosta integrationsinsatser som “åkband på Gröna Lund”.