Innan jag önskar er en glad midsommar, måste jag säga något om DN:s sätt att uppmärksamma denna högtid.

Kulturchefen Björn Wiman skriver i dag följande:

”Men om midsommarhögtiden är svenskarnas stora fest är den också – ofrånkomligen – vår största baksmälla. Vid inget annat tillfälle på året blir vårt predikament, långt upp på jordklotet, så smärtsamt tydligt som i denna natts brutala växling mellan frihet och plikt, klarhet och mörker, frälsning och förtvivlan.”

Någon som känner igen sig? Kommer du att stanna upp i midsommarnattens ”brutala växling” och plötsligt se allt ”smärtsamt tydligt”.

Givetvis drabbar sådana ögonblick ingen som är vid sunda vätskor och som är i besittning av något som påminner om förstånd och förnuft.

Känns som om Wiman vill axla Lars Noréns fallna mantel … snart börjar Wiman väl svassa runt i designerkavajer samt försöker sig på att anlägga blomsterrabatter.

Wiman skriver som om han ville få det svenska folket kollektivt förpassat till dårkistan, eller åtminstone kraftigt medicinerat:

”… att vara svensk är sannerligen ingen klang- och jubelföreställning.”

Wiman verkar mena att svenskens mentalitet har mycket gamla rötter, och att den fångas in i texter av forna tiders utländska besökare:

”En rad utländska betraktare redovisar under besök i Sverige sina intryck. Resultatet är alltjämt dystert. Svenskarna beskrivs som ett tyst och tillknäppt folk, bortkomna i stadslivet och med spriten som enda befrielse från sin förstämning.”

Alltså … den svenska folksjälen är dyster och doftar finkel.

Fast jag förstår inte varför Wiman verkar ha problem med att svensken är dyster. Han arbetar på en tidning som gör allt för att vi ska bli dystra till sinnes, och Wiman själv har i krönika efter krönika förklarat för oss att om vi inte går under i en klimatkollaps, så kommer kommer Putin att invadera oss, såvida inte inhemska nazister innan dess genomfört en statskupp och i snabbt upprättade koncentrationsläger mördat alla som inte snusar, talar någon svensk dialekt samt kan räkna sina anor tillbaka till kung Erik läspe och halte.

Wimans hela skrivargärning går för h-e ut på att driva oss alla ut i ett träsk av förtvivlan.

Vi kan ju därför utgå från att Wiman ser med välbehag på Magdalena Anderssons utlovade tvångsintegration – där de i de utsatta områdena ska få hyran betald i mer välordnade områden. Ledande socialdemokrater har sagt att ”…inom en generation ska alla vara blandade”.

Visst, irakier, syrier, afghaner, och somalier är kända för sitt ljusa och muntra lynne, och sin skämtsamhet … så snart har det väl uppstått ett nytt blandat folk där varje individ formligen spritter av glädje – för som vi alla vet är de utsatta områdena i dag platser fyllda av skratt, glädje, fröjd och gamman.

Wiman tar sig också för att tolka Bellman för att vi riktigt ska förstå:

”Det är här den missuppfattade midsommaren kommer in. Den stora midsommardikten i Bellmans författarskap är Fredmans epistel 23, som inget har med sorglösa frukostar eller glittrande fjärdar att göra. Den utspelar sig i stället i en rännsten utanför en krog i Gamla stan, där en man i svåra plågor begrundar sitt öde…”.

Men det är inte – och har aldrig varit – det svenska folkets mentalitet som är problematisk.

Problemet är – och har varit – de figurer som ska föreställa det intellektuella skiktet i detta folk. Det rör sig om osäkra individer, miserabla till sinnet. De känner sig aldrig tillräckligt uppskattade och förstådda av menigheten … eftersom folket inte jublar åt de intellektuella bedöms folket vara dystert och svartsynt, på gränsen till det svagsinta.

Men … att svenska folket bryr sig föga om de personer som tilldelar sig själva titeln intellektuell gör att man bara kan känna hopp för landets framtid.

Och med detta sagt önskar jag er en glad midsommar!