När den iranske exilprinsen Reza Pahlavi nyligen besökte Sverige och talade inför riksdagen var det nog få som skänkte en tanke åt att han kanske inte skulle ha tillhört en kunglig dynasti om det inte vore för 38 oförvägna svenska officerare. Berättelsen om dem kan ge oss en aning om Sveriges militära förmåga – de gånger viljan finns.
Robotar, drönare, hangarfartyg, flottblockader och en global ekonomi som hotas av ett stängt Hormuzsund – det som händer i och omkring Iran har blivit något som en stor del av världen följer med oroligt intresse.
Uppmärksamheten i vårt land minskas inte av att iranier i exil demonstrerar på svenska gator och torg. En del höjer den gamla iranska flaggan med en sol och ett lejon som bär ett svärd, andra viftar med den islamiska republikens – och så finns det de som tågar under plakat som uttrycker sitt stöd för iranska vänstergrupper.
Men märkligt nog talar vi i Sverige väldigt lite om att det var svenska militärer som lade grunden för det moderna Iran, något som tyvärr ändå inte kunde hindra att landet under 1900-talet och även i vårt sekel skakats av krig och inbördes strider.
År 1911 anländer Harald Hjalmarsson till Persien som ledare för den grupp svenska militärer som accepterat ett erbjudande från landets regering om att träda i persisk tjänst. De ska bygga upp en polisstyrka – ett gendarmeri – med ansvar för att upprätthålla lag och ordning i ett rike där väldigt lite egentligen fungerar. Stråtrövare och beväpnade klaner avgör vad som är rätt och fel och om man ska betala skatt eller följa regeringens påbud.
Hjalmarsson utbildades vid den svenska Generalstabsskolan, men han ansåg att krigsmakten inte erbjöd några större möjligheter – vare sig i karriär eller spänning. Hjalmarssons far hade en gång i tiden sökt sig till USA för att som frivillig delta på nordstaternas sida i det amerikanska inbördeskriget, och där hade han utmärkt sig för sin tapperhet. Sökandet efter ära på slagfältet verkar ha varit ett släktdrag (Harald Hjalmarssons egen son Jarl valde dock en mer fredlig bana och blev ledare för det svenska Högerpartiet.)
Harald Hjalmarsson visade stor effektivitet och byggde snabbt upp en styrka på nästan 10 000 man. Han grundade ett centralt högkvarter, officersskolor och ett svenskt utbildningssystem som fostrade en professionell persisk officerskår. Totalt fanns det under denna tid 38 svenska officerare i kåren.
I det kaotiska Persien kom gendarmeriet tidigt att framstå som den enda moderna och effektiva statliga institutionen.
Men varför hade den persiska regeringen tagit svenska officerare i sin tjänst? Den grundläggande orsaken var att Sverige ansågs vara ett land som stod fritt från de stormakter som dominerade Persien. Länge hade Storbritannien och Ryssland kämpat om kontroll över området, men till slut hade man beslutat sig för att dela upp det mellan sig i olika intressesfärer. Ryssland fick inflytande över den norra delen av Persien och engelsmännen över den södra delen.
Innan dess hade den regerande shahens styre lett till ett sådant missnöje att befolkningen enades och framtvingade en konstitutionell reform och instiftandet av ett parlament. Den allians som uppstått för att genomdriva revolutionen 1905 bestod av flera grupper:

Ämbetsmän och intellektuella. De var missnöjda med statens finanser och avsaknaden av infrastruktur på alla områden. Skatteindrivningen fungerade inte och shahen och hans talrika släktingar plockade pengar ur statskassan när de tyckte att de behövde det.
Köpmän som ville ha ordning, säkra handelsvägar och skydd mot utländsk konkurrens.
Det shiamuslimska prästerskapet som blivit alltmer kritiskt mot att shahen utmanade deras rätt att avgöra om lagar och avtal var i linje med de religiösa ledarnas tolkningar av Koranen.
Redan den föregående shahen Naser al-Din hade ställts inför motstånd från dessa grupper under sina 48 år vid makten. Hans tid på tronen kännetecknades av ett synnerligen luxuöst leverne – bara omkostnaderna för att shahens 84 hustrur skulle kunna leva ståndsmässigt innebar en stor belastning på statskassan. Statens institutioner fungerade inte, och de som existerade präglades av korruption – man kunde till exempel ärva tjänsten som skatteindrivare, och eftersom kontrollen över vad som drevs in och vad som sändes till statens skattkistor var obefintlig stod shahen inför ett ständigt hot om att inte ha medel för sina önskemål. Detta gjorde att han slöt avtal med utländska intressen för att få in pengar – inte bara för sin egen del utan för att han såg det som ett sätt att modernisera landet. År 1872 slöt shahen ett avtal med affärsmagnaten Paul Julius Reuter. Koncessionen innebar att Reuter fick kontroll över persiska järnvägar, telegraf, kvarnar, fabriker och gruvdrift i utbyte mot en fast summa under fem år och 60 procent av alla nettointäkter i 20 år. Omvärlden häpnade – aldrig tidigare hade ett lands härskare mot betalning överlåtit hela sitt lands tillgångar, naturrikedomar och framtida möjligheter.
Protesterna från alla delar av landets befolkning blev omfattande och shahen tvingades bryta avtalet efter ett år.
Arton år senare var det emellertid dags igen – Naser al-Din ingick ett avtal med en engelsman som innebar att dennes bolag fick monopol på all odling, förädling, försäljning och export av tobak.
I det motstånd som utvecklades mot avtalet stärktes alliansen mellan det shiamuslimska prästerskapet – som sedan länge sett sin lagtolkande makt utmanad av shahen – och basarernas köpmän, som alltmer drabbades av att shahen gav utländska affärsintressen fria tyglar.
Den ledande imamen utfärdade därför en fatwa mot all form av befattning med tobak, och Naser al-Din tvingades bryta avtalet och betala en stor summa som kompensation till det brittiska bolaget. Detta ledde i sin tur till att shahen tvingades låna det beloppet av Ryssland, och man blev sålunda ännu mer beroende av tsarens välvilja.
Shahen hade redan tidigare alltmer lutat sig mot ryska och brittiska företag för att kunna hantera utgifterna för sitt leverne – ett stort harem kostar en del i drift.
Naser al-Din mördades 1896 och efterträddes av Mozaffar ad-Din, som ägnat sina 35 år som kronprins åt ett än mer vidlyftigt playboyliv än sin far. Mozaffar ansågs som så oduglig att han aldrig tillfrågades av sin far om sin syn på statens angelägenheter. Kanske bör man därför inte förundras över att Persien sjönk ännu djupare ner i skuld och kaos under hans tid som regent. För att hantera de stora skulderna till Ryssland och Storbritannien lånade han ytterligare pengar av just dessa länder, alltså Ryssland och Storbritannien. Misskötseln av riket kröntes med att Mozaffar ad-Din 1901 gav ett engelskt bolag exklusiv rätt till all olja i större delen av Persien.
Det var under hans tid som motståndet blev så stort att han tvingades ge efter och gå med på att ett parlament inkallades. Det parlament och den regering som då fick makt beslutade även de – för att kunna skapa ordning och säkra oberoendet – att luta sig mot utländska krafter, men de valde stater som stod fria från Ryssland och Storbritannien.
Svenskar kallades alltså in för att skapa en ordningsmakt, belgare för att ordna upp tullväsendet och en amerikan – Morgan Schuster – fick i uppdrag att bringa reda i statens finanser.
Schuster svepte in som en ökenstorm och började centralisera skatteväsendet, ta kontroll över provinsernas inkomster och riktade in sig på rika personer som stod under ryskt beskydd. För att kunna genomföra skatteindrivningen började han bygga upp en egen polisstyrka.
Den ryska regeringen såg Schuster som ett hot mot sitt inflytande i Persien. Han hade konfiskerat tillgångar från shahens bror, och eftersom denne var Rysslands handgångne man i Persien såg sig ryssarna tvungna att protestera. När Schuster inte lät sig avskräckas, utan även skickade in sina skattepoliser i den ryska inflytelsezonen, krävde de hans avskedande och utvisning samt sände in egna trupper i området.
Parlamentet tvingades nu ge vika och Schuster, som tillträtt sitt uppdrag i maj 1911, tvingades lämna det i december samma år. Hans bok om denna period i sitt liv – ”The strangling of Persia” – är fortfarande högst läsvärd, då den blottlägger de grundläggande problem och de inre motsättningar som dagens Iran än i dag brottas med.
Under den tid den konstitutionella regeringen fick verka pågick en konstant maktkamp mellan regeringen och den nye shahen Mohammad Ali. År 1907 försökte denne shah sig på en kupp och lät sin kosackbrigad bombardera parlamentet. Kosackbrigaden var en militär enhet som skapades av Naser al-Din på 1870-talet och som fungerade som shahens personliga livvakt, men den var även den ryske ambassadörens eget garde.
Men försöket att återinföra enväldet mötte så stort motstånd att Mohammad Ali tvingades i exil, och hans son Ahmad utsågs till shah.
Regeringens och parlamentets skapande av det persiska gendarmeriet fungerade även som en motvikt till shahens kosackbrigad, och i ett antal operationer visade den sin och de svenska officerarnas effektivitet. Under Shirazexpeditionerna krossades lokala klanbaserade rövarband längs handelsvägarna i de södra delarna av landet. I kampanjerna i Hamadan förintades Abbas Khans banditmilis; Abbas själv sköts till döds av den svenske majoren Boris Möller.

1915 kallades de svenska officerarna hem av sin regering, som inte ville att landets neutralitet skulle riskeras efter det att första världskriget brutit ut året innan. Både Ryssland och Storbritannien hade alltid sett med misstro på de svenska officerarna i persisk tjänst – kanske för att många av svenskarna varit öppet fientliga mot det ryska och brittiska inflytandet och sett med sympati på Tyskland som en motkraft.
Men alla svenska officerare hörsammade inte regeringens uppmaning. Sexton av dem valde att stanna.
Harald Hjalmarsson efterträddes av Per Nyström (1915–1916), som emellertid inte ansågs tillräckligt tyskvänlig av officerskollegorna och efterträddes av Gustaf Edwall, som ledde kåren fram till 1918, då Tage Gleerup övertog ansvaret och ledde gendarmeriet fram till 1921. Det året genomförde politikern och tidningsägaren Zia od-din Tabatabai en statskupp för att säkra en demokratisk ordning och struktur i landet. Maktövertagandet var möjligt eftersom han hade stöd av kosackbrigaden, som leddes av Reza Khan Pahlavi, som hade arbetat sig upp i graderna, från menig till general, och vars mål – som han höll hemligt till en början – var att omskapa Persien till en republik i stil med Kemal Atatürks omdaning av Turkiet.
Zia od-din Tabatabai tvingas tidigt bort från sin position, men Reza Pahlavi blir kvar som krigsminister och är snart landets mäktigaste man. År 1925 avsätts den siste shahen av Qajardynastin och 1926 kröner sig Reza Pahlavi till shah. Han inleder en frenetisk moderniseringsprocess och skapar en stark centralmakt.
Hans viktigaste verktyg blev den nya armé som han byggt upp åren dessförinnan, och stommen i denna armé utgjordes av det persiska gendarmeriet. Utan den tungt beväpnade polisstyrka som under några få år skapades av svenska officerare hade Iran aldrig trätt in i den moderna tidsåldern.
Sedan är det en annan historia hur det arvet har förvaltats.