Människans förmåga att tänka ut nya fantasier och utopier om hur samhället borde fungera är lika stor som hennes oförmåga att skapa sig själv en fungerande vardag. Det är därför de där storslagna utopierna aldrig fungerar, de är resultatet av opraktiska människors dagdrömmar.

”En lätt fanatisk böjelse för utopier…” – om mänsklighetens mörkare sidor 1

Fast det finns förstås utopier som är begränsade i sin vilja att förändra, de är mer lite prilligt förvirrade som Lady Mary Foxs Account of an Expedition to the interior of New Holland, som utkom 1837. Mary var oäkta dotter till William IV – och hennes mor var aktrisen Dorothea Jordan med vilken William fick sammanlagt tio barn. Så Mary behövde aldrig känna något utanförskap på grund av sin börd eftersom hon hade nio syskon i samma situation.
Mary levde ett ganska bekvämt liv, och när hon skulle formulera sin vision om ett bättre framtida samhälle är det mest utmärkande att måltiderna alltid är i bufféform – inga uppsträckta stela middagar där tjänstefolket vandrar ut och in med olika rätter.

Dessförinnan hade en annan adelsdam 60 år tidigare publicerat sin utopi. I A Description of Millennium Hall skildrade Sarah Scott sitt idealsamhälle, och det man minns efter läsningen är att alla har det bra och att det i de prunkande trädgårdarna sitter kvinnliga dvärgar och spelar cembalo.

(Manliga författares utopier från den tiden och den miljön diskuteras i kommande avsnitt – bland annat det verk där man hos utopisten anar en viss upphetsning när han beskådar hur unga pojkar river sönder sina byxor när de klättrar i träd.)

Vi står här inför två verk av mer välmenande brittiska damer från överklassen. Alla ska få det bra, lite oklart hur, någon slags omfördelning av samhällets rikedomarna har skett – och det vi ställs inför är resultatet. I Scotts berättelse refereras det ibland till en ”patriotisk kung” som man väl får anta genomfört samhällsomdaningen.

Den som läser tidiga utopier kan inte undgå att notera att i det i det framtida lyckosamhället egentligen inte skett någon mer djupgående förändring av människorna. De är som de var tidigare … innan den stora omställningen … det enda som hänt är att allt omfördelats.

Nästan ingen av författarna ställer frågan om vad det är för fel på människorna – oavsett vilket socialt skikt de tillhör – eftersom de uppenbarligen anser att det ”bara” behövs en stor förändring av samhället.
En rimlig fråga författarna borde ha ställt sig är väl: vad är det för fel på människor som låtit tillvaron bli sådan att det behövs en utopi? Och om deras svar skulle bli: ”… utvecklingen och det nuvarande tillståndet beror på att en del utövat våld och förtryckt andra” … blir vi inte så mycket klokare.

Varför inte?
Jo, för då borde utopiförfattarna ställa sig frågan:
”… kan de förtryckta massorna utan problem skrida in i det nya mer välordnade samhället, där alla livnär sig på saftiga frukter de plockar från träden … som dessert alltså … efter det att stekta sparvar flugit in i deras munnar. Den måltiden får avrunda dagens aktiviteter som bestått i att sjunga, dansa och eller plita ner några dikter”.

Om svaret på den frågan är ”ja” måste vi väl förundrat klia oss i huvudet och fundera på om de verkligen är förtryckta om de omgående är kapabla till detta … bara allt fördelas lika.

”Hopp, liksom förtvivlan, är en slags distraktioner, som ställer sig i vägen och försvårar för oss att se horisonten tydligt”, konstaterar Paul Kingsnorth.

Människors hopp och förtvivlan får dem att vilja omdana samhället, de flyr från frågan om ifall de kanske behöver omdana sig själva. Visst, en del byter jobb, politisk ståndpunkt, partner, stad, diet eller träningsform – men det innebär inte att de omdanat sig själva.

Det som intresserar mig är hur svårt det är för min kultur att utan att blinka studera livets mörka sida. Det förefaller mig som om vi till exempel blickar tillbaka på den medeltida kulturen så ser vi ett samhälle som vågar möta död, smärta, och begränsningar – eftersom det är tvunget. Vårt samhälle som är progressivt, och teknologiskt och som verkar ha en lätt fanatisk böjelse för utopier, blir upprört när någon pekar på mänsklighetens mörkare sidor, eller den värld vi skapat. – Paul Kingsnorth

Min egen inställning till utopier kan väl sammanfattas med Alexander Cockburns ord om att ”The Golden age is in us”.
En del blickar bakåt efter en guldålder som ska återskapas, andra blickar framåt efter en guldålder som komma skall.
Ingen tittar på sig själv.
(Fortsättning följer)

Boris Benulic