Den som läser reseskildringar och guideböcker till Ligurien möts av det vanliga orerandet om hur fantastiskt det regionala köket är och hur det beror på den höga kvaliteten hos råvarorna, och de rika gåvorna från jord och hav som folket i regionen kan avnjuta.
Trams.
Det liguriska köket är – liksom så många andra italienska kök – ett fattigmanskök. Man talar i Italien om de ”heroiska köken”, där både odling och användning kräver kamp och tålamod … och skicklighet.
Vad gör man i Ligurien om man bara kan fylla sin ravioli med örter och lök? Man fritterar dem och får gattafin.
Peston som en gång skapades i området är också ett exempel på att man tar det man har; basilika, olivolja, vitlök, pinjenötter, rivna ostskalkar.

Rapallo, dag 2: Ligurisk lutfisk

Allt tas alltså tillvara – givetvis även ostskalkar. Av dem kan man skapa buss – den görs på ostrester som hackas och rivs, läggs sedan i lerkärl … då och då tillsätter man mjölk för att få fart på fermenteringen. Till slut har man en mycket smakrik ostkräm som används för smaksättning i allt från soppa till polenta. Smaken kan givetvis skifta från sats till sats, vilket bara gör det hela mer intressant.

Och havet må vara fyllt med fisk, och de som livnär sig på att fiska är – och har varit – många. Men den liguriska vardagskost som hämtas från havet präglas av sardiner och torkad torsk.
Jag gissar att de finare fiskarna fördes inåt land till de stora städernas marknader … och … än sen?
Kan man tänka sig något mer delikat än torkad torsk tillredd med pinjenötter, hasselnötter, valnötter och oliver?
Eller stekta sardiner fyllda med vitlök, örter och torkat bröd uppblött i mjölk?

När jag läser om Yeats, Pound och andra författares tid och umgänge i Rapallo får jag ingen känsla av att mat betyder något speciellt för dem. När Yeats fru inviterar en vän i staden till julmiddag förklarar hon att menyn är begränsad … det kommer att serveras kokta ägg. Kokerskan har ledigt över jul.
Yeats själv verkade inte ha några invändningar mot detta. Kan verka underligt eftersom han påstår att allt i denna värld består av ”de som äter och dem som blir ätna”, men här ställs vi inför ätandet som symbol; som när Yeats vackert talar om hur ”skuggorna äter månen”.
Det finns en gastropub i London som döpts efter Yeats och jag kunde vid ett besök förstå varför namnet var ett lämpligt val; högdragen, lite småilsken personal och kockar som uppenbarligen var ointresserade av vad servitörerna skulle tvingas bära ut till gästerna.

Lite annorlunda är det med Pound, han kan i Walt Whitmans efterföljd tala om hur även han vill sluka hela världen, det hör till bilden som ska skapas; poeten som levnadsglad och matfrisk. Äta av allt, smaka på allt. Men det är bara metaforer – även om Pound hävdade att ”naturens föremål är alltid den mest lämpade symbolen”. Problemet är att Pound inte visste så mycket om naturen, som när han menade att:
”Avseende persikans och aprikosens smaker gäller att de inte förändras från generation till generation, men även att de inte heller kan överföras genom läsande av böcker”.

Det finns ju rätt många faktorer som gör att grödor och frukter kan förändras i smak från säsong till säsong. Och hade Pound betänkt detta hade hans – i och för sig korrekta tankegång – kunnat uttryckas på ett djupare sätt.
Och det är inte människor som njuter av mat Pound avser när han säger:
”De stora upptäckterna görs av frossarna och de omättliga”.
Det är tvärtom, för han fortsätter:
”Den som glömmer bort att äta och sova hungrar efter sanningen…”.
Pound står alltså för en asketisk hållning till ätandet, det är läsning man ska frossa i.
Tankeverksamhet är det viktiga – och mat behövs inte ens som bränsle.

Trots detta uppenbara ointresse för mat blev det ändå intensiva diskussioner om ätande som under en period kom att utmärka umgänget mellan Pound, Yeats och Aldington – diskussioner som avsatte spår i allas skrivande.
Det de diskuterade var det storslagna i att äta ett människohjärta – och hur man bör göra när den måltiden är över.
Varför?
Det går vi in på i morgondagens resebrev – och då diskuterar vi också de politiska skillnader som kom att utvecklas mellan Yeats och Pound, och vad vi kan lära oss av dem.

I kväll ska jag ägna mig åt att äta testaroli, en föregångare till våra dagars pasta. Testarolin uppkom i antikens etruskiska civilisation, och kommer att serveras med pesto och ugnsbakade oliver.

Boris Benulic