Nelson Mandela hamnar alltid högt upp på de där listorna som ibland sätts ihop efter det att något institut frågat ett antal personer vilka individer i historien de beundrar mest. Då brukar Mandela ha sällskap av Buddha, Moder Teresa, Churchill, Jesus och en eller annan amerikansk president … vem den sistnämnde blir beror mest på politisk konjunktur.

När Nelson Mandela levde brukade han dessutom alltid hamna topp-tre på listorna över årets mest beundrade person. Vi lär få se hans namn på listor av detta slag långt in i nästa millennium – det skulle inte spela någon roll om alla i Sydafrika dog efter det att det totala inbördeskriget brutit ut i landet och alla, precis alla, försökte trä bildäck över vem som än kom i deras närhet – och sedan tända på den olycksaliga individen efter att denne också dränkts in i bensin.

Det spelar liksom ingen roll vad som händer i Sydafrika.

Och det händer mycket där.

Dock inget bra.

Om vi bortser från små öar i Västindien så toppar Sydafrika mordstatistiken i världen, – vilket gör att risken att mördas är större än i kartellkrigens Mexiko.

Antalet mord har ökat stadigt sedan 1994 då apartheidregimen föll.

Även antalet arbetslösa har ökat under hela denna period – de sista åren under apartheid låg arbetslösheten strax över 20 procent, i dag ligger den kring 30 procent om man ser till aktivt arbetssökande. Räknar man in personer som saknar försörjning genom arbete, men som inte söker sådant blir siffran 40 procent. I gruppen arbetssökande mellan 15 och 24 år är 60 procent utan arbete.

Så här skulle man kunna fortsätta och redovisa statistik för våldtäkter, korruption, och grova våldsbrott. Vilka faktorer man än mäter är det uppenbart att kurvorna pekar nedåt allt sedan 1994, året då Nelson Mandela blev president.

En vanlig argumentation till försvar för Sydafrika, ANC och Mandela var länge att allt var apartheids fel, och det var möjligen en argumentering som fungerade de första åren. Men nu har det gått 30 år sedan apartheid försvann, och det är inte på det viset att det blir lite, lite bättre för varje år som går – det blir mycket, mycket sämre.

Efterhand började en annan sorts argumentering att utvecklas till försvar för det nya Sydafrika, eller snarare till försvar för Nelson Mandela. Sydafrika fungerade innan apartheids fall som ett exempel på kolonialismens ondska, noggrant redovisades antalet fattiga, och arbetslösa svarta, liksom antalet fängslade och dödade. Sådant fungerar inte när dessa siffror blir mycket värre efter apartheids fall. Alltså talar man tyst om utvecklingen i Sydafrika i dag.

Man koncentrerar sig istället på ett fortsatt helgonförklarande av Nelson Mandela, han rycks loss ur den faktiska och historiska verkligheten. Han blir som Jesus, en person skild från det som kom efter honom, en profet utan ansvar för religionskrig eller kättarbål.

Man lyfter fram några Mandela-citat om fred och försoning och så kvalar han in bredvid Jesus och Buddha.

Nelson Mandela är ju lite mer av färskvara än Jesus och Buddha, och därför mer användbar i en värld präglad av konflikter mellan raser och religioner. Hans budskap om fred, frid och försoning placerar varje rörelse på det södra halvklotet på en högre moralisk grund än de som lever i det Europa som en gång koloniserade resten av världen.

Därför är Nelson Mandela användbar för politiker och media, men då måste de undvika om det nya Sydafrika han starkt bidrog till att skapa.

Dessutom är Mandela som helgonbild användbar för att i västvärlden få människor att känna skuld och skam för sin historia – alla migranter blir på något sätt bärare av fridsfursten Nelsons budskap, och vi kan bara böja vårt huvud och ge upp det som är vårt.

Men hur var den verklige Nelson Mandela?

Som vanligt får man en bra bild av en person om man betraktar den personens äktenskap och förhållanden – och det får man i den förra året utkomna ”Winnie and Nelson: Portrait of a Marriage” som man kan betrakta som Jonny Steinbergs obduktionsprotokoll över Nelson och Winnie Mandelas äktenskap.

Den allmänna bilden av äktenskapet i medierna under de årtionden Nelson Mandela satt fängslad var att Winnie höll samman familjen samtidigt som hon deltog aktivt i befrielsekampen och hade en ledande roll.

Journalister spelade med i ANC:s propagandabild där Nelson var nationens fader och Winnie nationens hårt kämpande moder. De som då och då stötte ihop med en stupfull Winnie hånglande  med någon av sina många älskare höll tyst om detta. Värre är att man mycket länge valde att tiga om den maffia Winnie byggde upp omkring sig i form av ”Mandela United”, en organisation som huvudsakligen påstods vara en fotbollsklubb – men dess medlemmar ägnade sig åt utpressning, langning, beskyddarverksamhet, våldtäkt och om så behövdes mord. Och det var inte aktiviteter riktade mot vita boer eller engelsmän,; offren var andra svarta i kåkstäder som Soweto. Det var de som fick betala för Winnie liv i relativ lyx.

Winnie Mandelas kriminella verksamhet betraktades förnöjt av apartheidregimens polis som lät henne hållas. Maffian i Soweto gav polis och säkerhetstjänst utmärkta möjligheter att infiltrera organisationen och därmed skaffa sig information om ANC:s verksamhet, och några moraliska betänkligheter mot morden och övergreppen hade man förstås inte utan såg det som relativt oproblematiskt att svarta dödade svarta i kåkstäderna. Möjligen såg man det till och med som något gott eftersom Winnies maffia knappast höjde ANC:s status bland svarta som ville se ett annat Sydafrika.

Men vad visste Nelson om detta? Han satt ju i fängelse.

Men som Steinberg visar varnade andra ledare i ANC under sina besök i fängelset i årtionden Nelson för följderna av vad Winnie ägnade sig åt. Men Nelson lyssnade inte. Winnie fick fortsätta med sin kriminella verksamhet.

När regimen till slut slår till mot Mandela United och Winnie är det i samband med mordet på en 14-årig medlem i klubben som misstänks för att vara informatör. Den som mördar pojken är en ledare i klubben – som själv är informatör.

Han kommer att dömas till livstid, men Winnie döms 1991 bara till sex år i fängelse för sin delaktighet, ett straff som sedan omvandlas till böter.

Mandela United var inblandat i dussintals mord, men när Sannings- och försoningskommissionen efter apartheidregimens fall skulle uttala sig i ärendet kom man fram till att processen mot Winnie var en följd av politiska omständigheter, och att Winnie hade varit lite ”försumlig” i fallet med den mördade pojken. Biskop Tutu som ledde förhandlingarna ville att Winnie skulle be om ursäkt för denna ”försumlighet”, men Winnie vägrade.

Att det till slut blev en rättegång mot Winnie berodde förvisso på politiska omständigheter. Nelson var nu frigiven och förhandlingar pågick mellan ANC och apartheidregimen – och för att försvaga ANC:s rykte som rättfärdighetens förkämpar drog polisen igång processen mot Winnie.

Alltså.

Nelson är ute ur fängelset, har flyttat ihop igen med Winnie … som står inför rätta anklagad för att ha byggt upp ett mordiskt imperium.

Tar Nelson avstånd? Slänger han ut Winnie ur ANC (vilket han enligt andra ledare borde gjort årtionden dessförinnan)?

Nej, det gör han inte.

Tvärtom.

Han sätter in hela sin auktoritet för att stärka Winnies ställning i ANC.

1990 när ledare för ANC i Soweto ska väljas är avskyn för Winnie så stor i den svarta slumstaden att hon inte blir vald.

Nelson organiserar då en kampanj som etablerar en parallell ANC-organisation i Soweto – och tvingar genom påtryckningar fram att Winnie får leda den.

När det strax därefter ska hållas val till en regional styrelse ställer sig Nelson, tillsammans med sina beväpnade livvakter, på scenen under omröstningen (som sker genom handuppräckning).

Winnie blir vald.

Och det är Nelson som ser till att Coca-Cola (!) betalar Winnies rättegångskostnader.

1992 skiljer sig Nelson från Winnie, men då har han sett till att hon har en stark position i ANC, hon blir minister några år senare, och är en ständigt närvarande maktfaktor i den starka falang – i eller utanför ANC – som kräver total expropriering av vitas egendom.

Vid hennes begravning 2018 höll president Cyril Ramaphosa ett av talen och förklarade att:

”Winnie levde ett liv i folkets tjänst, det var ett liv präglat av medkänsla … som andra stora ledare i sin förstod hon att det lidande hon fick utstå skulle leda till ett bättre samhälle”.

Det ljugs alltid mycket på begravningar. Möjligen är det här ett av de värsta exemplen.

En bättre formulering hade varit:

”Det lidande Winnie lät andra utstå ledde till ett sämre samhälle”.

Vad vi själva kan lära av detta?

En sak är att aldrig bry sig om att lyssna på dem som argumenterar med hänvisning till Nelson Mandela. De hänvisar till en person som aldrig funnits, och den verklige Nelson … och hans fru …. kan man möjligen studera om man vill lära sig hur man bygger upp en organisation som tar makten för sin egen vinnings skull.

Det är mycket möjligt att det fanns en annan samhällsordning än apartheid som skulle varit bättre för svarta och vita i Sydafrika.

Vad vet väl jag.

En sak vet jag dock säkert på.

Nelson Mandela och hans ANC hade inte den andra, och bättre samhällsordningen, som mål.

Boris Benulic