Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 maj 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Första gången jag söp mig berusad var jag tolv år. Under en sommar på min morfars bondgård bestämde jag och min kusin oss för att vi skulle göra som de vuxna.
Min kusin gick ned till bykrogen och köpte fyra öl och en flaska vin. Vi gick till lagårn, tog fram en kortlek och korkade upp de första ölflaskorna.
Precis som de vuxna. Vi hann inte ens smaka på vinet innan vi båda föll baklänges, stupfulla.
Men den tidiga upplevelsen har inte gjort att jag tycker mindre om sprit. Jag kan svårligen tänka mig en av mina 16-timmars arbetsdagar utan 16 centiliter whisky som avslutning.
En centiliter för varje timme. Det ligger något poetiskt i det. Och så är det ett effektivt sätt att gå ned i varv.
Så jag vill inte gärna tänka mig ett liv utan sprit och — med tanke på mina konsumtionsvanor — ganska mycket sprit.

Trots detta tycker jag att man ska återinföra motboken, och begränsa den mängd sprit som svenskar får hälla i sig. Det beror inte på att jag är orolig för mina egna dryckesvanor, det beror på att jag inte vill dricka kvinnoblod och barnatårar.
De statistiska sambanden är numera så tydliga och starka att de inte går att ifrågasätta. Ju mer svenska folket dricker, desto fler kvinnor misshandlas. Och då talar vi inte om örfilar och ett svullet öga, vi talar om knäckta näsben och revben. Söndersparkade njurar.
Och vi talar inte om något hundratal, vi talar om tiotusentals varje år.

Många av dessa kvinnor misshandlas i sina barns åsyn, och många av dessa barn misshandlas också.
Och dessa offer blir fler ju mer svenskarna dricker.
Ett vanligt och fånigt argument mot begränsningar av alkoholutbudet är att man inte ska inskränka individens frihet. Men varje ökning av spritkonsumtionen innebär faktiskt att kvinnors och barns frihet inskränks. En del mäns frihet att supa innebär deras familjers ofrihet och ingen individ har rätt att kränka andra individer.
Alltså bör motboken återinföras, och vi får nöja oss med en begränsad ranson per månad. Hur stor den ska bli kan vi alltid diskutera; det viktiga är att vi begränsar intaget för dem som inte kan behärska sitt drickande.
En första löjlig invändning mot detta är att förekomsten av smuggelsprit och hembränning gör regleringar omöjliga.
Men se bara vad som händer när lördagsöppet på Systembolaget införs; de anmälda fallen av kvinnomisshandel ökar med några hundratal. Ett enkelt bevis för att varje uppdämning av spritfloden gör nytta.
En annan dum invändning är att vi måste ta bort spritrestriktionerna för att vi nu är medlemmar av EU. Det kopplas ofta ihop med argumentet att vårt EU-medlemskap gör oss mer västeuropeiska och därmed mer civiliserade.
Vad man då egentligen säger är att det är ett civilisatoriskt framsteg att spöa kvinnor och barn, vilket väl är en något märklig definition av det ordet.

Givetvis har vi alla möjligheter i världen att värja oss mot EU-regler som ökar supandet. Det går att fylla telefonkataloger med exempel på medlemsstater som fått undantag på viktigare områden än så, det är bara en fråga om politisk vilja.
Och det är den som saknas, för som vanligt ser våra politiker det som ointressant att i praktiken försvara kvinnors och barns rättigheter och de vill uppenbarligen inte minska sina egna möjligheter att höja bägaren.

Boris Benulic

Kommentar: Jo, jag är libertarian och får ont i inälvorna av inskränkningar av alla försök att begränsa människors frihet och möjlighet att fatta egna beslut.
Men den som har supit ner sig har ingen fri vilja att begränsa. Och en levande samhällsgemenskap vill givetvis skydda en sådan persons nära och kära. Motbok och verklig tvångsvård i arbetsläger synes mig därför vara det som ger verklig frihet.
Även för den som supit ner sig.