Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 26 september 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Förr — ja, på den tiden då det ansågs fint att arbeta — fanns det namn för sådana typer som inte ville slita hårt. De kunde kallas latmaskar, drönare och lättingar. Eller pratkvarnar.
I dag kallas de för minglare.
Det låter litet finare, men det är samma sak — mingel är tillställningar för de arbetsskygga.
I dagarna har det kommit ut en handbok som ska lära oss att mingla. Författaren säger sig ha upptäckt att många tycker att det är obehagligt att vandra runt på mingeltillställningar.
Är det så konstigt då? Att tillbringa tid i en lokal där man inte känner någon, och samtidigt som man balanserar konstiga snittar och ett vinglas, ska man berätta om sig själv och visa intresse för omgivningen.
Någonstans tog de andra över — de som inte gillade att arbeta, utan som älskar att slösnacka. Förr var det viktiga dina yrkeskunskaper, i dag är det uppenbarligen så att det som kallas ”social kompetens” är det som på alltför många arbetsplatser och i alltför många sammanhang, bestämmer din ställning och lön.
Och den stora uppvisningsplatsen för den sociala kompetensen är just minglet.
Friedrich Engels konstaterade en gång att vi människor träder i relation till varandra genom vårt förhållande till naturen, tekniken, vetenskapen och samhället. För att åstadkomma vissa saker behöver vi ibland samarbeta — och ibland behöver vi slippa andra.

Behöver jag samarbeta för att förändra eller skapa, uppsöker jag de människor som har de kunskaper, den teknik eller de anläggningar jag behöver. Jag drattar väl inte runt och skvimpar skumpa på ett mingel och byter visitkort?
Människor som har tid för sådant fyller mig alltid med misstänksamhet — varför sitter de inte vid skrivbordet och arbetar eller studerar det som sker på datorns skärm? Minglarna säger att det alltid är roligt och nyttigt att lära känna nya människor.
Absolut — nya människor du har nytta av för att kunna genomföra dina mål och drömmar, men jag hinner inte etablera kontakt med alla de jag skulle behöva etablera kontakt med. Varför skulle jag då bry mig om att träffa nya människor som jag inte ens vet vad de heter eller gör?
Så alla ni som gillar mingel — fundera på varför ni gör det och om ni liksom inte har missförstått en hel del om livet. Och det är inte så att jag inte gillar fester. Som den goda chef och sjörövarkapten jag är slår jag då och då tappen ur en tunna rom och låter manskapet dricka. Men då är det som en belöning för hårt arbete. Mingel innebär att du belönas för att du inte jobbar.

+ Bokmässan. Massor av böcker.
– Bokmässan. Kulturkoftemingel.

Boris Benulic

Kommentar: När skogen blev för mörk och hotande, när vädergudarna uppenbarligen vredgades, när ingen verklig ledare fanns för stammen, när morgondagen var osäker … Då samlades våra förfäder runt lägerelden och gnagde på en bit märgben.
I dag samlas människorna runt fikabordet … i grund och botten av samma skäl.