En tämligen stor del av mitt liv har jag livnärt mig på att skriva, vilket innebär att jag också en nästan lika stor del av mitt liv skämts för hur jag livnär mig.
Att sitta och skriva är på något sätt omanligt, vare sig det rör sig om noveller, tidningsartiklar, essäer, romaner, krönikor eller dikter.

Enda gången jag inte skämts för mitt skrivande var när jag under några år skrev reklamtexter för Volvos entreprenadmaskiner. Dels kan det ha berott på entreprenadmaskinerna i sig; en 50 tons hjullastare hör till den manliga sfären, och riktigt manligt kändes skrivandet efter det att Volvo BM köpte amerikanska Euclid. Då fick jag skriva texter om de stora fördelarna hos monstermaskiner som kunde rulla upp ur dagbrotten med en last på 260 ton.
Reklam i sig kändes dessutom manligt, man bidrog att erövra något som fanns på riktigt, en marknad där man transporterade jord, sten, malm och timmer.

Jag är mycket väl medveten om att det i dagens samhälle säkert anses som en märklig ståndpunkt att beteckna skrivande som omanligt, detta emedan själva begreppet ”manlighet” mest numera får beteckna ett kluster av mentala sjukdomar.

Dock är jag nog inte ensam om att känna skam på grund av att jag livnärt mig genom att skriva – jag tror att man i den känslan av skam kan finna förklaringen till rätt många skribenters missbruk och med åren tilltagande sociala utanförskap och mentala förfall; exemplen är många mellan Ernest Hemingway och Hunter S Thompson. Hur manliga de än försökte vara i sitt skrivande om ensamma, starka tysta män som krigar eller jagar (Hemingway) eller som speedade av alkohol och amfetamin ger sig in i kriminella miljöer och skildrar bikers, politiker och kasinon (Thompson) – så räckte det inte för att skapa känslan hos dessa två av att vara riktiga män. Inte ens det ständiga eviga och maniska rökandet, krökandet och gökandet fick dem uppenbarligen att känna sig levande och manliga.

Så de tog livet av sig. Hemingway använde inte som det ofta påstås ett Boss hagelgevär, utan ett gevär från W. & C. Scott & Son som var avsett för lerduveskytte.
Thompson föredrog pistoler och använde därför en Smith and Wesson Model 645.

Själv har jag försökt hantera skrivarskammen lite mer stillsamt, i ungdomen genom att spela fotboll och handboll, klart manligt, därefter genom ett ständigt späkande på gymmet. Möjligen fanns – och finns – det i det senare fallet med gymbesök ett moment av självbestraffning för det egna plitandet.
Jag tror inte jag har varit ensam om att hantera skrivarskammen på detta sätt. Varför tror ni Kafka simmade frenetiskt, vad tror ni drev Nietzsche återkommande till flera mil långa vandringar? Kanske var det en självvald späkning och självbestraffning – vi ser författaren och filosofen i skepnaden av en flagellant.

Min skrivarskam har inte minskat med åren. Jag grubblar alltmer över det personligt deformerande i att försörja sig genom att skriva, men också allt oftare över om skrivande i sig är problematiskt, även om man inte försörjer sig på det sättet (nej, jag tänker inte hävda att det är farligt att plita ner en inköpslista när man ska till ICA Maxi … eller förresten … det kanske jag är på väg att hävda. För vad säger att du inte kan lägga allt du ska handla på minnet?)

Kan man härleda det moderna samhällets problem – och de äro inte bara många utan otaliga – till just skrivkonsten?
Började allting när människan lärde sig att skriva? I en videohälsning till sina läsare i början på sommaren kallade Paul Kingsnorth skrivkonsten för den ”ultimata teknologin”.
Först studsade jag över uttrycket. Den ultimata teknologin? Den slutgiltiga teknologin?

Vad menade Kingsnorth? Den tekniska utvecklingen har ju varit enorm sedan kilskrift och hieroglyfter.
Men det han menar är att skrivkonsten kapade våra band till naturen, mellan människor och till vårt eget inre. Skrivkonsten gjorde slut på något som fanns, och var i den meningen slutgiltig.
Och jag blir för varje år mer övertygad om att Kingsnorth och andra har rätt – vi måste söka oss bort från de samhällen som utvecklats sedan skrivkonstens födelse – men det ligger förstås något mycket märkligt i just det faktum att jag konstaterar detta genom att skriva en text.
Kan man skriva sig bort från den diktatur över sinnena som skrivandet innebär? Kan man skriva fram en rörelse som strävar efter ett annat sätt att leva?

Ett svar på frågan är att skrivandet och det mer abstrakta tänkandet kanske inte är något som det ursprungligen var meningen att alla skulle ägna sig åt, det var prästerskapets och aristokratins uppgift.
Och i min forna favoritstad Dubrovnik var det en ordning som fungerade från antiken till 1812. Att skrivande, diplomati, politik och utforskande av vetenskaperna var förbehållet vissa grupper i republiken innebar inte att de andra grupperna var förtryckta eller satta på undantag socialt och ekonomiskt, i de grupperna återfanns alltid de rikaste familjerna, de som byggt sin ställning genom skicklighet i handel, sjöfart och gruvdrift.
Men skrivandet som påverkande aktivitet var förbehållet ett socialt skikt.

Förvisso kan det på ytan verka vara likadant i Sverige i dag. Skrivande är en påverkande aktivitet som är förbehållet ett socialt skikt, ofta bosatt i Stockholms innerstad eller i Gamla Enskede och Bromma.
Men det rör sig om helt olika samhällen och sociala sammanhang.
Och dessa ämnen ska jag utforska i en serie texter i sommarens nyhetsbrev, jag kommer att skriva om sambanden – och motsättningarna – mellan medier, kultur, manuellt arbete, skrivande, och natur.

Jag ska göra ett försök att skriva mig bort från den form som skrivandet som aktivitet tillåts ta sig i det moderna – och så kallat demokratiska – samhället.
Nästa vecka tar detta sig formen av dagliga utgåvor av QLN, i form av resebrev från Ligurien.

Boris Benulic