I det här numret av QLN publicerar jag två dagboksnoteringar som placerar sig vid sidan av de vanliga kommentarerna om presidentvalet i USA.
Och så publiceras andra delen i serien om Jan Myrdal – där jag försöker förklara varför de som försvarar Jan Myrdal mot de senaste anklagelserna har rätt i sak … men de verkar inte se de strukturella defekterna i Myrdals karaktär … och tänkande.

Nästa QLN kommer på onsdag 13 november: Då blir det texter om Brasilien, pepparkakor, och vinbär … och så kommer den tredje delen om Myrdal-fejden.

Erbjudande
Du har väl inte missat att från 1 december blir QLN, som ett led i sin utveckling, ett nyhetsbrev för betalande prenumeranter. Sådan blir du genom att köpa en bok – då får du minst tre QLN per vecka i tre månader – och alltså också en nyutkommen bok.
Det första erbjudandet är Bränn alla båtar – en samling med Boris Benulic texter 2016-2024. Den hittar du här.

Dagbok: Efter valet i USA
6 november: Det påstås att polariseringen är ett problem i USA.
Men så är det ju inte.
Problemet är idiotiseringen … alla dessa skrikande eller gråtande människor.
Jag har redan sett mig trött på filmklipp med bölande, gnyende och kvidande kvinnor och pojkar som visar sin förtvivlan över Kamala Harris nederlag.

Men lika trött är jag på filmklipp med brölande män, tjutande kvinnor och gutturalt gurglande gubbar och gummor som visar sin glädje över Trumps seger.

Polarisering? Ja, kanske. Om man ser till ytan.
Men egentligen är de ju alla förenade i sin enfald.

Båda sidor i det amerikanska presidentvalet har hävdat att motståndaren tänker avskaffa demokratin.
Och respektive sidas anhängare har ylat av rädsla:
”Buhu. Kamala tänker avskaffa demokratin.”
”Buhu. Trump tänker bli en ny Hitler”.

Men den enda värdiga segraren hade ju varit någon som gått till val med en deklaration om att:
”Se på er själva. Det här med allmän rösträtt var ju kanske inte världens bästa idé. Nu gör vi på mitt sätt”.

Folkvälde uppnås bara genom att folket inser att det är en pöbel – och pöbeln upphör att vara pöbel när den inser att den är det, och väljer en ledare som inte vädjar till deras sämsta instinkter, utan som ställer krav på dem.

Den som tycker att mitt resonemang är udda, konstigt, skrämmande och obehagligt har inte läst sin Hjalmar Branting. Förresten, antagligen har den personen inte läst någonting alls.
….
Möter en tidigare medarbetare i tunnelbanan. Vi har inte setts på flera år. Jag påminner mig om att hon dåförtiden vigde sin fritid åt wicca-rörelsen …hon försökte vara en nutida medelklass-hipster-vit-magi-häxa.
Alltså frågade jag hur det gick med trollkonsterna.
Hon suckade, och förklarade att hon tyvärr inte hann med det längre. Riterna var så tidskrävande, och minsta trollformel eller åkallan var så komplicerad att sådant inte gick att kombinera med hennes stressade och inrutade tillvaro.
Vi kände oss förstås båda vara tvungna att kommentera USA-valet. Hon uttryckte sin sorg över att Trump segrat, så jag antog att hon hade hoppats på en seger för Kamala. Men då säger hon:
– Fast jag är lättad över att Kamala Harris inte blev president. Det där skrattet, det där skrattet, det har jag bara hört när någon som ägnar sig åt svart magi lyckats med något.
– Ah, men då ska vi väl båda vara glada över att hon inte vann.
Hon tittar på mig som om jag var sällsynt korkad, men verkar också bekymrad:
– Vem har sagt att hon inte vann? Jag sa bara att jag var lättad över att hon inte blev president.
Jag har inte den minsta lilla aning om vad hon menade, och jag är högst osäker på om jag vill veta det.

7 november: 1657 är debatterna hårda i det engelska parlamentet. Hur ska konstitutionen utformas? Kungen är halshuggen sedan några år – men hur ska riket styras?
Av ett allenarådande folkvalt parlament?
Eller … behöver en ny kung utses?
Många röster höjs för att Cromwell ska utses till ny kung.
Oliver I.
Cromwell tvekar. Vill inte.
Varje kväll när dagens förhandlingar i parlamentet är slut kallar Cromwell sina närmaste gamla stridskamrater till sig. Kvällar och nätter under flera veckor diskuterar de.
Cromwell är obeveklig. Var det verkligen för detta han och hans järnsidor kämpade och segrade vid Naseby och Marston Moor? Byta en kung mot en annan?
Till slut går han med på att anta titeln ”Lord protector”.
Men det är inte inte innehållet i diskussionerna under de där långa kvällarna och nätterna som fascinerar mig.
Det är de stunder då de församlade avbryter diskussionerna och var och en ägnar sig åt någon aktivitet de finner lämplig för att få förnyad energi. Någon ber, några läser, andra broderar, flera av dem skriver dikter.
Det vilar något väldigt vackert över denna scen. Ärrade, härdade och härjade av sina fälttåg … vad gör dessa kavallerister när de ska koppla av från politiska diskussioner om den rätta vägen?
Skriver poesi och broderar.
Jag undrar vad våra ledare gör när de tar en paus i diskussionerna?
Tittar tomt framför sig medan de mumsar på en mazarin?

Titta&lyssna
Varför är alla som går på swingersklubb så fula, och varför äter de pastasallad innan de börjar lägra varandra?
Det var några av de frågor vi ställde – samt förstås besvarade – i veckans avsnitt av Swebbtv:s Kulturkvarten.
Temat för programmet var ”Döden”, men som vanligt avvek vi då och då från ämnet …

Skulle han ha satsat på ett OnlyFans-konto? (Jan Myrdal del 2)
(Första delen publicerades 5 november)
De som i dag försvar Jan Myrdal mot påståendena i De hemliga breven har rätt i sak. Påståendena är lögner.
Men samtidigt tar Myrdals försvarare lite väl lätt på Jan Myrdals handlingar. Det mesta kan ursäktas med att han var en stor intellektuell, han hade ett uppdrag, och en hemsk barndom.
Men hans sätt att vara, hans sätt att se på sig själv – och andra – avslöjar ett temperament och en karaktär som gör att han om och om igen är dömd att hamna fel politiskt.
Hans personlighet kan inte skiljas från hans ståndpunkter om politiska, historiska och kulturella frågor. Defekt personlighet, defekt politik.
Vid läsningen av Ett andra anstånd kommer jag ofta att tänka på kvinnlig så kallad frigörelselitteratur från 1970-talet och författare som Erica Jong och Kerstin Thorvall vilka lämnade ifrån sig verk som handlade om hur huvudpersonen känner sig förminskad, missförstådd och förtryckt och därför väljer att ha samlag med det mesta av manskön som kommer i deras väg (överdriften i min framställning är inte så stor), och genom detta maniska utbyte av kropp vätskor väcks deras intellekt och självmedvetande och de blir fria.

I dessa kvinnors fall är förtryckaren den man de när berättelserna börjar lever tillsammans med, när det gäller Jan Myrdal är förtrycket mera kompakt och allomfattande — inte bara så att en stor del av världen inte förstår honom, inte ens föräldrarna gör det. Och Jan Myrdal anträder faktiskt samma väg till frihet som Erica Jong och Kerstin Thorvall — eller väg och väg, snarare är det en samlagets slingrande stig han beträder; illa riven blir han också av buskar och bränd av nässlor under vandringen … åtminstone av hans egen skildring att döma.

Men jag kan inte se att Jan Myrdal i verklig mening frigjort sig från det han ville lämna bakom sig, den mentalt förtryckande atmosfären i föräldrahemmet och de miljöer som utvecklas kring de tankekontrollerande politiska och kulturella skikten. Tvärtom övertar han deras vanor och bruk, utan att han själv riktigt förstår det. Den sedeslöshet han skildrar hos de olika delarna av överheten har jag svårt att skilja från den han beskriver hos sig själv, det är som om han inte var medveten om den; eller så menar han förstås att den som anser sig föra den tredje världens eller det tredje ståndets talan inte kan vara omoralisk … hur han än använder det egna ståndet.
För Jan Myrdal är den egna personen det grundläggande och han ser den egna nödvändiga frigörelsen och upprättelsen som det viktigaste i sitt liv — vilket i sig inte behöver vara fel … men alla andra och allt annat är bara ett medel för detta. Kvinnor är bara användbara om de stöttar honom och förstår hans storhet (den som andra inte begriper sig på) … de väljs eller förkastas beroende på hur väl de kan verka och fungera som ett stöd i denna hans strävan.
Myrdal är misstrogen mot romantik och känslosvall och dessutom hävdar han att tvåsamheten i alla de former vi känt till är dömd att gå under; tvåsamheten ligger där som ett trasigt bylte efter att ha blivit överkörd av historiens lokomotiv eller som han säger i Ett andra anstånd:

”Ätten är sedan länge borta. Släkten har redan skrumpnat kring oss: Även det som nyss utvecklades till blott kärnfamilj på olika sätt, som medelklassens och överklassens vigda familj eller underklassens stockholmsäktenskap (nu sambo förhållanden), är i detta historiska skeende i upphörande. Ty i våra länder upplöses nu den tidigare epokens officiellt gällande kärnfamilj även den till seriell polygami och singelliv.”

Som varande marxist av det slag som ser tillvaron och utvecklingen som en slags spårbunden trafik beklagar Jan Myrdal inte denna utveckling, det är som det är … inte mycket att göra åt … de ärtorna var ändå inte så rara.
Kvar blir det Jan Myrdal hävdar att han företräder i teori och praktik, en slags partnerskap, en tvåsamhet kännetecknad av gemenskap i det intellektuella arbetet.
En marxist som jag, som i motsats till Jan Myrdal ser historien som något som skapas i varje givet ögonblick av vad människor väljer att göra eller inte göra, ser inte kärnfamil- jens utplåning som självklar. Jag ser den dessutom som något som det är värt att kämpa för; familjen har alltid varit vanliga människors skydd och värn mot en grym omvärld.
Den världen ser inte ut att bli vänligare mot vanliga människor och fungerande familjer lär behövas mer än någonsin. En intressant fråga i sammanhanget är vad det blir av barnen där de olika formerna av mer eller mindre institutionaliserad tvåsamhet försvinner.

Den frågan verkar Jan Myrdal inte grubbla över i nämnvärd utsträckning, och varför skulle han fundera över hur barn fostras och socialiseras i allmän- het när han inte varit intresserad av sina egna barn? Kvinnor kan man ha nytta av både i karriären och för att tillfreds- ställa den egna köttsliga lusten, barn är nog mer att betrakta som en börda i det sammanhanget. Det enda barn Jan Myrdal bryr sig om är det barn han om och om igen återvänder till, den lille Jan Myrdal, och han gör det även i ”Ett andra anstånd”. Och han gör det som vanligt genom att älta de tillfällen Gunnar, Alva, syskon, lärare och ett antal andra personer varit elaka mot honom, på samma sätt som han repeterar vilka som varit snälla mot honom; äldre släktingar, en del klasskamrater, samt hundar och katter.
Men i vilken mening skulle Jan Myrdals idisslande av verkliga och inbillade oförätter vara bättre än sådant malande i andras verk? Andra författares klagovisor över hur oförstående världen är brukar nämligen Myrdal uttala sig med förakt om. Med vilken rätt? Är det för att han utrycker sig bättre (vilket han gör) eller för att han helt enkelt är viktigare som person?

Jan Myrdal talar i Ett andra anstånd, som han alltid gör, om vikten av att resa ut i världen för att upptäcka och beskriva den, men problemet med de beskrivningarna visar sig tyd- ligt i boken, världen kretsar alltid kring Jan Myrdal, vilket kanske gör upptäckandet och beskrivandet något snävt och begränsat.
Vad Jan Myrdal inte förstår, trots allt granskande av världen och all introspektion, är att han är en produkt av de miljöer han avskyr. Hans eget liv och hans förhållanden följer samma mönster som Gunnar och Alva Myrdals äktenskap; det gäller att ta sig upp, ta plats, den partner man väljer är den som är det lämpligaste redskapet i dessa strävanden — barnen sätts på undantag och plockas fram när de kan användas i karriärbefrämjande syfte (Alva med anteckningsblocket studerande lille Jan när han leker under den schemalagda umgängestiden).

Jan Myrdals kalla, kalkylerande personlighet är sammansatt av de karaktärsdrag som är nödvändiga för den som vill stiga uppåt i samhället och bli uppburen och erkänd. Jan Myrdal kan verka vara en svuren motståndare till det sensocialdemokratiska samhälle som ett nytt frälse etablerar mot slutet av 1950-talet — och det är han också. Men han kan aldrig bli en verklig ledare för ett genuint motstånd eftersom han är av samma skrot och korn som de han bekämpar — och en period sammanföll också hans hållning med väldigt många svenska intellektuellas ståndpunkter (från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet). Självklart länder det Myrdal till heder att han inte gick samma väg som de andra … även om jag misstänker att det mest beror på hans monumentala självupptagenhet … de andra var nöjda med att på olika sätt låta sig bli pelare för den plattform på vilken överhetens kulturella hegemoni vilar.

Boris Benulic
(Del 3 publiceras 13 november)