Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 18 mars 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Ibland blir filmkritiker plötsligt experter på utrikespolitik. Senast var det när Ridley Scotts nya rulle ”Black Hawk Down” hade premiär.
Många sågade filmen som proamerikansk.
Ridley Scott berättar om den operation USA genomförde
när Somalia hotades av svältdöden.
Krigsherrar såg till att blod var det enda som fuktade åkerjorden. Inbördeskriget hade knäckt landets ekonomi och jordbruk och omöjliggjorde effektiv hjälp utifrån. Amerikansk trupp säkrade möjligheten att få ut mat till de områden där män, kvinnor och barn i princip bara låg på backen i väntan på att dö. Den lägsta beräkningen säger att 300 000 människor klarade sig tack vare detta.
Så ser den amerikanska stridsledningen möjligheten att slå till i huvudstaden Mogadishu och gripa den allra överjävligaste krigsherren. Helikoptrar sänds ut och skjuts ned och våldsamma gatustrider utbryter mellan de amerikanska soldaterna och krigsherrarnas drogade vettvillingar.
En amerikans lik släpas genom huvudstadens gator och just de bilderna får de amerikanska politikerna att dra tillbaka styrkorna. USA:s presidenter är alltid rädda för att få hemmaopinionen emot sig då amerikanska soldater dött — de minns Vietnam krigets demonstrationer och protester.

USA:s utrikespolitik ser litet märklig ut efter Andra världskriget.
Man går in i ett land. Är där tills någon dör. Drar sig tillbaka. Ligger lågt några år. Så går man in i ett land. Är där tills någon dör. Man drar sig tillbaka. In, ut, väntan, in, ut, väntan. Som ett motvilligt genomfört samlag, och så blir ju inga barn gjorda.
Ridley Scott har alltid gjort filmer om män som vågar göra tvärtom och törs trotsa makten — ”Blade Runner”, ”Gladiator”, och nu ”Black Hawk Down”. De har modet att gå sin egen väg för att de anser att vissa handlingar är goda, och andra onda.
I en del av de konflikter där USA deltagit är det gossarna i
uniform som stått för det goda.
I Kosovo ville befälhavaren Wesley Clark sätta in marktrupp för att undvika onödiga civila offer — men politikerna såg till att det bara blev bombningar som drabbade sjukhus, skolor, tåg och bussar.
I Somalia ville man stanna och slutgiltigt ta ut krigsherrarna. Det fick man inte för politikerna, och några hundra tusen människor svalt ihjäl. I Rwanda ville man ingripa men fick inte. En miljon slaktades.

Det finns inte en amerikansk utrikespolitik. Det finns två.
Mesiga politiker som pratar om fred, men som egentligen bara eftersträvar maximal kontroll ute i världen så länge det inte kostar de egna styrkorna några liv.
Så finns det militärerna som när de är på plats säger: Okej, vi är här. Låt oss ta kål på ”the bad guys” så att de som bor här får leva i fred. Märkligt nog får militären oftast bära hundhuvudet som ondskans representant i världen.
Ändå är dessa konflikter mellan militärer och politiker väl dokumenterade för den som vill sätta sig in i dem — både när det gäller Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak och Somalia. Den som vill ha en mer övergripande syn på konflikten bör tugga sig igenom Walter Russell Meads nyutkomna och utmärkta ”Special Providence: American Foreign Policy and How it Changed the World”.
”Black Hawk Down” handlar om att i vissa delar av världen, vid vissa givna tidpunkter, är det absolut bästa som kan hända att amerikansk trupp dyker upp. Och stannar kvar.
Och att politikerna inte lägger sig i. Så trots mina marxistiska böjelser — om jag vore en somalisk bonde i början av 1990-talet, så nog skulle jag avsluta varje kvällsbön med orden: ”Please! Send the Marines!”

Boris Benulic

Kommentar: Man kan förvisso tycka att jag målar upp en väl romantiserad bild av den amerikanska krigsmakten i denna kolumn.
Kanske.
Men det räcker med att studera de senaste 30 årens amerikanska utrikespolitik för att se att det faktiskt finns en motsättning mellan krigsmakten och politikerna.
När de amerikanska styrkorna väl är på plats försöker de trots allt genomföra det som sagts vara deras uppdrag: att skapa ordning, reda och stabilitet så att folket i det land som invaderats ska kunna börja bygga upp ett nytt och friare samhälle.
Mer än en amerikansk general eller befälhavare har ju avskedats på grund av sina krav på mer manskap och resurser. Det beror inte på politikernas ovilja att riskera amerikanska liv, det beror på att deras och det militärindustriella komplexets förstahandsmål är ett tillstånd av kaos och evigt småskaligt krig i områden som Västasien.