Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 maj 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Jag blir alltid nervös när folk står och applåderar i politiska sammanhang och gör det mer än tre minuter. Håller man på längre känns det litet som partidagarna i Nürnberg, oavsett vad som applåderas.
Ett kanonmål i fotboll brukar ju inte få mer än tre minuters fotstamp och tjut, och det borde väl också räcka för en politisk handling?
Det är därför jag blir orolig när jag hör att publiken applåderade i 15 minuter när Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes.
Michael Moore är ju den där lille smällfete radikale dokumentärfilmaren som inte bara gett den glaserade äppelmunken ett ansikte, utan också gjort filmer som gått till attack mot fabriksnedläggelser (”Roger & Me”), vapenindustrin (”Bowling for Columbine”) och nu klanen Bush (”Fahrenheit 9/11”).
Fast frågan är om Moore är så radikal — för ordet betyder ju att gå till roten, att i verklig mening undersöka hur saker förhåller sig — för det är ju uppenbart att han väl ofta slirar med fakta bara för att få till en spark i underlivet på kapitalismen.
Och det tror jag inte är riktigt smart — för faktafel avslöjas alltid och då riskerar ju hela argumentationen att rasa.
Om inte Moore har koll på en sak, så varför skulle han ha koll på andra saker han påstår?
Så Moore gör en tjänst åt dem som sedan länge slaktar hela småstäder i USA:s stålbälte, som säljer automatkarbiner åt tonåringar och åt klanen Bush, för de kan sätta flygplatsstrålkastare på Moores faktamissar och därmed sätta allt det som är sant i skuggan.

I dokumentären ”Bowling for Columbine”, som handlar om den massaker två unga killar anställer på sina skolkamrater, försöker Moore skapa bilden av att mördarna påverkats av det faktum att det fanns en stor vapenfabrik i skolans närhet.
Jomenhejsan. Som det påpekats i bland annat tidningen The Guardian tillverkar den industrin utrustning för att skjuta upp satelliter — och det är väl ganska komplicerat att döda folk med den metoden.
I ”Fahrenheit 9/11”, som alltså fick Guldpalmen i år, påstår Moore att George W. Bush lät smuggla ut medlemmar av den saudiska klanen bin Ladin ur USA efter attacken mot Twin Towers, trots att det rådde flygförbud. Bush gjorde det på grund av de nära banden mellan familjen Bush och bin Ladin. I verkligheten gick det till och med ut pressmeddelanden om utflygningen.
Lika slirig är Moore med sin personliga historia, berättar
Observers Andrew Anthony, och påtalar att i ”Fahrenheit 9/11” går Moore runt till kongressledamöter som är för invasionen av Irak, och försöker få dem att säga att de vill att deras söner och döttrar frivilligt åker dit.
Eftersom ledamöterna inte jublar vid tanken på detta hånas de av Moore. Men han har själv tagit sin flicka ur allmän skola och satt henne i en svindyr privatskola och försvarar sig med att hans barn inte ska offras för några principer.
Nähä.
Men det går bra med andras barn?

Men det stora problemet med ”Fahrenheit 9/11” är att Moore är emot ockupationen av Irak för att han menar att den genomförs för att Bush vill säkra släktens oljeförmögenhet.
Kanske det, och än sen då?
Franklin D. Roosevelt ledde USA i krig mot Japan för att säkra USA:s oljeintressen och fraktrutter i Stilla havet. Var det kriget också fel? Med Moores logik blir svaret ja — och då måste varje verklig demokrat säga att den lille tjocke mannen hamnat på fel sida av det smala streck som skiljer goda från onda.

Boris Benulic

Kommentar: Egentligen är Michael Moore väldigt lik Donald Trump, om Moore rakade sig, tog på sig en kostym och fixade frilian skulle han kunna vara Trumps bror.
De har dessutom båda samma känsla för vad som rör sig i folkdjupen, och de har samma förmåga att skapa en bild av hur verkligheten ser ut för att få människor på sin sida, och de är båda ense om att det inte är så noga om de fakta som anförs är korrekta … det är resultatet som räknas.