Konkurrens i skolan har länge betraktats med en viss misstänksamhet, liksom memorerande av årtal och kungalängder. Kan det vara så att ett motstånd mot detta börjat uppstå och att det sker där folk träffas för att äta och dricka?

Jag går på restaurang för att möta och samtala med andra människor. Men under de senaste två åren har det ibland dykt upp ett störande inslag under middagen. Det har då varit quizafton i restaurangen.

Frågor som: ”Hur många gånger vann Arne Borg OS-guld?”, ”Vad hette den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i ’Borta med vinden’?” eller ”Hur lång är floden Donau?” har ropats ut. Även om jag och mina middagssällskap inte har för avsikt att delta finner vi oss snabbt indragna i försöken att svara rätt, och det vi har diskuterat är alldeles bortglömt. Det är något slags reflex som träder i funktion.

Quizaftnar dök från början upp på landets pubar, men har nu spridit sig till restauranger och pizzerior.

Det är mycket märkligt. Samtidigt som svenska skolor sedan länge tyvärr präglas av motstånd mot så kallad korvstoppning – att lära sig basdata som årtal, olika länders geografi, tabeller för grundämnen och åtminstone elementär biologi – så har vi fått en pub- och restaurangkultur som premierar just sådana kunskaper. Kan du namnge kons alla magar, vet vem som var fotbollsallsvenskans första skyttekung och när Volvo lanserade sin första bil – ja, då kan du vinna en middag för fyra.

Har pubar och restauranger blivit det nya folkuniversitetet? Möjligen, och min irritation över att middagskonversationerna störs har efter hand förbytts i en stillsam glädje över att människor träffas för att tävla om vem som vet mest.

Jag gissar att många av landets politiker undviker att delta i quizkvällar på lokal – i alla fall att döma av partiledarnas prestationer på området. I SVT:s ”Fördomsshowen” intervjuas de och får svara på frågor.

V:s partiledare Nooshi Dadgostar kunde inte svara på vad Napoleon hette i förnamn och deklarerade att hon inte ville ”svara på kunskapsfrågor”. Centerns Elisabeth Thand Ringqvist hade ingen aning om vad som stod ovanför porten till Auschwitz och Magdalena Andersson visste inte vem Brad Pitt är.

Jag kan garantera att det är frågor som hade ansetts vara för enkla på vilket pubquiz som helst.

Så det är väl restaurangerna som är kunskapssamhällets sista bastion. I riksdagen verkar den i alla fall vara raserad.

I min iver att förstå fenomenet började jag leta efter böcker i ämnet, och hittade till slut ”The joy of quiz” av Alan Connor, ett slags kulturhistorisk studie över frågesportens utveckling i Storbritannien. Connor är själv en erfaren skapare av frågor till olika quizprogram i radio och tv, och han spårar formatets uppkomst till 1930-talet, då BBC blev inspirerade av amerikansk radios stavningstävlingar och började sända frågesportprogram där unga bönder fick svara på frågor om jordbruk. Det kan låta lite tråkigt för dagens publik men var en stor framgång på sin tid och följdes av andra program av mer allmän karaktär. Tv-mediets intåg och första decennium inledde den verkliga guldåldern för frågesporter i Storbritannien, liksom i Sverige där ”Kvitt eller dubbelt: 
10 000-kronorsfrågan” började sändas 1957. Deltagarna kunde tävla i kategorier som arkeologi, Nordamerikas indianer, Selma Lagerlöf, Bibelkännedom, fåglar, påvar eller grekisk mytologi.

Bredden i ämnen var enorm, och tittarna satt i vardagsrummets soffor och fåtöljer varje lördagskväll och försökte mäta sina kunskaper med de tävlande.

Frågesportprogram har återkommit senare i olika varianter, men det kännetecknande är att det alltid rör sig om enklare allmänbildning, och ofta med ett stort inslag av triviafrågor.

Det som gjorde ”Kvitt eller dubbelt” unikt var att varje deltagare fick möjlighet att visa hur omfattande och djupa hans eller hennes kunskaper var inom ett avgränsat område som Carl Larsson, Chopin eller Sherlock Holmes.

Programmakarna förutsatte att ämnen om kultur och historia kunde intressera en stor publik – vilket de också gjorde.

Men i ett samhällsklimat där det ansågs lite fult att veta mer än andra kom frågesporterna mer och mer att utmärkas av ett slags slumpmoment – frågorna kommer från vitt skilda områden och är så udda att deltagarna är tvungna att chansa – och det blir mer en fråga om tur.

Men ett nutida pubquiz har ofta ett tema, och för att vinna krävs det både bredd och djup i kunskaperna; jag har sett teman av de mest skilda slag, från 60-talspop till andra världskriget.

I en tid då allt fragmenteras och mobiler med AI-appar anses göra eget vetande onödigt känns därför pubquizen som en revansch för idén om människan som en självständigt tänkande varelse som söker kunskap och lagrar den i sitt medvetande.

Nu ska jag kolla vilka ställen som erbjuder ett quiz till helgen.